Detta tänkte jag göra med följande fråga:
Skulle ni säga att man har ADHD för att man har svårt med uppmärksamheten och/eller hyperaktivitet eller skulle ni säga att man har svårt med uppmärksamheten och/eller hyperaktivitet för att man har ADHD?
(Om man bara får välja en.)
Man skulle kunna byta ut ADHD till vilken psykiatrisk diagnos som helst. Frågan är i grunden om det är diagnosen som ger upphov till symtomen eller om det är symtomen som gör att man har diagnosen. Extremen av det första är att diagnosen är något i en som styr hur man är och extremen av det senare är att diagnosen bara är den formella definitionen i diagnosmanualerna. Med andra ord, är diagnosen en förklaring eller en beskrivning?
I grunden handlar detta om hur man ser på vad en diagnos *är*, varför jag tycker det är en intressant fråga att ta upp.
Passar på att säga på förhand att jag själv tyvärr kommer ha skralt med tid att delta i eventuella diskussioner, men kan i bästa fall delta något. Kommer i alla fall läsa eventuella kommentarer med intresse!
Tillägg: Symtom har konnotationer av att handla om en sjukdom, vilket blev oturligt i sammanhanget. Jag hittar inget bättre (och fortfarande smidigt) ord. Det jag menar med symtom här är hur problemen märks – det som täcks av (för att inte säga beskriver eller fångar) diagnoskriterierna.
Tillägg 2: För den som vill läsa mer: [Lättillgängligt skriven](https://www.psychologytoday.com/us/blog/psychologically-minded/201907/psychiatric-diagnosis-is-not-disease) eller [facklitteratur](http://scottbarrykaufman.com/wp-content/uploads/2013/03/Adriaens-De-Block-2013.pdf).
15 comments
Just ADHD är en diagnos som exploderar i antal senaste årtiondena. Jag tror de delvis beror på att man helt enkelt blivit mer uppmärksam på att barn har dessa problem mer nu än tidigare.
O andra sidan så behöver man ha en diagnos nu för tiden för att få hjälp så som extra stöd i skolan osv. Detta får till följd att många fler önskar få en diagnos nu än tidigare (de är lång kö för att få bli diagnostiserad för just ADHD).
Sedan finns de ju risk att som du säger symptomen uppstår av behovet. Kanske skulle vissa barn kunnat lära sig hantera symptomen utan behöva få en diagnos.
Har alla barn som har svårt att sitta still verkligen en diagnos, eller kan de vara så att vissa barn helt enkelt inte har kommit lika långt i utvecklingen och helt enkelt behöver lite mer tid innan kravet på att sitta still och lyssna på läraren måste införlivas?
Man kan fundera på om skolans sätt att gruppera barn i samma ålder verkligen är bästa sättet. Vissa individer har kommit långt i utvecklingen och behöver mer utmaningar intellektuellt , medans andra behöver mer fysisk aktivitet i samma ålder.
Kan de vara så att skolans sätt att hantera alla barn lika oavsett utvecklingsnivå tillsammans med begränsade resurser är motorn till explosionen av nya ADHD diagnoser?
Vilken intressant frågeställning!
Personligen tänker jag att båda delarna är rätt. Symptomen är vad som leder till en utredning, utredningen kan sedan fastslås och diagnosen ger sedan en enklare förklaring för vilken problematik personen har.
Om man tänker ur perspektivet lidande, så blir det kanske märkbart att bpda delarna är sanna.
Person lider av nedsatt funktionsförmåga pga diagnos P, som kännetecknas av symptomen X,Y,Z.
Person lider av nedsatt funktionsförmåga pga symptomen X,Y,Z, vilket kan klassificeras med diagnosen P
Det är två sidor av samma mynt så att säga. Men rent krasst skulle jag väl välja att säga att symptomen är det grundläggande, och diagnosen är enbart deskriptiv. Så man har diagnosen pga symptomen, inte tvärtom. Diagnosen är bara en klassificering av symptomklustret.
Beror lite grann på. Autism exempelvis tänker jag är något “fel” i hjärnan som i grunden är fysiskt och antagligen medfött. Diagnosen är ju symptomen så jag upplever att diagnosen är orsaken.
Sen för vanligare saker som extrem stress eller depression så tänker jag att diagnosen bara är att namn för att göra det enklare att hantera folk, genom att stoppa dem i ett fack då. Det samma är ju sant för autism antar jag men skillnaden är ju att det är ju verkligen inte diagnosen som gör att det är deprimerade eller stressade, utan det är ju deras liv. Medans autister är autister för att det är autister.
Sen finns det ju gråzoner. Har inte riktigt reflekterat över detta tidigare.
Symptomen är väl tecken på sjukdomen, så tänker jag åtminstone, dvs att svårhet med att koncentrera sig, att vara uppmärksam och hyperaktivitet är tecken på ADHD.
Symptom innan diagnos.
Diagnosen är ett verktyg för att kunna klassa, föra statistik och rekommendera behandling.
En sjukdom ger ju upphov till symtom. Annars är det väl ett syndrom.
Påstående nr 2.
Jag är tusen på att Adhd går att se på en persons pupiller, dom är oftast markant mindre än en normal människas. (dom med RIKTIG ADHD)
Sen finns det personer med viss koncentrationssvårigheten pga andra stör, men inte hyperaktiva, mer en normal vardag. Att sätta de i samma fack (speciellt barn) och medicinera dom som ADHD är helt galet i min värld.
Bi-effekten på ADHD-mediciner är att det rubbar matsmältning och energiupptaget av kroppen, vilket resulterar i övervikt. Vad har det för inverkan senare? Jo, hjärt/kärlsjukdomar i vuxen ålder.
Lösningen på barn med koncentrationssvårigheter men inga hyperaktiviteter, tycker jag skolan/kommunen ha som ansvarsområde och fördela klasserna. (jag vet, pengar och personal brist) Men enligt mig bästa lösningen.
Intressant fråga! Jag skulle svara alternativ 1 men har svårt för att motivera mitt svar.
Är han ett arsle FÖR ATT han har adhd eller är han ett arsle SOM HAR adhd? Den eviga frågan.
Alltsom jag lärt mig mer om diagnoser har det gått upp för mig hur många runtom mig som förmodligen haft en hela livet.
Sen när jag tänker mer på saken så kommer jag fram till att jag inte känner en enda person som är “normal”. 100% av alla verkar ha något slags idiosynkrasier som man förmodligen kan hitta i DSM.
Är det inte något slags aspighet så lider de av misofoni eller ätstörningar eller har en självbild som inte stämmer ett skvatt med verkligheten, eller så har de Märklin-tåg i källaren för flera hundra tusen spänn, eller så saknar de förmågan att visualisera saker i fantasin, eller så får de äckelrysningar av att ta i ostar, eller så tycker de att mopsar är vackra.
Med tanke på hur komplicerad en hjärna är så antar jag att det finns fler sätt att vara knäpp på än det finns atomer i universum.
Och när ingen är normal så är alla normala. Om varenda ingenjör i Sverige ligger på spektrumet (som det verkar, efter att ha vistats i den miljön i 25 år), är det då verkligen en “sjukdom” eller är det något slags nödvändig begåvningsprofil? Det är ju uppenbarligen en tillgång av icke trivialt monetärt värde.
Så jag kommer tillbaka till att saker som AHDH är extremt illa kartlagda saker, och diagnoser är inte mycket värda när det gäller faktiska konsekvenser såsom framgång, lycka, kärlek, et cetera. Om en etikett inte korrekt kan kategoriera en företeelse, vad fyller den då för nytta?
Adhd hyperaktivitet kontrollerar du kan man märka att folk med adhd har inga svårigheter att fokuserar dock är det behovet att aktivera hjärnan
Det blir ju något av en hönan eller ägget frågeställning. Men om jag skall välja så hamnar jag på diagnos pga av symptom. För det första för att det är så andra medisinska diagnoser, åtminstone huvudsakligen, fungerar. Men också för att det också är en bedömnings- / gradfråga. De flesta av oss har väl ett snäv av något som ingår i någon diagnos.
ADHD är kanske det mest luddiga exemplet där det utgår från en lista kriterier som kan ändras imorgon. Mer självklart att kalla en person med en cancertumör cancersjuk. Men nä, om du är läkare och diagnostiserar mig med ADHD och lungcancer får jag inte automatiskt dom symptomen åt det hållet fungerar inte logiken.
Höna och ägg. En diagnos är en klassificering på en grupp symptom med en bakomliggande orsak. Sen faller människor oftast inte in klockrent i en specifik diagnos utan det blir lite mer av ett spektrum, speciellt med mental hälsa.
Så att fråga om någon är hyperaktiv för att de har ADHD eller har ADHD för att de är hyperaktiva är en ickefråga.
Just när det gäller psykiatriska diagnoser så är min uppfattning (som patient) att symptomen ger diagnosen. De flesta psykiatriska tillstånd är ju helt enkelt grupperingar av symptom som man sett ofta uppträder tillsammans och därför gett ett samlingsnamn. Det är därför det är så otroligt lätt att bli ”feldiagnostiserad”, dvs att en läkare säger att det är en sak och en annan något annat, så fort problematiken är lite mer komplex. Det är helt enkelt en tolkningsfråga. Man gör kvalificerade gissningar. Det är så det ser ut från min ände av processen, åtminstone.
Så som jag ser det består en sjukdom av någon sorts grundorsak, som sedan ger upphov till symptom i andra led. COVID-19 orsakas av SARS-CoV-2 och man får diagnosen genom att testa för viruset. Man går inte till läkaren och säger ”jag har feber, hosta och ont i halsen” och får utifrån en intervju eller enkät diagnosen ”feber, hosta och ont i halsen-sjukdom”. (Ordentliga psykiatriska utredningar är naturligtvis mer komplexa än så, men om man drar det till sin spets.)
Lite som att man förr i tiden bara sa ”feber” om allt möjligt som vi numera ser som helt skilda sjukdomar för att det enda man hade att gå på var symptomen som syntes utåt, så ger vi idag diagnosen ”depression”. Psykiatri ligger hundra år efter annan medicin, minst. Men det är bra att vi ändå försöker