>Lärares sätt att röra vid barnen har ändrats. Det beror på en ökad respekt för integriteten, men också på rädsla för att anklagas för övergrepp.
>I förskolan har det gått från kramigt med mycket närhet till mer distans och hänsyn till barnet. I idrotten vågar en del lärare inte längre ha pardans och gymnastikövningar.
>Bli inte förvånad om ditt barns idrottslärare hälsar på det med en knuten näve.
> – En del lärare vågar aldrig beröra eleverna med en öppen hand, i stället knyter de näven så att det inte är minsta risk för att beröringen ska tas för en smekning. Det blir lite machokultur över det, när de kanske duttar barnet på ryggen med knogarna efter en lyckad övning.
>Det säger Marie Öhman, professor i idrottsvetenskap vid Høgskolen i Innlandet i Norge. Fram till i höstas hade hon motsvarande tjänst på Örebro universitet – och det var där hon blev så paff en dag för cirka åtta år sedan.
>Hon hade undervisning för blivande idrottslärare. Temat var risker och säkerhet i samband med volter och andra gymnastikövningar där det krävs att någon är beredd att korrigera och hjälpa till för att elever inte ska skadas.
> – Då sade en av studenterna att han aldrig skulle göra några av dessa övningar när han var färdig som idrottslärare. Han förklarade att han aldrig skulle våga beröra eleverna av rädsla för att starta ett rykte om att han var en snuskgubbe.
>Marie Öhman blev, som sagt, helt paff. Detta var nytt för henne, men det var det inte för hennes studenter. Omkring en tredjedel av dem höll med, även kvinnliga studenter, om att de inte vågade lära ut några moment som innefattade beröring av eleverna.
>Förvåningen ledde till ett nytt forskningsspår för Marie Öhman. Hon fann att uttalade policydokument om att inte vidröra elever främst fanns i England, USA och Nya Zeeland. Sedan dess har hon noterat allt fler tecken på en ”No touch”-kultur inom den svenska skolan.
> – Det är bäst att jag först av allt är väldigt tydlig med en sak. Jag tycker att det viktigaste av allt är att skydda alla barn mot alla former av övergrepp. Vi vet att det finns utsatta barn. Det jag har velat ta reda på är vilka negativa konsekvenser som rädslan för att beröra har fört med sig.
>Gränserna för hur barnen får beröras av förskolepedagogerna har ändrats mycket
Ett exempel är att gymnastikövningar plockas bort från undervisningen, eller att pardans där man ska hålla i varandra utgår. Om ett barn gör sig illa kan idrottsläraren känna sig osäker på om den vågar gå fram och trösta barnet genom att hålla om eller ha annan fysisk kontakt.
> – Ett barnrättsperspektiv om att skydda barnen är självklart, men den här utvecklingen har gått så långt att vi berövar barn rätt till fysisk beröring som ingår i lärandet, likaså när det gäller empati. Jag tror att många elever går miste om en viktig beröring som medmänniska och det gäller inte bara inom idrottsämnet, jag hör om en liknande oro från fler håll.
>Maria Hedlin är professor i pedagogik vid Linnéuniversitet i Kalmar. Även hon har intresserat sig för frågan om beröring:
> – Gränserna för hur barnen får beröras av förskolepedagogerna har ändrats mycket, och det är på gott och ont.
>På 1970-talet var det normalt att barnen på dåvarande dagis badade nakna ihop. Likaså att de under lässtunder fick sitta i personalens knä. Barnen blev ofta burna eftersom fysisk kontakt var viktigt. Barnen kunde ibland springa omkring nakna och det förekom även bastustunder ihop med pedagoger. Ingen höjde ögonbrynen om en lärare pussade på ett barns kind eftersom ”dagisfröknarna” sågs lite som stand-in för mamman.
> – Det var nog en lite naiv inställning på 70-talet. Då fanns inga tankar om vad föräldrar eller andra ”skulle tänka”. Det fanns inte heller någon diskussion om att ha respekt för barnens integritet, säger Maria Hedlin.
>Fokus på arbetsmiljö gjorde att bärandet av de större barnen upphörde. På 1990-talet kom de första skandalerna om övergrepp av barn på dagis. Det ledde till nya regler och normer kring relationen mellan barn och personal, och det mer strikta förhållningssättet har sedan stärkts alltmer i syfte att skydda barnen.
>– Det finns klara fördelar med hur det är i dag. Barnen hanteras med mer respekt, tidigare kunde man flytta på dem nästan som om de var en möbel. Respekten för barnens integritet har också gjort barnen mer självständiga.
>Och nackdelarna?
> – Om det var överdrivet naivt på 70-talet så är det kanske överdrivet mycket rädsla nu. Jag tycker att det är synd att det har blivit onödigt mycket misstänksamhet, även om det är bra att man månar om barnens integritet.
>Den som tidigare tyckte att det kändes naturligt att skoja till ett blöjbyte genom att blåsa barnet på magen tänker annorlunda i dag.
> – Det var ett sätt att göra stunden rolig för både barnet och den vuxna, men nu kommer det in en massa andra tankar som gör att många förskollärare inte vågar göra sådan beröring.
>Efter samtalet kände han en tacksamhet eftersom han hade blivit mindre orolig för att göra fel
>Maria Hedlin beskriver en utbredd osäkerhet bland personal om vad de får och vågar göra. Hon nämner en manlig förskollärare som av sina kollegor ansågs så kall gentemot barnen att det var ett problem. När det togs upp i ett samtal framkom det att orsaken till hans sätt var osäkerhet kring hur han skulle vara i umgänget med småbarnen.
> – En kollega förklarade att han inte kunde stå och prata med barnen som om de var vuxna. Efter samtalet kände han en tacksamhet eftersom han hade blivit mindre orolig för att göra fel.
>Maria Hedlin märker att både blivande och etablerade förskollärare tycker att beröring är viktig, men att de efterlyser mer information om hur den ska ske.
[Del 1/2]
Sköter ungen sig inte och lyssnar inte? Tryck ner den i snön tills den ber om ursäkt. Alla busar åtgärdade
Inte konstigt skolan ser ut som den gör idag.
Individualism och kränkhetskultur.
Snart kanske vi går tillbaka till glada 90 talet.
Gud vad deprimerande läsning. Dystopiskt.
Född ’82. När jag var liten och gick nånstans mellan ettan och trean hade vi en lärarinna som tvättade en killes mun med tvål och vatten för att han sa “fan”. OCH INTE BLEV DET NÅT FEL PÅ MIG AV DET!
Min tyskalärare i högstadiet kastade kritor och sudd på oss om vi inte höll tyst. Hade även en plastyxa som han lyfta upp ibland. Det var rätt festligt ändå.
En annan kunde ta oss i nacken om någon dampade, vilket en del gjorde.
Detta var 2003.
Jag vikarierar på olika skolor. PÅ särskolan, högstadiet. Jag har samling, och jag eleven N, som är 14 år och rymningsbenägen vill dra, extralåsen på dörren är till för honom, endast. De andra särskolebarnen vet att man inte rymmer vid denna ålder, men han går om han vill. Med ordinarie lärare så stoppar jag ännu ett rymningsförsök, genom att hålla i honom. Jag får, inte beröm, utan en tillsägelse, att vi vikarier inte ska hålla i barnen. Inte röra dem, helst. Samma dag har jag hand om en annan elev, han har downs, är 14 år, och otroligt stark för sin ålder, en liten och glad köttbulle som älskar musik. Jag har ansvar för honom vid lunchen, och något triggar honom på vägen tillbaka från matsalen. Jag måste fysiskt anstränga mig för att brotta ner honom för att han inte ska fullfölja sin amoklöpning och flyga på någon i förskoleklassen som går förbi. OM jag hade gjort som jag blivit tillsagd, och inte tagit eller hållit i barnen hade det skett en olycka, där och då. Hade jag kunnat luta mig mot det? Nej, utan jag hade hamnat i skiten ändå. Barn i yngre åldrar är fysiska av sig, det upphör typ i femman enligt mig. Man kommer ha fysisk kontakt med yngre barn om de gillar dig som pedagog. Som gymnasielärare har jag fått en kram, det var när de tog studenten. Jesper, min gamla elev som bänkade en massa kilo frågade “får jag lyfta dig?”, full som han var fick han det. Tack Jesper.
Inte orkat läsa artikeln ännu. Men jag är aldrig själv med mina kvinnliga elever. Jag går alltid med knuten näve eller händerna i fickan när jag går igenom klungor av elever.
När jag var typ 11 och var ute på skogsutflykt med klassen så fick jag för mig att jonas sa nånting förolämpande till mig, fick frispel och tröck ner honom med ansiktet före i snön så han inte kunde andas och höll honom så. Jonas mamma var lärarinna och med på utflykten, hon kom upp bakom mig, slet mig av sin son, skrek DIN FÖRBANNADE UNGE och slängde mig vad som kändes som flera meter in i en snöhög.
Blev ingenting av incidenten förutom det, funderade inte ens på att anmäla eller berätta för mina föräldrar eftersom jag ansåg det en vettig reaktion, vae victis osv.
Fick ofta ganska obehagliga nackmassager av min biologilärare. Jag är ganska glad över att det förekommer mer sällan nu. Jag var pojke och hon snart pensionär kan jag tillägga.
Barnen är själva medvetna om detta redan på lågstadiet (fast de har missförstått det). Det utnyttjas av de som är “antisociala”. “Du får inte röra mig” osv. Faktum är ju att man faktiskt får röra dem. De som stör arbetet i klassrummet får, om tillsägelse inte räcker, fysiskt avlägsnas (på rimligt vis).
13 comments
>Lärares sätt att röra vid barnen har ändrats. Det beror på en ökad respekt för integriteten, men också på rädsla för att anklagas för övergrepp.
>I förskolan har det gått från kramigt med mycket närhet till mer distans och hänsyn till barnet. I idrotten vågar en del lärare inte längre ha pardans och gymnastikövningar.
>Bli inte förvånad om ditt barns idrottslärare hälsar på det med en knuten näve.
> – En del lärare vågar aldrig beröra eleverna med en öppen hand, i stället knyter de näven så att det inte är minsta risk för att beröringen ska tas för en smekning. Det blir lite machokultur över det, när de kanske duttar barnet på ryggen med knogarna efter en lyckad övning.
>Det säger Marie Öhman, professor i idrottsvetenskap vid Høgskolen i Innlandet i Norge. Fram till i höstas hade hon motsvarande tjänst på Örebro universitet – och det var där hon blev så paff en dag för cirka åtta år sedan.
>Hon hade undervisning för blivande idrottslärare. Temat var risker och säkerhet i samband med volter och andra gymnastikövningar där det krävs att någon är beredd att korrigera och hjälpa till för att elever inte ska skadas.
> – Då sade en av studenterna att han aldrig skulle göra några av dessa övningar när han var färdig som idrottslärare. Han förklarade att han aldrig skulle våga beröra eleverna av rädsla för att starta ett rykte om att han var en snuskgubbe.
>Marie Öhman blev, som sagt, helt paff. Detta var nytt för henne, men det var det inte för hennes studenter. Omkring en tredjedel av dem höll med, även kvinnliga studenter, om att de inte vågade lära ut några moment som innefattade beröring av eleverna.
>Förvåningen ledde till ett nytt forskningsspår för Marie Öhman. Hon fann att uttalade policydokument om att inte vidröra elever främst fanns i England, USA och Nya Zeeland. Sedan dess har hon noterat allt fler tecken på en ”No touch”-kultur inom den svenska skolan.
> – Det är bäst att jag först av allt är väldigt tydlig med en sak. Jag tycker att det viktigaste av allt är att skydda alla barn mot alla former av övergrepp. Vi vet att det finns utsatta barn. Det jag har velat ta reda på är vilka negativa konsekvenser som rädslan för att beröra har fört med sig.
>Gränserna för hur barnen får beröras av förskolepedagogerna har ändrats mycket
Ett exempel är att gymnastikövningar plockas bort från undervisningen, eller att pardans där man ska hålla i varandra utgår. Om ett barn gör sig illa kan idrottsläraren känna sig osäker på om den vågar gå fram och trösta barnet genom att hålla om eller ha annan fysisk kontakt.
> – Ett barnrättsperspektiv om att skydda barnen är självklart, men den här utvecklingen har gått så långt att vi berövar barn rätt till fysisk beröring som ingår i lärandet, likaså när det gäller empati. Jag tror att många elever går miste om en viktig beröring som medmänniska och det gäller inte bara inom idrottsämnet, jag hör om en liknande oro från fler håll.
>Maria Hedlin är professor i pedagogik vid Linnéuniversitet i Kalmar. Även hon har intresserat sig för frågan om beröring:
> – Gränserna för hur barnen får beröras av förskolepedagogerna har ändrats mycket, och det är på gott och ont.
>På 1970-talet var det normalt att barnen på dåvarande dagis badade nakna ihop. Likaså att de under lässtunder fick sitta i personalens knä. Barnen blev ofta burna eftersom fysisk kontakt var viktigt. Barnen kunde ibland springa omkring nakna och det förekom även bastustunder ihop med pedagoger. Ingen höjde ögonbrynen om en lärare pussade på ett barns kind eftersom ”dagisfröknarna” sågs lite som stand-in för mamman.
> – Det var nog en lite naiv inställning på 70-talet. Då fanns inga tankar om vad föräldrar eller andra ”skulle tänka”. Det fanns inte heller någon diskussion om att ha respekt för barnens integritet, säger Maria Hedlin.
>Fokus på arbetsmiljö gjorde att bärandet av de större barnen upphörde. På 1990-talet kom de första skandalerna om övergrepp av barn på dagis. Det ledde till nya regler och normer kring relationen mellan barn och personal, och det mer strikta förhållningssättet har sedan stärkts alltmer i syfte att skydda barnen.
>– Det finns klara fördelar med hur det är i dag. Barnen hanteras med mer respekt, tidigare kunde man flytta på dem nästan som om de var en möbel. Respekten för barnens integritet har också gjort barnen mer självständiga.
>Och nackdelarna?
> – Om det var överdrivet naivt på 70-talet så är det kanske överdrivet mycket rädsla nu. Jag tycker att det är synd att det har blivit onödigt mycket misstänksamhet, även om det är bra att man månar om barnens integritet.
>Den som tidigare tyckte att det kändes naturligt att skoja till ett blöjbyte genom att blåsa barnet på magen tänker annorlunda i dag.
> – Det var ett sätt att göra stunden rolig för både barnet och den vuxna, men nu kommer det in en massa andra tankar som gör att många förskollärare inte vågar göra sådan beröring.
>Efter samtalet kände han en tacksamhet eftersom han hade blivit mindre orolig för att göra fel
>Maria Hedlin beskriver en utbredd osäkerhet bland personal om vad de får och vågar göra. Hon nämner en manlig förskollärare som av sina kollegor ansågs så kall gentemot barnen att det var ett problem. När det togs upp i ett samtal framkom det att orsaken till hans sätt var osäkerhet kring hur han skulle vara i umgänget med småbarnen.
> – En kollega förklarade att han inte kunde stå och prata med barnen som om de var vuxna. Efter samtalet kände han en tacksamhet eftersom han hade blivit mindre orolig för att göra fel.
>Maria Hedlin märker att både blivande och etablerade förskollärare tycker att beröring är viktig, men att de efterlyser mer information om hur den ska ske.
[Del 1/2]
Sköter ungen sig inte och lyssnar inte? Tryck ner den i snön tills den ber om ursäkt. Alla busar åtgärdade
Inte konstigt skolan ser ut som den gör idag.
Individualism och kränkhetskultur.
Snart kanske vi går tillbaka till glada 90 talet.
Gud vad deprimerande läsning. Dystopiskt.
Född ’82. När jag var liten och gick nånstans mellan ettan och trean hade vi en lärarinna som tvättade en killes mun med tvål och vatten för att han sa “fan”. OCH INTE BLEV DET NÅT FEL PÅ MIG AV DET!
Min tyskalärare i högstadiet kastade kritor och sudd på oss om vi inte höll tyst. Hade även en plastyxa som han lyfta upp ibland. Det var rätt festligt ändå.
En annan kunde ta oss i nacken om någon dampade, vilket en del gjorde.
Detta var 2003.
Jag vikarierar på olika skolor. PÅ särskolan, högstadiet. Jag har samling, och jag eleven N, som är 14 år och rymningsbenägen vill dra, extralåsen på dörren är till för honom, endast. De andra särskolebarnen vet att man inte rymmer vid denna ålder, men han går om han vill. Med ordinarie lärare så stoppar jag ännu ett rymningsförsök, genom att hålla i honom. Jag får, inte beröm, utan en tillsägelse, att vi vikarier inte ska hålla i barnen. Inte röra dem, helst. Samma dag har jag hand om en annan elev, han har downs, är 14 år, och otroligt stark för sin ålder, en liten och glad köttbulle som älskar musik. Jag har ansvar för honom vid lunchen, och något triggar honom på vägen tillbaka från matsalen. Jag måste fysiskt anstränga mig för att brotta ner honom för att han inte ska fullfölja sin amoklöpning och flyga på någon i förskoleklassen som går förbi. OM jag hade gjort som jag blivit tillsagd, och inte tagit eller hållit i barnen hade det skett en olycka, där och då. Hade jag kunnat luta mig mot det? Nej, utan jag hade hamnat i skiten ändå. Barn i yngre åldrar är fysiska av sig, det upphör typ i femman enligt mig. Man kommer ha fysisk kontakt med yngre barn om de gillar dig som pedagog. Som gymnasielärare har jag fått en kram, det var när de tog studenten. Jesper, min gamla elev som bänkade en massa kilo frågade “får jag lyfta dig?”, full som han var fick han det. Tack Jesper.
Inte orkat läsa artikeln ännu. Men jag är aldrig själv med mina kvinnliga elever. Jag går alltid med knuten näve eller händerna i fickan när jag går igenom klungor av elever.
När jag var typ 11 och var ute på skogsutflykt med klassen så fick jag för mig att jonas sa nånting förolämpande till mig, fick frispel och tröck ner honom med ansiktet före i snön så han inte kunde andas och höll honom så. Jonas mamma var lärarinna och med på utflykten, hon kom upp bakom mig, slet mig av sin son, skrek DIN FÖRBANNADE UNGE och slängde mig vad som kändes som flera meter in i en snöhög.
Blev ingenting av incidenten förutom det, funderade inte ens på att anmäla eller berätta för mina föräldrar eftersom jag ansåg det en vettig reaktion, vae victis osv.
Fick ofta ganska obehagliga nackmassager av min biologilärare. Jag är ganska glad över att det förekommer mer sällan nu. Jag var pojke och hon snart pensionär kan jag tillägga.
Barnen är själva medvetna om detta redan på lågstadiet (fast de har missförstått det). Det utnyttjas av de som är “antisociala”. “Du får inte röra mig” osv. Faktum är ju att man faktiskt får röra dem. De som stör arbetet i klassrummet får, om tillsägelse inte räcker, fysiskt avlägsnas (på rimligt vis).
Å nej. Undrar varför?