Varje gång jag blir niad i en affär så tittar jag bakom mig för att se om jag har fått ett följe som jag inte var medveten om. Det är en kulle som jag är villig att dö på.
Kanske en generations fråga men jag använder “vi” antingen om jag pratar åt företagets vägnar eller för att försöka få kunden mer delaktig.
* du = singular
* ni = plural, men även när man tilltalar en (1) person som representerar ett företag (många personer). Ex. “ni är idioter”
Älskar när folk använder passivformen utan anledning, det känns som om jag är i en buskisfilm eller perioddrama från tidigt 1900-tal. Fattas bara att de börjar med yrkestitlar igen ochså, ju fler desto bättre. “Vill programmeraren ha mer kaffe?”
vi hatar ni , vi tänker ryta ifrån om vi blir kallad för ni
Verkar som att svenskan långsamt utvecklas till att få tillbaka ett “T-V Distinction” (tus – vos) med ett artigt/formellt “ni” för nån man inte känner intimt. Att använda pluralformen som singular för artighet existerar i många språk: Ryskan har ty/wy, Tyskan har du/Sie, i Franskan tu/vous och det finns många fler. Är det bra eller dåligt? Ingen aning, kanske lite problematiskt med Sveriges historiska användande av “ni” som nedlåtande, men det börjar gå så långt bak i historien nu att många har ingen aning om det nedlåtande “ni:et”. Att det har uppstått i så många olika språk runtom i världen verkar ju betyda att människor intuitivt finner att “niande” (utan det svenska språkets historia i backspegeln) är artigt och formellt, och nu när du-reformen försvinner i dimman kommer det artiga “ni” tillbaka av sig självt bland den unga generationen.
Jag är en förövrigt en av dem som började “nia” rent intuitivt. Född 1994, vet inte varför, ingen berättade för mig om det gamla “niandet” och hålla koll på alla titlar och den sociala hierarkin. I situationer när jag inte känner någon intimt och vill hålla det formellt känns “duande” ibland “för på”, nästan irriterat, anklagande, eller mer som ett socialt övertramp där jag låtsas som vi känner varandra väl.
Det är väl ett symptom av att unga personer inte lärt sig något i skolan och inte läser böcker. De har inte känslan för språket. Varför säger man annars ”ni” till en person? Om man inte menar t ex ni som i ert företag eller er familj.
Men folk säger ni till enskilda personer i en affär, på jobbet, över telefon, osv. Det uppfattas som kallt och avståndstagande eftersom vi formellt hade Du-reformen i Sverige på 50-talet, det är inte som i Frankrike och Tyskland längre där man säger Ni till enskilda i officiella sammanhang eller till lärare, äldre, osv. Journalister säger till och med ”du” till Kungen, Drottningen och Kronprinsessan utan att skämmas, vilket de i och för sig borde sluta med. Men för alla utom kungligheter bör man inte säga Ni till en enskild person på svenska.
När jag var i övre tonåren jobbade jag på ett callcenter/tech support, ni:ade folk ibland för att jag tyckte det var säkrast eftersom jag inte kände till deras familjesituation. Och för att det lät hövligare. Blev faktiskt rättad ett par gånger, men tänkte inte så mycket på det. Det var långt senare jag insåg att jag säkert framstått som rätt otrevlig för en hel del människor.
Det här är helt enkelt ingenting jag fått lära mig i skolan.
Den ultimata servitören är inte en människa—som bajsar, gråter, köper lösgodis, cyklar hem på kvällen och ligger med sin partner—och man kan därför omöjligt bli en fulländad servitör. Man börjar istället gissa vad en hypotetisk ultimat servitör skulle kunna göra; vi som bajsar och kissar säger ju inte “ni”, men den abstrakta ultimata servitören kanske gör det? Den kanske har en fluga på sig? Den kanske rör sig som en dansare?
Kanske blir du som gäst lurad och tror på riktigt, i alla fall i en stund, att den för dig skapta 100% betjänliga servitören som målas upp av människan bakom illusionen faktiskt existerar, men i alla andra fall framstår de fumlande försöken att vara något som inte finns som inautentiska och obekväma.
Jag brukar alltid påpeka för folk som niar att det är inte artigt och begära att bli tilltalad med min titel om de vill vara artiga.
Vi är riddarna som säger ni.
Ändå pluspoäng till att hon inte drar upp Bror Rexed och hans reform. Den gick ut på att man släppte titlarna. Dvs att man inte längre sa Doktor Rexed utan Bror till honom.
Sen kan väl folk får säga ni eller du. Känner på allvar att med tanke på läget i landet ligger just den frågan rätt långt ner på listan över problem att lösa.
När jag jobbade på Malmö opera blev jag uppläxad av en boomergubbe för att jag tilltalade honom med ”ni”. Det är bara det att dom ju var två, gubben och hans fru.
Efter att läst alla kommentarer här är det väl dags att sluta använda sig av “ni”, antar jag.
För att vara så vänster förvånar Åsa Linderborg mig ibland när hon lägger ifrån sig vänsterglasögonen.
Anledningen till att personer i butiker och restauranger använder “ni” istället för “du” kan ju lätt förklaras på åtminstone två sätt med en sån analys:
1: Det är konsolideringen av det nya klassamhället vi ser där vi förväntar oss att kunden alltid har rätt och ska betraktas som finare än tjänstehjonet.
Eller, vilket jag finner mer troligt:
2: Arbetaren kämpar med näbbar och klor för att behålla uppdelningen mellan privatliv och arbetsliv separat och vill därför inte använda samma språk med kunder som med vänner, familj och kollegor.
Hövligheten är alltså inte alls “hövlig” utan ett distanstagande som görs för att kunna hålla den distans som behövs för att man ska kunna koppla bort sig själv från de här dagliga interaktionerna som på ytan ser ut som vänliga och hjälpsamma men som i grund och botten endast handlar om kalla, ekonomiska, transaktioner.
Kalla det ja jag vet inte… “alienation” eller något? Vi kan hitta på en term!
Det kan nog också förklara var folk högre upp i näringskedjan också har råd med att lägga ifrån sig titlarna och vara tjenis. De har lyxen att låtsas vi alla bara är vänner här när så verkligen inte är fallet.
Är så trött på slappa kolumner som bara observerar något och sen inte vill gå längre med det.
Kom med en jävla analys eller gå hem är ni snäll.
Denna tråd, och det felaktiga niandet överhuvudtaget, visar att unga svenskar idag kollar på för lite gammal svensk film. Kolla in ett gäng 40-talsfilmer så förstår ni hur de tilltalade varandra då… och varför vi avskaffat det. Det hade nog inte så mycket att göra med jämlikhetsideal (även om det kanske spelade in), utan att det var så jäkla krångligt att hålla koll på andras titlar och samhällsställning.
Vill Jansson ha en öl när han är klar?
Övertygad om att 99% av människor som säger ”ni” inte medvetet gör det i samma form som på gamla tiden (innan du-reformen) och därmed inte lägger något negativt värde bakom det.
Jag bryr mig inte alls om ifall någon säger ni/du/vi till mig. Ser det om något som en befrielse från ytterligare samhällsnormer. Även om ”du” känns mer personligt.
alla vet att “Döh” är rätt till tall.
Ex:
Skall döh ha mer kaffe!?
Vad vill döh mig!!!
Språk förändras, och tycker folk att en artighetsform behövs är det väl inget konstigt att man börjar använda det. Att det är oartigt att nia folk stämde från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet, men från 1700-talet och bakåt verkar det ha varit mer rumsrent att nia folk, även om tredjepersonstilltal föredrogs, särskilt när man tilltalade en överordnad.
​
I indoeuropeiska språk duade man alla, hög som låg, fram till 300-talet ungefär. Då fick romarna för sig att börja nia varandra, troligen efter inflytande från den kristna världen.
jag jobbar i en delikatess och säger nästan alltid “vi” över “du”. Tanken är att jag och kunden ska försöka hitta/utforska precis det som passar till vad kunden har. Säger iprincip aldrig du
Föredrar ”HÖRDU!”
Så sjukt skönt med du:andet. Glömmer jag bort namn kan jag använda det som substitut tills jag listar ut det till exempel.
Bra, lite hyfs är det inget fel på. Bara kommunister som är för dureformen.
26 comments
Borde banna aftonbladet från sweddit.
Amerikanisering. Men språket förändras alltid.
Varje gång jag blir niad i en affär så tittar jag bakom mig för att se om jag har fått ett följe som jag inte var medveten om. Det är en kulle som jag är villig att dö på.
Kanske en generations fråga men jag använder “vi” antingen om jag pratar åt företagets vägnar eller för att försöka få kunden mer delaktig.
* du = singular
* ni = plural, men även när man tilltalar en (1) person som representerar ett företag (många personer). Ex. “ni är idioter”
Älskar när folk använder passivformen utan anledning, det känns som om jag är i en buskisfilm eller perioddrama från tidigt 1900-tal. Fattas bara att de börjar med yrkestitlar igen ochså, ju fler desto bättre. “Vill programmeraren ha mer kaffe?”
vi hatar ni , vi tänker ryta ifrån om vi blir kallad för ni
Verkar som att svenskan långsamt utvecklas till att få tillbaka ett “T-V Distinction” (tus – vos) med ett artigt/formellt “ni” för nån man inte känner intimt. Att använda pluralformen som singular för artighet existerar i många språk: Ryskan har ty/wy, Tyskan har du/Sie, i Franskan tu/vous och det finns många fler. Är det bra eller dåligt? Ingen aning, kanske lite problematiskt med Sveriges historiska användande av “ni” som nedlåtande, men det börjar gå så långt bak i historien nu att många har ingen aning om det nedlåtande “ni:et”. Att det har uppstått i så många olika språk runtom i världen verkar ju betyda att människor intuitivt finner att “niande” (utan det svenska språkets historia i backspegeln) är artigt och formellt, och nu när du-reformen försvinner i dimman kommer det artiga “ni” tillbaka av sig självt bland den unga generationen.
Jag är en förövrigt en av dem som började “nia” rent intuitivt. Född 1994, vet inte varför, ingen berättade för mig om det gamla “niandet” och hålla koll på alla titlar och den sociala hierarkin. I situationer när jag inte känner någon intimt och vill hålla det formellt känns “duande” ibland “för på”, nästan irriterat, anklagande, eller mer som ett socialt övertramp där jag låtsas som vi känner varandra väl.
Det är väl ett symptom av att unga personer inte lärt sig något i skolan och inte läser böcker. De har inte känslan för språket. Varför säger man annars ”ni” till en person? Om man inte menar t ex ni som i ert företag eller er familj.
Men folk säger ni till enskilda personer i en affär, på jobbet, över telefon, osv. Det uppfattas som kallt och avståndstagande eftersom vi formellt hade Du-reformen i Sverige på 50-talet, det är inte som i Frankrike och Tyskland längre där man säger Ni till enskilda i officiella sammanhang eller till lärare, äldre, osv. Journalister säger till och med ”du” till Kungen, Drottningen och Kronprinsessan utan att skämmas, vilket de i och för sig borde sluta med. Men för alla utom kungligheter bör man inte säga Ni till en enskild person på svenska.
När jag var i övre tonåren jobbade jag på ett callcenter/tech support, ni:ade folk ibland för att jag tyckte det var säkrast eftersom jag inte kände till deras familjesituation. Och för att det lät hövligare. Blev faktiskt rättad ett par gånger, men tänkte inte så mycket på det. Det var långt senare jag insåg att jag säkert framstått som rätt otrevlig för en hel del människor.
Det här är helt enkelt ingenting jag fått lära mig i skolan.
Den ultimata servitören är inte en människa—som bajsar, gråter, köper lösgodis, cyklar hem på kvällen och ligger med sin partner—och man kan därför omöjligt bli en fulländad servitör. Man börjar istället gissa vad en hypotetisk ultimat servitör skulle kunna göra; vi som bajsar och kissar säger ju inte “ni”, men den abstrakta ultimata servitören kanske gör det? Den kanske har en fluga på sig? Den kanske rör sig som en dansare?
Kanske blir du som gäst lurad och tror på riktigt, i alla fall i en stund, att den för dig skapta 100% betjänliga servitören som målas upp av människan bakom illusionen faktiskt existerar, men i alla andra fall framstår de fumlande försöken att vara något som inte finns som inautentiska och obekväma.
Jag brukar alltid påpeka för folk som niar att det är inte artigt och begära att bli tilltalad med min titel om de vill vara artiga.
Vi är riddarna som säger ni.
Ändå pluspoäng till att hon inte drar upp Bror Rexed och hans reform. Den gick ut på att man släppte titlarna. Dvs att man inte längre sa Doktor Rexed utan Bror till honom.
Sen kan väl folk får säga ni eller du. Känner på allvar att med tanke på läget i landet ligger just den frågan rätt långt ner på listan över problem att lösa.
När jag jobbade på Malmö opera blev jag uppläxad av en boomergubbe för att jag tilltalade honom med ”ni”. Det är bara det att dom ju var två, gubben och hans fru.
Efter att läst alla kommentarer här är det väl dags att sluta använda sig av “ni”, antar jag.
För att vara så vänster förvånar Åsa Linderborg mig ibland när hon lägger ifrån sig vänsterglasögonen.
Anledningen till att personer i butiker och restauranger använder “ni” istället för “du” kan ju lätt förklaras på åtminstone två sätt med en sån analys:
1: Det är konsolideringen av det nya klassamhället vi ser där vi förväntar oss att kunden alltid har rätt och ska betraktas som finare än tjänstehjonet.
Eller, vilket jag finner mer troligt:
2: Arbetaren kämpar med näbbar och klor för att behålla uppdelningen mellan privatliv och arbetsliv separat och vill därför inte använda samma språk med kunder som med vänner, familj och kollegor.
Hövligheten är alltså inte alls “hövlig” utan ett distanstagande som görs för att kunna hålla den distans som behövs för att man ska kunna koppla bort sig själv från de här dagliga interaktionerna som på ytan ser ut som vänliga och hjälpsamma men som i grund och botten endast handlar om kalla, ekonomiska, transaktioner.
Kalla det ja jag vet inte… “alienation” eller något? Vi kan hitta på en term!
Det kan nog också förklara var folk högre upp i näringskedjan också har råd med att lägga ifrån sig titlarna och vara tjenis. De har lyxen att låtsas vi alla bara är vänner här när så verkligen inte är fallet.
Är så trött på slappa kolumner som bara observerar något och sen inte vill gå längre med det.
Kom med en jävla analys eller gå hem är ni snäll.
Denna tråd, och det felaktiga niandet överhuvudtaget, visar att unga svenskar idag kollar på för lite gammal svensk film. Kolla in ett gäng 40-talsfilmer så förstår ni hur de tilltalade varandra då… och varför vi avskaffat det. Det hade nog inte så mycket att göra med jämlikhetsideal (även om det kanske spelade in), utan att det var så jäkla krångligt att hålla koll på andras titlar och samhällsställning.
Vill Jansson ha en öl när han är klar?
Övertygad om att 99% av människor som säger ”ni” inte medvetet gör det i samma form som på gamla tiden (innan du-reformen) och därmed inte lägger något negativt värde bakom det.
Jag bryr mig inte alls om ifall någon säger ni/du/vi till mig. Ser det om något som en befrielse från ytterligare samhällsnormer. Även om ”du” känns mer personligt.
alla vet att “Döh” är rätt till tall.
Ex:
Skall döh ha mer kaffe!?
Vad vill döh mig!!!
Språk förändras, och tycker folk att en artighetsform behövs är det väl inget konstigt att man börjar använda det. Att det är oartigt att nia folk stämde från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet, men från 1700-talet och bakåt verkar det ha varit mer rumsrent att nia folk, även om tredjepersonstilltal föredrogs, särskilt när man tilltalade en överordnad.
​
I indoeuropeiska språk duade man alla, hög som låg, fram till 300-talet ungefär. Då fick romarna för sig att börja nia varandra, troligen efter inflytande från den kristna världen.
jag jobbar i en delikatess och säger nästan alltid “vi” över “du”. Tanken är att jag och kunden ska försöka hitta/utforska precis det som passar till vad kunden har. Säger iprincip aldrig du
Föredrar ”HÖRDU!”
Så sjukt skönt med du:andet. Glömmer jag bort namn kan jag använda det som substitut tills jag listar ut det till exempel.
Bra, lite hyfs är det inget fel på. Bara kommunister som är för dureformen.