Att se regeringens åtgärder för att tackla den ekonomiska krisen är som att bevittna en krasch i slowmotion.

Den nyblivne finansministern Elisabeth Svantesson hade ett par dagar innan jul en [presskonferens](https://www.youtube.com/watch?v=DPJMe5sJZSo) där hon lyfte vikten av att finanspolitiken måste jobba med penningpolitiken och inte emot den för att inte driva på inflationen.

Penningpolitiken bedrivs ju inte av politiker, utan av Riksbanken. De höjer räntorna för att kyla av ekonomin, vilket innebär att folks utrymme att konsumera minskar, vilken enligt teorin ska göra så att prisökningarna avstannar. En annan anledning till att de höjer räntorna är att de alltid har och alltid kommer följa Feds räntehöjningar i USA.

Gott så.
Men vad jag inte förstår är varför Svantesson säger att det är viktigt att finanspolitiken harmonierar med penningpolitiken men att vi sedan får se hur en rad saker pekar på att passivitet, inkompetens och ideologiska ställningstaganden som kommer fördjupa krisen. För tyvärr kommer den ekonomiska krisen slå hårt mot många grupper med konsekvenser långt in på andra områden än det rent finanspolitiska.

Målet är alltså att hålla nere inflationen. Inflationen i Sverige drivs framförallt av höga el- och energipriser. Att hushållen innan räntehöjningarna har varit ganska köpstarka har också gett utrymme för prishöjningar.

Den mest uppenbara åtgärden på kort och lång sikt borde därför vara att göra något åt el- och energi**priserna**. ([LO:s förslag](https://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_1366026587231_rusta_sverige_for_vintern_los_krisvinterprogram_pdf/$File/Rusta_Sverige_for%20vintern_LOs_krisvinterprogram.pdf) om reglering för exportpriser eller upphandling verkar vettigt) Men det verkar inte bättre än att det svenska folket får vänta med det det på grund av att frågan blivit starkt politiserad. Ljug-Ebba håller hellre liv i konflikten och pratar om kärnkraft i stället för att hitta de breda överenskommelserna. Sossarna lutar sig tillbaka, ser hur väljarstödet ökar, men presenterar inte över tid hållbara alternativ. Moderaterna myser av att inte behöva ha energiministerposten (well played!).

Allt från ”Det saknas kärnkraft” till ”Putinpriser” stämmer som argument. Alla har rätt och ändå vägrar alla se helheten. Pinsamt.

Lägre el- och energipriser = lägre inflation. Ett stöd som betalas ut i efterhand bevisligen svårt att få rättvisa i, svårt att administrera och svårt att få en långsiktighet och överblickbarhet i. Företag gör knappast så att de håller tillbaka prisökningar för att det kanske kommer komma ett stöd till företagare om X antal månader. ÄNDÅ är Högern så marknadsfundamentalistiska att de inte kan tänka sig ett litet ingrepp i prissättningen på el för att värna svenska hushåll och svensk konkurrenskraft.

Men nu var det tal om inflation och penningpolitik även om el- och energipolitiken oundvikligen måste diskuteras då den som sagt är avgörande för den svenska inflationen.

Räntan höjs för att kyla av ekonomin. De med minst marginaler får det givetvis tuffast. Att då justera upp brytgränsen för statlig skatt är ju direkt kontraproduktivt. Det kommer ju hålla uppe köpkraften i den breda medelklassen och enligt teorin inte alls leda till att prisökningarna avtar. Ett paket Bregott som kostar över 70 kronor är ju inget problem för den som tjänar kring 50k/månad om den får en rejäl skattesänkning efter årsskiftet. Alltså kommer prisökningarna fortsätta mer än vad som är nödvändigt.

Förvisso indexeras en rad andra bidrag osv, men de hundralappar extra som en garantipensionär gör ändå att det inte blir tal om Bregott på jul.

Regeringen lämnar dessvärre inga bättre besked än ”vänta och se” hur ekonomin och elpriserna utvecklar sig. Min dystra slutsats är att detta kommer leda till en djupare kris än nödvändigt.

Min önskelista till tomten:

Billigare elpriser.

En ny bred energipolitisk överenskommelse innehållande minst Sossarna och Moderaterna. Kanske något parti mer får vara med, men de små ettriga ljugpartierna göra sig icke besvär.

Bregott som kostar max 60 kronor per paket.