> Han tycker att man kan låta avfallet ligga kvar i dagens mellanförvar i Oskarshamn i väntan på bättre kunskap, där en lösning vore att hellre använda bränslet i framtida fjärde generationens kärnreaktorer, som utnyttjar energin i avfallet. Då blir slutprodukten ett avfall som är betydligt mindre farligt än det som finns idag.
Helt obefogad kritik. [Han har försökt att peka på detta i över ett decennium men SKB har kollat på det och säger följande.](https://sverigesradio.se/artikel/4391188)
> Företaget säger sig vara väl medvetna om risken för korrossion men menar att om den ändå sker så kommer den gå så långsamt så att det inte kommer äventyra säkerheten. Frågan måste också ses i perspektivet att kapseln omges och skyddas av både bentonitlera och 500 meter berg, det säger Saida Engström, avdelningschef på SKB, dom frågetecken som kritikerna lyft fram kommer få sitt svar när företaget lämnar in sin ansökan i nästa vecka.
> – Vi visar på att den kapsel vi lämnar in inte kommer att korrodera på ett sätt som äventyrar slutförvaret, säger hon.
Det var alltså för 10 år sedan.
Naturligtvis håller jag med om som ju nämnts i kommentarsfältet att titta på alternativa lösningar att göra sig kvitt avfallet genom bridreaktorer o.s.v.
Och få ut ett mindre farligt avfall.
Men själva uranet i sig är ju något extremt hårt (keramiskt) och en total omöjlighet för vatten att luckra upp. (Ska man vara rätt och riktig så naturligtvis kan det lossna från ytan men vatten kan inte på tid och längd “äta upp” hela kutsen)
Plus att bentionitleran ju är till för att hålla vatten ute den är ju ändå den viktigaste barriären. Så länge bentonitleran håller ute vqtten (villket den gör) är det ingen risk att radioaktiviteten når ytan.
3 comments
> Han tycker att man kan låta avfallet ligga kvar i dagens mellanförvar i Oskarshamn i väntan på bättre kunskap, där en lösning vore att hellre använda bränslet i framtida fjärde generationens kärnreaktorer, som utnyttjar energin i avfallet. Då blir slutprodukten ett avfall som är betydligt mindre farligt än det som finns idag.
Helt obefogad kritik. [Han har försökt att peka på detta i över ett decennium men SKB har kollat på det och säger följande.](https://sverigesradio.se/artikel/4391188)
> Företaget säger sig vara väl medvetna om risken för korrossion men menar att om den ändå sker så kommer den gå så långsamt så att det inte kommer äventyra säkerheten. Frågan måste också ses i perspektivet att kapseln omges och skyddas av både bentonitlera och 500 meter berg, det säger Saida Engström, avdelningschef på SKB, dom frågetecken som kritikerna lyft fram kommer få sitt svar när företaget lämnar in sin ansökan i nästa vecka.
> – Vi visar på att den kapsel vi lämnar in inte kommer att korrodera på ett sätt som äventyrar slutförvaret, säger hon.
Det var alltså för 10 år sedan.
Naturligtvis håller jag med om som ju nämnts i kommentarsfältet att titta på alternativa lösningar att göra sig kvitt avfallet genom bridreaktorer o.s.v.
Och få ut ett mindre farligt avfall.
Men själva uranet i sig är ju något extremt hårt (keramiskt) och en total omöjlighet för vatten att luckra upp. (Ska man vara rätt och riktig så naturligtvis kan det lossna från ytan men vatten kan inte på tid och längd “äta upp” hela kutsen)
Plus att bentionitleran ju är till för att hålla vatten ute den är ju ändå den viktigaste barriären. Så länge bentonitleran håller ute vqtten (villket den gör) är det ingen risk att radioaktiviteten når ytan.