Tankar över om Natomedlemskap ur finländsk perspektiv.

Lååång text 🙂

Rysslands attack mot Ukraina krossade grunden för vår gamla säkerhetspolitik i många avseenden, och nästa regering (väljs nu på våren) måste dra slutsatser av detta. Nato är just nu nödvändig, men det räcker inte ensamt.

Under en lång tid var utgångspunkterna för vår säkerhetspolitik följande:

1. ⁠Ryssland kunde inte koncentrera de flesta av sina styrkor mot oss.
2. ⁠[Finska] Försvarsmakten kan [i ett möjligt anfall] skapa förutsättningar för en förhandlad fred, genom att slå tillbaka det första anfallet och tillfoga förluster för fienden.

Båda dessa antaganden har visat sig vara felaktiga. (Antagande 1 var redan mycket tveksamt på grund av erfarenheterna i vinterkriget). Ryssland koncentrerade cirka 75 % av alla sina trupper i Ukraina, och de verkar inte bry sig om sina egna fruktansvärda förlusterna alls.

Båda (1. och 2.) är problem som endast delvis ett Natomedlemskap kan besvara. Nato är en nödvändig men inte tillräcklig åtgärd.

Det är inte trovärdigt att Ryssland kommer utmana Nato direkt under de kommande decennierna, men det troddes inte heller att de skulle försöka ockupera Ukraina på en gång.

Natos framtid är fortfarande osäker. Dess militära makt är fortfarande i praktiken USA plus de européeiska decimaler. I USA kan den politiska makten mycket väl övergå till kretsar som stödjer isolationism och till och med Ryssland, tillfälligt eller under en längre tid.

Dessutom har Nato som barlast både Tyskland, Frankrike, Italien etc som bryr sig lite om Östeuropa, samt problemfall som Turkiet och Ungern som slickar autokraternas arslet och spelar sitt eget spel.

Någon gång i framtiden kan det komma ett ögonblick då Nato ser svagt ut.

I en sådan situation kan Kreml frestas att lösa Natoproblemet med ett slag. Det självklara tillvägagångssättet skulle vara att attackera ett Natoland. De gamla och stora medlemmarna i alliansen kunde då vara mycket frestade att konstatera att [Nato-]expansionen österut var ett misstag och avbryta den.

Beroende på vilken typ av regering i USA och i de större Natoländer vid den tiden har, kan detta vara en mycket verklig risk. Eller så kan det vara något Kreml tror för mycket på. Oavsett vilket det skulle vara, skulle det bli ett stort problem för oss.

Tills Ryssland kommer till rätta med sitt [förflutna](https://imgur.com/a/JtOofry) som Tyskland i sin tid, och ansluter sig till fredliga nationers led, får vi inte invaggas till att tro att det blir inga stora krig. Och inte att tro att om det skulle, ska allierade alltid komma och hjälpa till. Man måste hålla sig till sitt eget försvar.

Att hålla fast vid vårt eget försvar innebär det för oss att vara beredda på att Ryssland kan koncentrera sina styrkor mot oss. De kan attackera Finland, även om det inte verkar vara rationellt ur vår synvinkel, och även om vi i så fall skulle kunna orsaka stora förluster för angriparen.

I praktiken innebär det att man förbereder sig för ett storkrig. Det ska finnas tillräckligt med tunga vapen i lagren och framför allt ammunition och reservdelar till dem. Vapen behöver inte vara helt nya.

Men då behöver vi en jäkla massa vapen och ammunition. Deras brist skulle kosta oss blod.

Låt artilleriet tjäna som en exempel; Ryssarna har tydligen använt ca 60 000 projektil per dag i Ukraina, men ukrainarna max ca 6 000. Denna skillnad har tydligen varit den enskilda största anledningen till att även den ukrainska arméns förluster har varit stora.

Det är enorma mängder jämfört med den befintliga produktionskapaciteten.

Hur mycket av de viktigaste projektilen (155 mm) kan tillverkas i västländer? Det finns ingen exakt information, men det verkar som;

• EU tillsammans ca 300 000 – 500 000/år

• ⁠USA ca 290 000/år

Det finns några stora ammunitionstillverkare i EU, som Tjeckien, som har kapacitet att producera 100 000 projektil årligen. Men t ex i Polen är produktionskapaciteten bara 12 000/år. Vi [FIN] har också lite produktion, men det ör inte offentligt.

Summa summarum: INTE TILLRÄCKLIGT.

Vi startade vinterkriget med alldeles för små ammunitionslager. Det sparandet betalades i blod, med hög ränta.

Tills fortsättningskriget hade vi blivit klokare, och vi hade ca 2 750 000 granat i lagret.

Så ungefär 3 miljoner granater är troligen minimimängd.

Kanoner måste också finnas i lager. Kanonrör slits när de avfyras. Till exempel pipan på den amerikanska bogserade M777-kanonen beräknas hålla 1 500 fulladdningsskott.

I ett krig som i Ukraina tar det lite på en vecka, om inte ens dagar.

Slitaget på både ammunition och rör kan minskas genom att öka kraften och noggrannheten i ammunitionen. Så det behövs många fler t ex gps-guidade granater (M982). Man kan få samma effekt med ett par av dem som med dussintals passiva granater.

—-

Men sen, det där enkla järnet behövs också.

I säkerhetspolitiken och i utvecklingen av [finska] försvarsmakten måste vi utgå från att om vi måste gå ut i krig, måste målet vara att trycka tillbaka angriparen bakom gränsen, så snabbt som möjligt. Att bara förorsaka stora förluster på den första attackvågen räcker inte.

Vi skulle inte hinna evakuera alla civila under attacken heller. Rysslands sätt att behandla civila är förmodligen välkänt vid det här laget.

Även om vi kunde evakuera skulle ett utdraget krig på vår egen mark vara enormt destruktivt.

Man måste också förbereda sig för terroristbombningar av städer. Så t ex måste det finnas tillräckligt med luftvärn så att åtminstone enklare, massutnyttjade flygvapen inte orsakar stora skador på den civila infrastrukturen.

Och man måste ha förmågan att slå djupt in i Ryssland, t ex att förstöra missiluppskjutare.

Naturligtvis kan vi aldrig anta att vi ensam skulle vinna kriget mot Ryssland. Men vi måste vara bättre förberedda än nu på att slå tillbaka ett så [barbariskt](https://imgur.com/a/uvflS6w) samt gammaldags men destruktivt krig. Krig som Kreml med lust vill utföra, om inte en snabb ockuperingsoperation lyckas.

I framtiden önskas det i Finland mer direkt och öppen kommunikation. Att vi som nordbor, samt européer i större bild, är beredda att kämpa emot en möjlig stor attack.

Budskapet måste vara så direkt att det når genom alla siloviker kring Kremls herre. En subtil stil fungerar inte.

PS. Östersjöavtalsorganisationen BATO (BAltic Treaty Organisation) bör grundas i god tid innan en situation uppstår där Nato behövs.