Intressant att de som har störst anledning att känna skräck är de som känner minst skräck.
Svara har jag inget problem med. Att ringa däremot kan vara lite läskigt ibland.
Men va? Telefonen kommer inte bita dig i örat eller.
Folk kan vara så förbannat dryga i telefon nu förtiden. Servicekänsla och trevlig ton verkar ha avlats bort.
Banne mig när jag ringer herr Svensson och han inte mottager mitt samtal med högsta iver
Kanske har med att många unga kvinnor jobbar inom jobb där de kan bli inringda och måste jobba. Tex. Vården eller liknande. Ringer det ett hemligt/okänt nummer på ens lediga helg eller i värsta fall jul så är man fan inte pepp på att svara.
Att ringa någon är så respektlöst, den andre måste släppa allt och helt fokusera på samtalet. Inget svar man får är heller genomtänkt.
När jag inte svarar är det för att jag inte pallar snacka (en polare/släkting som ringer för att snacka skit men jag vill kolla Netflix). Inte för att jag är rädd för att prata i telefon.
Tvärt om, ska man göra upp snabbt om kvällsplaner är ju ett telefonsamtal ofta mycket tydligare.
Tacka fan för det! massa telefonförsäljare som ringer i tid och otid, man orkar inte med att berätta för femtielfte gången att man inte är intresserad….
Alltså jag är ju inte rädd för det men däremot så skiter jag fullständigt i att svara okända nummer. Ett okänt nummer är okänt av en anledning i dagens samhälle. Oftast enbart telefonförsäljning. Såvida det inte är ett samtal jag förväntar mig såklart.
Haha, vilka töntar.
Tror inte alls så många har telefonskräck.
De är söndercurlade och “orkar” inte svara för det stör dem.
Av de tillgängliga kommunikationsformerna är röstsamtal det jag gillar minst. Det handlar dock inte om *telefonskräck* utan snarare att samtalet sker på helt andra villkor än om det sker över SMS eller e-post.
Fördelarna med textkonversationer är många:
* Du får tid att tänka igenom svar noggrant
* Det är enklare att göra ett professionellt intryck
* Du kan svara när du har tillfälle
* Du har möjlighet att utrycka dig med grafik som gör att man enklare uppfattar hur text ska tolkas, t.ex. kan ironi vara svårt att uppfatta i telefonsamtal
* Du har kvar historik som kan vara bra om du t.ex. tecknar avtal, eller bara behöver dubbelkolla vad som sades vid senare tillfälle
* För dem med språkbarriärer är det enklare att översätta med hjälpverktyg
* Om information behöver nå andra i ett senare skede så kan konversationer vidarebefodras i sin helhet
Jag har lärt mig den hårda vägen att alltid använda e-post i tjänst. Det har hänt att jag delgett information via telefon som mottagaren sedan glömt, och därefter påstått att jag inte alls delgett informationen. I dessa scenarion är det mycket skönt att ha konversationer svart på vitt.
Den enda riktiga fördel jag ser med ett telefonsamtal är när du pratar med nära vänner eller familj, då det kan uppfattas som mer personligt att höra varandras röster.
Mina handflator blev svettiga av att läsa detta.
Jag dejtade en tjej nu i höstas och hon berättade att jag var den enda killen som hon träffat den senaste tiden som brukade ringde henne och hellre hade ett samtal än att sitta och skriva med henne.
Jag föredrar telefonsamtal för det är så otroligt mycket lättare att korrekt läsa av en person på rösten än i text. På 5 minuter vet jag mer om en person än efter flera timmars skrivande fram och tillbaka.
Hon sa just det att det först kändes lite obehagligt att prata på telefonen med någon som hon inte kände men det var också det som gjorde att jag stod ut från mängden dårar därute som knappt kan formulera en tanke till ord i varken text eller i ett telefonsamtal med darrande röst.
Ändå lite märkligt då alla ungar facetimar med varandra sen födseln. Eller är det att tala med människor utan kamera som de tycker är obehagligt?
Jag svarar aldrig i tele på nummer jag ej känner igen någonsin, skiter ifall det är 10 Mille gratis som skulle erbjudas…
Vill dom nåt viktigt får dom smsa/maila eller tala in röstmeddelande ALDRIG att jag svarar
Jag känner inte obehag över att ringa eller svara i telefon, däremot så vill jag väldigt ogärna ha andra i rummet när jag pratar i telefon, förstår inte riktigt varför. Går alltid undan och tar/ringer alla telefonsamtal privat.
Svarar aldrig okända nummer. Lämnar de ett meddelande svarar jag på det, men gör de inte det var samtalet bevisligen inte viktigt nog att svara på.
Jag har så svårt för folk som inte klarar av att svara i telefonen, varför har ni ens en..?
Tror väldigt mycket här beror på hur obehag definieras. Jag är ju knappast rädd för att prata i telefon, men i min erfarenhet är de flesta oplanerade telefonsamtal sjukt överflödiga och därför störiga. De flesta saker folk ringer över är antingen skräp (telefonförsäljare osv) eller saker som hade varit bättre via mejl. De saker som man faktiskt behöver prata telefon om gör sig oftast bättre som ett planerat möte – och ett planerat telefonmöte känner jag i princip inget obehag eller irritation över.
Tycker också man borde införa lag på att alla icke-privata nummer behöver vara sökbara så att de lätt kan identifieras tydligt, så man vet vem som ringer när det är i kommersiellt eller myndighetssyfte.
Jävligt skrämmande att någon främling hör min röst
. *laddar upp bikinibild på Instagram*
Har arbetat x antal år som telefonförsäljare och kan säga det att jag fortfarande får lite obehag av att svara/ringa i privata ärenden.
Veklingar
Jag har telefonskräck OCH jobbar som telefonsäljare. Ska ringa 30 samtal om dagen och pitcha, hjärtat går i 120 bpm innan varje samtal. :))))))
100 % av Threaditoriale känner avsky över att ringa eller svara i telefon.
Obehaget jag känner inför att svara i telefonen är ingenting jämfört med obehaget jag känner inför att öppna och läsa post.
Detta gäller bara kuvert och papper, har inga problem med Kivra/email.
Jag är en av dem 28%. Förvånad ändå att vi är så många. Av nån anledning fungerar möten via teams för mig. Men jag vägrar prata i telefon om jag absolut inte verkligen super extremt faktoskt måste.
Jag hatar att både svara eller ringa. Jag skriver helst sms, e-mail eller inte svarar alls.
48%???? Vad fan är fel på folk???
Fan vad tragiskt…
Person med telefonskräck här, det är inte så värst roligt men ibland har man inget annat väl än att svara/ringa. Ju viktigare samtal desto jobbigare, kanske känns självklart för vissa men så är det för mig iaf.
Tror det utvecklade sig pga en otrolig mängd samtal från läkare om hur mina föräldrars sjukdomsstatus såg ut och hur man ständigt gick och oroade sig över om det skulle vara samtalet där man fick veta hur lång tid det var kvar/att det inte var någon tid kvar.
Jag hade velat veta mer om “skräckens” natur. Är det för att ungdomar är blyga, osäkra på att tala, eller för att de har negativa telefonupplevelser på andra sätt?
Jag är 35, och telefonsamtal har jag verkligen inga problem med. Ringer gärna och svarar gärna på telefonsamtal. Drar mig inte ens för att skälla ut oförskämda försäljare eller skoja med felringare. En av mina roligaste och mest bisarra telefonupplevelser är när den ökände så kallade Pungsparks-Johan ringde mig och frågade om jag kunde sparka honom i skrevet mot betalning (trots att jag till skillnad från hans typiska offer inte är aktiv inom någon kampsports- eller bodybuildingcommunity). Jag hade ingen aning om vem det var då men jag fick mig ett gott skratt även om han säkert satt och ronkade i andra änden när han frågade hur stora fötter jag har. Önskar fler samtal av den typen.
Jag känner snarare ett obehag när jag får SMS-liknande meddelande. Alttså meddelanden i chatlängd där förväntan på svarstakt ligger någonstans mellan email och realtidschat, typ Messenger eller riktiga SMS. Hatar verkligen att vid slumpmässiga tillfällen dagarna i ända bli avbruten för att i tre-fem ord åt gången fortsätta lågintensiva konversationer som skulle vara avklarade på fem minuter på telefon.
Det har gått så långt att jag vid något tillfälle bara sket i att följa med på en resa jag var intresserad av för att mina tänkta reskamrater som inte var överens om var och hur vi skulle bo eller ta oss dit gav sig fan på att planera hela skiten på Messenger, i ungefärlig takt två meningar per timme.
Diskussionsforum med främlingar och nästan-främlingar (som Reddit) eller email (i brevstil) har jag heller inga som helst problem med.
Själv hatar jag att skriva i chatt. Vill hellre prata med någon. Pallar inte med notiser i messanger å liknande, läser inte eller svarar inte på flera dagar. Ring för helvete om du vill något viktigt!
34 comments
Gjordes intervjuerna över telefon?
Intressant att de som har störst anledning att känna skräck är de som känner minst skräck.
Svara har jag inget problem med. Att ringa däremot kan vara lite läskigt ibland.
Men va? Telefonen kommer inte bita dig i örat eller.
Folk kan vara så förbannat dryga i telefon nu förtiden. Servicekänsla och trevlig ton verkar ha avlats bort.
Banne mig när jag ringer herr Svensson och han inte mottager mitt samtal med högsta iver
Kanske har med att många unga kvinnor jobbar inom jobb där de kan bli inringda och måste jobba. Tex. Vården eller liknande. Ringer det ett hemligt/okänt nummer på ens lediga helg eller i värsta fall jul så är man fan inte pepp på att svara.
Att ringa någon är så respektlöst, den andre måste släppa allt och helt fokusera på samtalet. Inget svar man får är heller genomtänkt.
När jag inte svarar är det för att jag inte pallar snacka (en polare/släkting som ringer för att snacka skit men jag vill kolla Netflix). Inte för att jag är rädd för att prata i telefon.
Tvärt om, ska man göra upp snabbt om kvällsplaner är ju ett telefonsamtal ofta mycket tydligare.
Tacka fan för det! massa telefonförsäljare som ringer i tid och otid, man orkar inte med att berätta för femtielfte gången att man inte är intresserad….
Alltså jag är ju inte rädd för det men däremot så skiter jag fullständigt i att svara okända nummer. Ett okänt nummer är okänt av en anledning i dagens samhälle. Oftast enbart telefonförsäljning. Såvida det inte är ett samtal jag förväntar mig såklart.
Haha, vilka töntar.
Tror inte alls så många har telefonskräck.
De är söndercurlade och “orkar” inte svara för det stör dem.
Av de tillgängliga kommunikationsformerna är röstsamtal det jag gillar minst. Det handlar dock inte om *telefonskräck* utan snarare att samtalet sker på helt andra villkor än om det sker över SMS eller e-post.
Fördelarna med textkonversationer är många:
* Du får tid att tänka igenom svar noggrant
* Det är enklare att göra ett professionellt intryck
* Du kan svara när du har tillfälle
* Du har möjlighet att utrycka dig med grafik som gör att man enklare uppfattar hur text ska tolkas, t.ex. kan ironi vara svårt att uppfatta i telefonsamtal
* Du har kvar historik som kan vara bra om du t.ex. tecknar avtal, eller bara behöver dubbelkolla vad som sades vid senare tillfälle
* För dem med språkbarriärer är det enklare att översätta med hjälpverktyg
* Om information behöver nå andra i ett senare skede så kan konversationer vidarebefodras i sin helhet
Jag har lärt mig den hårda vägen att alltid använda e-post i tjänst. Det har hänt att jag delgett information via telefon som mottagaren sedan glömt, och därefter påstått att jag inte alls delgett informationen. I dessa scenarion är det mycket skönt att ha konversationer svart på vitt.
Den enda riktiga fördel jag ser med ett telefonsamtal är när du pratar med nära vänner eller familj, då det kan uppfattas som mer personligt att höra varandras röster.
Mina handflator blev svettiga av att läsa detta.
Jag dejtade en tjej nu i höstas och hon berättade att jag var den enda killen som hon träffat den senaste tiden som brukade ringde henne och hellre hade ett samtal än att sitta och skriva med henne.
Jag föredrar telefonsamtal för det är så otroligt mycket lättare att korrekt läsa av en person på rösten än i text. På 5 minuter vet jag mer om en person än efter flera timmars skrivande fram och tillbaka.
Hon sa just det att det först kändes lite obehagligt att prata på telefonen med någon som hon inte kände men det var också det som gjorde att jag stod ut från mängden dårar därute som knappt kan formulera en tanke till ord i varken text eller i ett telefonsamtal med darrande röst.
Ändå lite märkligt då alla ungar facetimar med varandra sen födseln. Eller är det att tala med människor utan kamera som de tycker är obehagligt?
Jag svarar aldrig i tele på nummer jag ej känner igen någonsin, skiter ifall det är 10 Mille gratis som skulle erbjudas…
Vill dom nåt viktigt får dom smsa/maila eller tala in röstmeddelande ALDRIG att jag svarar
Jag känner inte obehag över att ringa eller svara i telefon, däremot så vill jag väldigt ogärna ha andra i rummet när jag pratar i telefon, förstår inte riktigt varför. Går alltid undan och tar/ringer alla telefonsamtal privat.
Svarar aldrig okända nummer. Lämnar de ett meddelande svarar jag på det, men gör de inte det var samtalet bevisligen inte viktigt nog att svara på.
Jag har så svårt för folk som inte klarar av att svara i telefonen, varför har ni ens en..?
Tror väldigt mycket här beror på hur obehag definieras. Jag är ju knappast rädd för att prata i telefon, men i min erfarenhet är de flesta oplanerade telefonsamtal sjukt överflödiga och därför störiga. De flesta saker folk ringer över är antingen skräp (telefonförsäljare osv) eller saker som hade varit bättre via mejl. De saker som man faktiskt behöver prata telefon om gör sig oftast bättre som ett planerat möte – och ett planerat telefonmöte känner jag i princip inget obehag eller irritation över.
Tycker också man borde införa lag på att alla icke-privata nummer behöver vara sökbara så att de lätt kan identifieras tydligt, så man vet vem som ringer när det är i kommersiellt eller myndighetssyfte.
Jävligt skrämmande att någon främling hör min röst
. *laddar upp bikinibild på Instagram*
Har arbetat x antal år som telefonförsäljare och kan säga det att jag fortfarande får lite obehag av att svara/ringa i privata ärenden.
Veklingar
Jag har telefonskräck OCH jobbar som telefonsäljare. Ska ringa 30 samtal om dagen och pitcha, hjärtat går i 120 bpm innan varje samtal. :))))))
100 % av Threaditoriale känner avsky över att ringa eller svara i telefon.
Obehaget jag känner inför att svara i telefonen är ingenting jämfört med obehaget jag känner inför att öppna och läsa post.
Detta gäller bara kuvert och papper, har inga problem med Kivra/email.
Jag är en av dem 28%. Förvånad ändå att vi är så många. Av nån anledning fungerar möten via teams för mig. Men jag vägrar prata i telefon om jag absolut inte verkligen super extremt faktoskt måste.
Jag hatar att både svara eller ringa. Jag skriver helst sms, e-mail eller inte svarar alls.
48%???? Vad fan är fel på folk???
Fan vad tragiskt…
Person med telefonskräck här, det är inte så värst roligt men ibland har man inget annat väl än att svara/ringa. Ju viktigare samtal desto jobbigare, kanske känns självklart för vissa men så är det för mig iaf.
Tror det utvecklade sig pga en otrolig mängd samtal från läkare om hur mina föräldrars sjukdomsstatus såg ut och hur man ständigt gick och oroade sig över om det skulle vara samtalet där man fick veta hur lång tid det var kvar/att det inte var någon tid kvar.
Jag hade velat veta mer om “skräckens” natur. Är det för att ungdomar är blyga, osäkra på att tala, eller för att de har negativa telefonupplevelser på andra sätt?
Jag är 35, och telefonsamtal har jag verkligen inga problem med. Ringer gärna och svarar gärna på telefonsamtal. Drar mig inte ens för att skälla ut oförskämda försäljare eller skoja med felringare. En av mina roligaste och mest bisarra telefonupplevelser är när den ökände så kallade Pungsparks-Johan ringde mig och frågade om jag kunde sparka honom i skrevet mot betalning (trots att jag till skillnad från hans typiska offer inte är aktiv inom någon kampsports- eller bodybuildingcommunity). Jag hade ingen aning om vem det var då men jag fick mig ett gott skratt även om han säkert satt och ronkade i andra änden när han frågade hur stora fötter jag har. Önskar fler samtal av den typen.
Jag känner snarare ett obehag när jag får SMS-liknande meddelande. Alttså meddelanden i chatlängd där förväntan på svarstakt ligger någonstans mellan email och realtidschat, typ Messenger eller riktiga SMS. Hatar verkligen att vid slumpmässiga tillfällen dagarna i ända bli avbruten för att i tre-fem ord åt gången fortsätta lågintensiva konversationer som skulle vara avklarade på fem minuter på telefon.
Det har gått så långt att jag vid något tillfälle bara sket i att följa med på en resa jag var intresserad av för att mina tänkta reskamrater som inte var överens om var och hur vi skulle bo eller ta oss dit gav sig fan på att planera hela skiten på Messenger, i ungefärlig takt två meningar per timme.
Diskussionsforum med främlingar och nästan-främlingar (som Reddit) eller email (i brevstil) har jag heller inga som helst problem med.
Själv hatar jag att skriva i chatt. Vill hellre prata med någon. Pallar inte med notiser i messanger å liknande, läser inte eller svarar inte på flera dagar. Ring för helvete om du vill något viktigt!