Jag är så djävla trött på den här grejen att folk inte pratar med varandra på grund av kulturen. Nej, det är så överallt. Det är läskigt för människor att prata om hur de känner sig, det är sant i Angla, det är sant i Åbo, det är sant i Malmö, Ulan Bataar och övrigt.
Gå fram till någon, föredragsvis någon du känner och säg “Hej jag är lite ledsen idag, har du tid att prata?”, upprepa tills personen blir van att prata om känslor.
[Insert valfritt skämt om att det säkert beror på att de inte kan förstå varandras rotvälska]
Har de provat att inte tala skånska?
Det här påminner mig om de desperata männen från Umeå som ville ta in ukrainska kvinnor på flykt in i deras hem. Jag vet inte om någon av dem lyckades med det men jag äcklas bara av att ens tänka på det.
I artikeln står det att kvinnor känner sig mer ensamma än män (förutom för utlandsfödda män, där det är samma nivå). Så varför är fokus i artikeln på män? (/Har bara skummat)
Jag har en väldigt fin kollega. Denne har inget problem att prata känslor och jag har inget problem med att lyssna. Ur mitt perspektiv så tror jag få har problem att prata känslor, det är väl vägen dit som är läskig. Ett “jag mår bra” är lättare…
Man kan vara den förändring man själv vill se i världen, som Gandhi sa. Jag frågar ofta mina manliga vänner hur de mår, vad de tycker, tänker och känner när och om behovet uppstår, vilket det gör ganska ofta eftersom de är människor.
Har märkt när jag i vuxen ålder skapar nya relationer med jämnåriga män att de sällan saknar förmåga eller driv för att bygga relationellt, men många (framförallt hetero)män verkar sakna erfarenhet av det. Ibland behöver de bara pushas lite.
Att vilja knyta ann till andra människor är allmänmänskligt och naturligt, och ett inre driv som finns hos de flesta av oss. Vi vill få kontakt. Men det kan står i kontrast till svenska kulturella värderingar, där vi verkligen värdesätter integritet och sk personal space.
Jag slås t.ex ibland av hur svenska, vita, heterosexuella män lever hela sina liv med så ofantligt lite beröring jämfört med andra människor. Som vuxna rör de sin partner, kramas kanske barnen tills de blir för gamla, och tar i hand. I andra kulturer kramas man till vardags, pussar varandra på kinden, tar varandra i armen eller på axlarna när man pratar. Svenska, vita heterokvinnor verkar inte ha några problem med att beröra varandra. Det är just männen.
Jag försöker att inte lägga någon värdering i det, utan tänker snarare på hur bra jag mår av beröring. Ofta och mycket, och på olika sätt från olika sorters relationer. Det är svårt för mig att föreställa mig ett helt liv utan det. Utan att ha människor att prata med. Det låter som ett enormt lidande.
Själv tycker jag inte det går mer än fem minuter på jobbet eller i rastlokalen innan en man delar sin åsikt och känslor om ett ämne. Tror det handlar om att irritation och ilska inte ses som “riktiga” känslor utan bara ledsamhet. Helt ärligt tycker jag vi män är 100x mer öppna med vad vi tycker och tänker, unga kanske är sämre på det dock.
9 comments
Jag är så djävla trött på den här grejen att folk inte pratar med varandra på grund av kulturen. Nej, det är så överallt. Det är läskigt för människor att prata om hur de känner sig, det är sant i Angla, det är sant i Åbo, det är sant i Malmö, Ulan Bataar och övrigt.
Gå fram till någon, föredragsvis någon du känner och säg “Hej jag är lite ledsen idag, har du tid att prata?”, upprepa tills personen blir van att prata om känslor.
[Insert valfritt skämt om att det säkert beror på att de inte kan förstå varandras rotvälska]
Har de provat att inte tala skånska?
Det här påminner mig om de desperata männen från Umeå som ville ta in ukrainska kvinnor på flykt in i deras hem. Jag vet inte om någon av dem lyckades med det men jag äcklas bara av att ens tänka på det.
I artikeln står det att kvinnor känner sig mer ensamma än män (förutom för utlandsfödda män, där det är samma nivå). Så varför är fokus i artikeln på män? (/Har bara skummat)
Jag har en väldigt fin kollega. Denne har inget problem att prata känslor och jag har inget problem med att lyssna. Ur mitt perspektiv så tror jag få har problem att prata känslor, det är väl vägen dit som är läskig. Ett “jag mår bra” är lättare…
Man kan vara den förändring man själv vill se i världen, som Gandhi sa. Jag frågar ofta mina manliga vänner hur de mår, vad de tycker, tänker och känner när och om behovet uppstår, vilket det gör ganska ofta eftersom de är människor.
Har märkt när jag i vuxen ålder skapar nya relationer med jämnåriga män att de sällan saknar förmåga eller driv för att bygga relationellt, men många (framförallt hetero)män verkar sakna erfarenhet av det. Ibland behöver de bara pushas lite.
Att vilja knyta ann till andra människor är allmänmänskligt och naturligt, och ett inre driv som finns hos de flesta av oss. Vi vill få kontakt. Men det kan står i kontrast till svenska kulturella värderingar, där vi verkligen värdesätter integritet och sk personal space.
Jag slås t.ex ibland av hur svenska, vita, heterosexuella män lever hela sina liv med så ofantligt lite beröring jämfört med andra människor. Som vuxna rör de sin partner, kramas kanske barnen tills de blir för gamla, och tar i hand. I andra kulturer kramas man till vardags, pussar varandra på kinden, tar varandra i armen eller på axlarna när man pratar. Svenska, vita heterokvinnor verkar inte ha några problem med att beröra varandra. Det är just männen.
Jag försöker att inte lägga någon värdering i det, utan tänker snarare på hur bra jag mår av beröring. Ofta och mycket, och på olika sätt från olika sorters relationer. Det är svårt för mig att föreställa mig ett helt liv utan det. Utan att ha människor att prata med. Det låter som ett enormt lidande.
Själv tycker jag inte det går mer än fem minuter på jobbet eller i rastlokalen innan en man delar sin åsikt och känslor om ett ämne. Tror det handlar om att irritation och ilska inte ses som “riktiga” känslor utan bara ledsamhet. Helt ärligt tycker jag vi män är 100x mer öppna med vad vi tycker och tänker, unga kanske är sämre på det dock.
Varför kan de inte prata med varandra för?