**På onsdag ska landets niondeklassare ha valt gymnasium. Efter två veckors öppet hus-turné med min egen son framträder ett lika oväntat som välkommet mönster. Vågar man hoppas att pendeln har stannat nu? undrar Vesna Prekopic.**
Drygt 120 000 elever i årskurs nio kommer denna vecka att ha gjort sitt gymnasieval, efter att sedan i höstas, mer eller mindre frivilligt, varit måltavlor för massiva påverkanskampanjer. Och inte är det lätt att välja rätt. Tur då att det finns hjälp i form av sajter som till exempel framtid.se, gymnasieguiden.se och fragasyv.se. Synd bara att de flesta, som DN (1/2) kunde visa för några veckor sedan, ägs av Sveriges största privata skolföretag Academedia, som naturligtvis radar upp sina egna skolor som attraktiva förslag för skolvalsvilsna 15-åringarna att söka.
Men det finns andra sätt att skaffa sig information än att sitta framför datorn och klicka sig fram mellan poängplaner och Youtubevideor med gymnasieelever som bedyrar hur nöjda de är med sin utbildning. Man kan besöka skolorna när de har öppet hus. Det är ett perfekt sätt att inspektera miljön och noga lyssna på vad rektorer och lärare väljer att lyfta fram. Och efter två veckors öppet hus-turné med min egen niondeklassare har jag kunnat skönja ett lika oväntat som välkommet mönster: Skolor lockar med struktur, stabilitet och inte minst kunskap.
Såväl de kommunala som de fristående skolor jag besökt har framhävt att de använder läromedel (det vill säga fysiska böcker) i alla ämnen och att lektionerna är lärarledda. Det har till och med legat böcker framme som bevis på att de existerar i verkligheten och inte bara på bild i ett reklamblad. Kanske säger denna anekdotiska bevisföring ingenting, men det kan mycket väl vara så att pendeln efter cirka 15 år har svängt.
**Jag har själv arbetat** som lärare under en tid då skolor, inte minst de fristående, lockade elever med datorer och projektbaserat självständigt arbete. Runt år 2007-2008 gled stora delar av Skolsverige in i en kollektiv digital förtrollning. Kommuner kunde budgetera för en-till-en-satsningar – en egen dator till varje elev – utan att ha en susning om på vilket sätt lärarna behövde anpassa pedagogiken till tekniken eller om det ens var lämpligt att elever i alla åldrar skulle möta en digitaliserad skolverksamhet. Pedagogiska modeller där eleverna själva ledde sitt eget lärande skulle göra dem självständiga och ge dem en fördjupad kunskap, men lämnade de mest behövande eleverna i sticket.
Nu lockar skolor alltså i stället med böcker till alla elever och stoltserar med kunskapsförmedlande lärare på plats i klassrummen. Datorer är inte längre ett lockbete eftersom de blivit en naturlig del av skolvardagen, och anses inte heller vara det allenarådande kunskapsverktyget. Tvärtom har man även börjat ifrågasätta hur bra det egentligen är att yngre elever skriver på tangenter i stället för med en penna. Och det gamla Björklundmantrat ordning och reda hånas inte längre, utan ses tvärtom som en förutsättning för lärandet. Inte minst för de elever som inte kommer från studievana hem.
Ska man våga hoppas att pendeln har stannat nu, att skolan sakta börjat återvinna självförtroende i förhållande till det egentliga uppdraget och hur det bäst ska utföras? Jag vill tro det.
2 comments
**På onsdag ska landets niondeklassare ha valt gymnasium. Efter två veckors öppet hus-turné med min egen son framträder ett lika oväntat som välkommet mönster. Vågar man hoppas att pendeln har stannat nu? undrar Vesna Prekopic.**
Drygt 120 000 elever i årskurs nio kommer denna vecka att ha gjort sitt gymnasieval, efter att sedan i höstas, mer eller mindre frivilligt, varit måltavlor för massiva påverkanskampanjer. Och inte är det lätt att välja rätt. Tur då att det finns hjälp i form av sajter som till exempel framtid.se, gymnasieguiden.se och fragasyv.se. Synd bara att de flesta, som DN (1/2) kunde visa för några veckor sedan, ägs av Sveriges största privata skolföretag Academedia, som naturligtvis radar upp sina egna skolor som attraktiva förslag för skolvalsvilsna 15-åringarna att söka.
Men det finns andra sätt att skaffa sig information än att sitta framför datorn och klicka sig fram mellan poängplaner och Youtubevideor med gymnasieelever som bedyrar hur nöjda de är med sin utbildning. Man kan besöka skolorna när de har öppet hus. Det är ett perfekt sätt att inspektera miljön och noga lyssna på vad rektorer och lärare väljer att lyfta fram. Och efter två veckors öppet hus-turné med min egen niondeklassare har jag kunnat skönja ett lika oväntat som välkommet mönster: Skolor lockar med struktur, stabilitet och inte minst kunskap.
Såväl de kommunala som de fristående skolor jag besökt har framhävt att de använder läromedel (det vill säga fysiska böcker) i alla ämnen och att lektionerna är lärarledda. Det har till och med legat böcker framme som bevis på att de existerar i verkligheten och inte bara på bild i ett reklamblad. Kanske säger denna anekdotiska bevisföring ingenting, men det kan mycket väl vara så att pendeln efter cirka 15 år har svängt.
**Jag har själv arbetat** som lärare under en tid då skolor, inte minst de fristående, lockade elever med datorer och projektbaserat självständigt arbete. Runt år 2007-2008 gled stora delar av Skolsverige in i en kollektiv digital förtrollning. Kommuner kunde budgetera för en-till-en-satsningar – en egen dator till varje elev – utan att ha en susning om på vilket sätt lärarna behövde anpassa pedagogiken till tekniken eller om det ens var lämpligt att elever i alla åldrar skulle möta en digitaliserad skolverksamhet. Pedagogiska modeller där eleverna själva ledde sitt eget lärande skulle göra dem självständiga och ge dem en fördjupad kunskap, men lämnade de mest behövande eleverna i sticket.
Nu lockar skolor alltså i stället med böcker till alla elever och stoltserar med kunskapsförmedlande lärare på plats i klassrummen. Datorer är inte längre ett lockbete eftersom de blivit en naturlig del av skolvardagen, och anses inte heller vara det allenarådande kunskapsverktyget. Tvärtom har man även börjat ifrågasätta hur bra det egentligen är att yngre elever skriver på tangenter i stället för med en penna. Och det gamla Björklundmantrat ordning och reda hånas inte längre, utan ses tvärtom som en förutsättning för lärandet. Inte minst för de elever som inte kommer från studievana hem.
Ska man våga hoppas att pendeln har stannat nu, att skolan sakta börjat återvinna självförtroende i förhållande till det egentliga uppdraget och hur det bäst ska utföras? Jag vill tro det.
Det är nåt härligt med nötta skolböcker ändå.