Kartan visar fördelningen av olika subjektsformer av det personliga pronomenet *de* i traditionella svenska dialekter i mitten på 1900-talet. I det gröna området är den ursprungliga subjektsformen bevarad (*di, de* m.fl. uttal), medan det röda området helt har ersatt den med objektsformen (*dom, däm* m.m.). Inom större delen av det gröna området skiljs subjekts- och objektsformerna åt tydligt: *Di såg dôm*.
Nu när “dom” ofta framställs som allmän talspråksform i svensk språkdebatt, kan det vara värt att påminna om, att detta uttal i grunden är ett nordligt dialektdrag, som först under 1900-talet har blivit vanligt i rikssvenskt tal via stockholmskan. I början på 1900-talet var *di* det självklara riksspråkliga uttalet, men under senare tid har det alltmer inskränkts till dialekterna, även om man (särskilt i Västsverige) ännu kan höra folk använda *di* som riksspråksform.
Även i dialekterna har *di*-former alltmer statts på reträtt (särskilt i Mälardalen), men torde ännu kunna höras bland äldre dialekttalare i nästan hela det gröna området. Hos yngre förekommer de numera kanske mestadels i Västsverige. Här i Värmland är det till synes särskilt vanligt. Det skall också påpekas, att *di* som demonstrativt pronomen är mer utbrett än som personligt pronomen. Därför kan man på flera håll stöta på uttal som *Di där gubbane, dôm ä snälla*.
dör
Östra Värmland och Närke stämmer ju inte för fem öre?
Stämmer inte. JAg säger dom i skåne
*screams in Kvicksund*
Mina skånska morfar och andra i hans generation som ännu levde när jag var barn på 90talet sa di och dom, men di sista av di-sägarna i min släkt är inte längre vid liv. Det händer att jag själv säger di när jag ska överdriva min skånska och skoja till det, men är inte en del av min naturliga vokabulär.
Har bott och växt upp i tre ändar av södra Sverige, både i storstad och på landet, och dom har varit dominant överallt, åtminstone bland folk under pensionsåldern. Att det bara skulle vara i “vissa gränsområden” och storstäder som det har tagit över är nog en rejäl underdrift.
Det stämmer väl inte att man i Mellansverige inte säger ”dom”?
Di med bred jävla dialekt, typ mormor uppväxt på landet. Dom har jag sagt i hela mitt liv. Jag är 86a i så kallade “di”-Sverige. Det här är så gammalt allt det inte ens är intressant.
För övrigt är det inte “Di” på talnivå ens hos mormor på min dialekt, det är ett klunkljud där tungan är bak i munnen på ena sidan typ som ett L med ett i / e bakom. Ni framåt, di bakåt med tungan.
Domma och den gängen – Göteborg
Har bott i Värmland största delen av mitt liv (är inte 30 än, men strax under), och jag skulle säga att typ 50% av alla jag känner säger ”di” och resterande ”dåmm”.
Helt klart är ”dåmm” överrepresenterat i Karlstad, och motsatsen på glesheterna längs Klarälven; men det är verkligen ALLA åldrar, så det är långt ifrån utdött.
“Döm” i Gbg o “do” i Lule? 🙂
De>
Ah datan är bara 73 år gammal. Inget har hänt under den tiden, som tur är.
Alltid lika roligt när dialektkartor glömmer bort fyra svenskspråkiga landskap. “Kartan visar subjektsformer av pronomenet de i traditionella dialekter ca 1950”. Nej, den visar uttalar i “traditionella dialekter *i Sverige* ca 1950”. (Estlandssvenska landskap var väl så gott som tomma på svenskspråkiga då, så jag accepterar att Estlands svenskbygder glömts bort.)
Vi säger definitivt “dom” i Sörmland
Har haft flera diskussioner med frugan om detta. Hon påstår att de utalas de och dem ut dom. Medan jag anser att man uttalar de som dom och dem som.. dem.
Självklart beror den diskussionen på att jag gick i skola i en byhåla i norra hälsingland och hon i Östergötaland. Vi kom själv till slutsatsen att det var dialekt, men detta bekräftade det i alla fall. 👍
19 comments
> c:a 1950
rapporterad för ”old news”
Kartan visar fördelningen av olika subjektsformer av det personliga pronomenet *de* i traditionella svenska dialekter i mitten på 1900-talet. I det gröna området är den ursprungliga subjektsformen bevarad (*di, de* m.fl. uttal), medan det röda området helt har ersatt den med objektsformen (*dom, däm* m.m.). Inom större delen av det gröna området skiljs subjekts- och objektsformerna åt tydligt: *Di såg dôm*.
Nu när “dom” ofta framställs som allmän talspråksform i svensk språkdebatt, kan det vara värt att påminna om, att detta uttal i grunden är ett nordligt dialektdrag, som först under 1900-talet har blivit vanligt i rikssvenskt tal via stockholmskan. I början på 1900-talet var *di* det självklara riksspråkliga uttalet, men under senare tid har det alltmer inskränkts till dialekterna, även om man (särskilt i Västsverige) ännu kan höra folk använda *di* som riksspråksform.
Även i dialekterna har *di*-former alltmer statts på reträtt (särskilt i Mälardalen), men torde ännu kunna höras bland äldre dialekttalare i nästan hela det gröna området. Hos yngre förekommer de numera kanske mestadels i Västsverige. Här i Värmland är det till synes särskilt vanligt. Det skall också påpekas, att *di* som demonstrativt pronomen är mer utbrett än som personligt pronomen. Därför kan man på flera håll stöta på uttal som *Di där gubbane, dôm ä snälla*.
dör
Östra Värmland och Närke stämmer ju inte för fem öre?
Stämmer inte. JAg säger dom i skåne
*screams in Kvicksund*
Mina skånska morfar och andra i hans generation som ännu levde när jag var barn på 90talet sa di och dom, men di sista av di-sägarna i min släkt är inte längre vid liv. Det händer att jag själv säger di när jag ska överdriva min skånska och skoja till det, men är inte en del av min naturliga vokabulär.
Har bott och växt upp i tre ändar av södra Sverige, både i storstad och på landet, och dom har varit dominant överallt, åtminstone bland folk under pensionsåldern. Att det bara skulle vara i “vissa gränsområden” och storstäder som det har tagit över är nog en rejäl underdrift.
Det stämmer väl inte att man i Mellansverige inte säger ”dom”?
https://youtu.be/1e0XJrvKt8c
Di med bred jävla dialekt, typ mormor uppväxt på landet. Dom har jag sagt i hela mitt liv. Jag är 86a i så kallade “di”-Sverige. Det här är så gammalt allt det inte ens är intressant.
För övrigt är det inte “Di” på talnivå ens hos mormor på min dialekt, det är ett klunkljud där tungan är bak i munnen på ena sidan typ som ett L med ett i / e bakom. Ni framåt, di bakåt med tungan.
Domma och den gängen – Göteborg
Har bott i Värmland största delen av mitt liv (är inte 30 än, men strax under), och jag skulle säga att typ 50% av alla jag känner säger ”di” och resterande ”dåmm”.
Helt klart är ”dåmm” överrepresenterat i Karlstad, och motsatsen på glesheterna längs Klarälven; men det är verkligen ALLA åldrar, så det är långt ifrån utdött.
“Döm” i Gbg o “do” i Lule? 🙂
De>
Ah datan är bara 73 år gammal. Inget har hänt under den tiden, som tur är.
Alltid lika roligt när dialektkartor glömmer bort fyra svenskspråkiga landskap. “Kartan visar subjektsformer av pronomenet de i traditionella dialekter ca 1950”. Nej, den visar uttalar i “traditionella dialekter *i Sverige* ca 1950”. (Estlandssvenska landskap var väl så gott som tomma på svenskspråkiga då, så jag accepterar att Estlands svenskbygder glömts bort.)
Vi säger definitivt “dom” i Sörmland
Har haft flera diskussioner med frugan om detta. Hon påstår att de utalas de och dem ut dom. Medan jag anser att man uttalar de som dom och dem som.. dem.
Självklart beror den diskussionen på att jag gick i skola i en byhåla i norra hälsingland och hon i Östergötaland. Vi kom själv till slutsatsen att det var dialekt, men detta bekräftade det i alla fall. 👍