Ja det är ju klart att det är kvinnornas fel att inga kvinnor vill dejta män, vad annars? Ska man försöka vara någorlunda trevlig? Nääää…
Kroppen var fylld av en sådan vild kärlek att jag behövde ställa mig och frosta av frysen. Med handen i ett stadigt grepp om kökskniven högg jag i isblocken: frost och snö yrde över ansiktet och jag gjorde mitt bästa för att fokusera på uppgiften, på att inte tänka på henne.
Allt tycktes ha gått bra – varje steg i utvecklingen av en modern kärleksrelation hade tagits – och nu stod jag inför ett sista hinder, det mest svårforcerade: kvinnlig vänskap.
I samband med den fjärde vågens feminism runt 2012 bröts slutligen kommunikationen mellan könen: mannen blev lämnad med datorspel, gymkort och det enkla nöjet att sprida näthat samtidigt som kvinnan vände sig till sina väninnor. Snart växte sig dessa vänskaper starkare än vad kärleksrelationerna tidigare varit och – likt all annan evolution – följde sociala och psykologiska förändringar.
Den moderna kvinnan fyllde kvällar, helgar och semestrar med aktiviteter tillsammans med sina väninnor och – beroende av varandra för trygghet och sammanhang – blev de känslomässiga banden så starka att inga andra relationer fick plats.
Det fanns en tid när mannen och kvinnan var förtrogna, när det innersta delades i äktenskaplig bädd. Den var inte bara förbi – det kändes som att det hela tiden hade varit en konstruktion och som att kvinnan nu hittat en ny och mer autentisk form av intimitet.
Det var alldeles tydligt: mannen och kvinnan kan aldrig komma varandra så nära som kvinnan och en annan kvinna.
Dejtinglivet fortsatte naturligtvis, om än något haltande. Relationsappar lanserades för att underlätta kärleksmöten, kultursidor debatterade romantikens död och på nyhetsplats kom alarmerande siffror om västvärldens minskade barnafödande. Men vi försökte i alla fall, Gud vet att vi försökte. Kvinnan klämde pliktskyldigt in dejter mellan olika kompisaktiviteter – trots att det blivit nära praktiskt omöjligt: all ledig tid behövde ägnas åt att upprätthålla de sociala relationer hon blivit känslomässigt beroende av för att leva.
Ja, kvinnlig vänskap tycks ha förstört kärleken.
Jag fortsatte gå med kniven mellan fryshyllorna och tänkte på mina kvinnliga vänners vittnesmål från vänskapens domäner. De hade lämnat sina biologiska familjer bakom sig – i svenska småstäder eller någon av Stockholms välbärgade förorter – och när mannen visat sig vara en besvikelse hade väninnorna kommit att utgöra en ny sorts familj. När en av dem – en kvinna i 30-årsåldern som arbetar i mediebranschen – visade tecken på graviditet spreds glädje i gruppen. Alla slöt upp och en ny idé föddes: de skulle föda, fostra och älska barnet tillsammans, likt en flock djur i det vilda.
Tankegångarna stöds av en nypublicerad artikel i DN som går under rubriken ”Hägerstensmammorna”. En grupp ensamstående mammor i Söderort som skaffat barn på egen hand och nu delar livets med- och motgångar. De har pizzaparty, de ringer varandra under sömnlösa nätter. Jag får en känsla av att de inte skaffat barn ensamma och nu hittar stöd hos varandra, men att de skaffat barn tillsammans – så som man tidigare gjorde med en kärlekspartner.
Jag pratar med ytterligare en vän, hon jobbar som psykolog i Stockholms innerstad och berättar att unga kvinnor allt oftare har med sig en vän till sitt första terapibesök. Inte bara är kvinnans vänskapsrelationer så intima att de kan dela hela sin inre tankevärld – de tycks också behöva en väninna för att kunna uttrycka vilka de är. Har en man någonsin kunnat fylla den här funktionen? Antagligen inte.
Mysteriet blir allt större och jag vänder jag mig till vetenskapen. I Psychology Today skriver man om hur kvinnor hittar sin ”känslomässiga och mentala styrka” i andra kvinnor. En studie lyfts fram från Journal of Clinical Oncology där kvinnor med bröstcancer påstås ha fyra gånger större chans att överleva om de har en stor grupp vänner. I boken The Social Sex: A History of Female Friendship undersöker forskare vid Stanford University fenomenet vidare. Från bibeln, via 1800-talets viktorianska damer och fram till idag. Man fastslår att det finns en enkel förklaring till att kvinnors vänskap har tagit en ny form de senaste åren: när föräldraskapet skjutits fram till efter 30 års-strecket har tid uppstått för en ny institution att ta plats bredvid äktenskapet: den kvinnliga vänskapen.
Plötsligt lättad – det hela innebär endast en fördröjning i familjebildandet, en förskjutning av romansen – fortsätter jag att arbeta mig genom frysen.
På golvet har en isbit smält: vattendroppar har delats och ett ögonblick ser det ut som hon: två ögon och en mun. Hon ler.
Både betal-artikel och meningslöst debattinlägg som envisas med långsökt indirekt skitsnack istället för att adressera grundproblemet. Tack men nej tack.
Som en man som jobbar i ett kvinnodominerat yrke gör det fysiskt ont att läsa det här avskrädet till navelskådande, illa förklätt till debattinlägg.
De flesta av mina kvinnliga kollegor som är singlar försöker hitta en partner, med varierande framgång. Det som är uppenbart i deras berättelser är att många av männen de träffar helt enkelt inte vet vad en djup relation innebär. De vill inte göra slut, men tjejerna måste förstå att karriären/WoW guilden/gymmandet inför Beach’23/grabbgänget kommer ta mer plats än de får. Att fatta beslut om att bli exklusiva, flytta ihop eller bara ta en resa tillsammans skjuts upp och våndas över.
Problemet verkar för övrigt vara detsamma för mina manliga kompisar: Att dagens dejtande (antagligen allt dejtande någonsin som inte varit av nöd eller familj tvingat) är komplext och det finns många olika förväntningar på vad dejting och förhållande innebär. Att träffa någon med samma plan och ambition som du är skitsvårt, och sen ska man ha den romantiska kemin ovanpå det.
Jag önskar bara att självömkandet i dessa artiklar var lite mindre och viljan att kommunicera med motparten lite högre. Men framförallt: VEM FAN AVFROSTAR MED EN JÄVLA KNIV!? DU KAN SKADA FRYSEN FÖR HELVETE!!!!
Öhm, asså, frostar han av frysen eller går han loss på den med en kniv medans han fantiserar att det är hans ex?
För det låter verkligen som mer av det sistnämnda…
Det enda Victor Johansson någonsin publicerat är artiklar där han tycker väldigt synd om sig själv, tycker allting är omgivningens fel, och artiklar om hur kvinnor är så väldigt elaka mot honom. Snyft, snyft.
Exempel:
**De som flyttar ut på landet är losers**
*Victor Johansson: “Det är något onaturligt med människor som återvänder till okunskapens skuggor.”*
**Har sexualiteten blivit marknadsstyrd?**
*Victor Johansson: “När den känslomässiga kontakten uteblir reduceras sexakten till något spöklikt.”*
**Det oförlösta gör mig besatt av henne**
*Victor Johansson: “Jag skrev hennes namn i duschglasets dimma och förstod att jag var riktigt illa ute.”*
**Så ser samtidens kastrationsångest ut**
*Victor Johansson: “2022 tycks den offentlige mannen ha hittat ett nytt sätt att undgå sin kastrationsångest: genom att tona ner sina manliga attribut.”*
**”Kapten Ynkrygg” står för en ny manlighet”**
*Victor Johansson: “Det finns en utväg för den fege mannen som inte kan leva upp till det nya machoidealet.”*
**Britneys försvarare är de verkliga förövarna**
*Victor Johansson: ”Det är mer spännande att försvara en popikon som hålls fånge av sin pappa än att värna om en kvinna som återhämtat sig från ett mentalt sammanbrott.”*
**Jag skäms för att jag är så misslyckad**
*Victor Johansson: “Misslyckandet tillhör inte längre de misslyckade: det har stulits av de framgångsrika.”*
**2022 gör jag slut med min psykolog**
*Victor Johansson: “Jag är klar – nu är det omgivningens tur att skärpa sig.”*
**Naturen är en motbjudande plats**
*Victor Johansson: “Det finns något skruvat över att människans idealiserade bild av vildmarken inte existerar.”*
**Kvinnan äger den sexuella marknaden**
*Victor Johansson: “Mannen har tilldelats en passiv roll anpassad efter kvinnans sociala schema.”*
**Superkroppen är min enda valuta**
*Victor Johansson: “Snart hade jag blivit ett slags ofrivillig gigolo.”*
6 comments
Ja det är ju klart att det är kvinnornas fel att inga kvinnor vill dejta män, vad annars? Ska man försöka vara någorlunda trevlig? Nääää…
Kroppen var fylld av en sådan vild kärlek att jag behövde ställa mig och frosta av frysen. Med handen i ett stadigt grepp om kökskniven högg jag i isblocken: frost och snö yrde över ansiktet och jag gjorde mitt bästa för att fokusera på uppgiften, på att inte tänka på henne.
Allt tycktes ha gått bra – varje steg i utvecklingen av en modern kärleksrelation hade tagits – och nu stod jag inför ett sista hinder, det mest svårforcerade: kvinnlig vänskap.
I samband med den fjärde vågens feminism runt 2012 bröts slutligen kommunikationen mellan könen: mannen blev lämnad med datorspel, gymkort och det enkla nöjet att sprida näthat samtidigt som kvinnan vände sig till sina väninnor. Snart växte sig dessa vänskaper starkare än vad kärleksrelationerna tidigare varit och – likt all annan evolution – följde sociala och psykologiska förändringar.
Den moderna kvinnan fyllde kvällar, helgar och semestrar med aktiviteter tillsammans med sina väninnor och – beroende av varandra för trygghet och sammanhang – blev de känslomässiga banden så starka att inga andra relationer fick plats.
Det fanns en tid när mannen och kvinnan var förtrogna, när det innersta delades i äktenskaplig bädd. Den var inte bara förbi – det kändes som att det hela tiden hade varit en konstruktion och som att kvinnan nu hittat en ny och mer autentisk form av intimitet.
Det var alldeles tydligt: mannen och kvinnan kan aldrig komma varandra så nära som kvinnan och en annan kvinna.
Dejtinglivet fortsatte naturligtvis, om än något haltande. Relationsappar lanserades för att underlätta kärleksmöten, kultursidor debatterade romantikens död och på nyhetsplats kom alarmerande siffror om västvärldens minskade barnafödande. Men vi försökte i alla fall, Gud vet att vi försökte. Kvinnan klämde pliktskyldigt in dejter mellan olika kompisaktiviteter – trots att det blivit nära praktiskt omöjligt: all ledig tid behövde ägnas åt att upprätthålla de sociala relationer hon blivit känslomässigt beroende av för att leva.
Ja, kvinnlig vänskap tycks ha förstört kärleken.
Jag fortsatte gå med kniven mellan fryshyllorna och tänkte på mina kvinnliga vänners vittnesmål från vänskapens domäner. De hade lämnat sina biologiska familjer bakom sig – i svenska småstäder eller någon av Stockholms välbärgade förorter – och när mannen visat sig vara en besvikelse hade väninnorna kommit att utgöra en ny sorts familj. När en av dem – en kvinna i 30-årsåldern som arbetar i mediebranschen – visade tecken på graviditet spreds glädje i gruppen. Alla slöt upp och en ny idé föddes: de skulle föda, fostra och älska barnet tillsammans, likt en flock djur i det vilda.
Tankegångarna stöds av en nypublicerad artikel i DN som går under rubriken ”Hägerstensmammorna”. En grupp ensamstående mammor i Söderort som skaffat barn på egen hand och nu delar livets med- och motgångar. De har pizzaparty, de ringer varandra under sömnlösa nätter. Jag får en känsla av att de inte skaffat barn ensamma och nu hittar stöd hos varandra, men att de skaffat barn tillsammans – så som man tidigare gjorde med en kärlekspartner.
Jag pratar med ytterligare en vän, hon jobbar som psykolog i Stockholms innerstad och berättar att unga kvinnor allt oftare har med sig en vän till sitt första terapibesök. Inte bara är kvinnans vänskapsrelationer så intima att de kan dela hela sin inre tankevärld – de tycks också behöva en väninna för att kunna uttrycka vilka de är. Har en man någonsin kunnat fylla den här funktionen? Antagligen inte.
Mysteriet blir allt större och jag vänder jag mig till vetenskapen. I Psychology Today skriver man om hur kvinnor hittar sin ”känslomässiga och mentala styrka” i andra kvinnor. En studie lyfts fram från Journal of Clinical Oncology där kvinnor med bröstcancer påstås ha fyra gånger större chans att överleva om de har en stor grupp vänner. I boken The Social Sex: A History of Female Friendship undersöker forskare vid Stanford University fenomenet vidare. Från bibeln, via 1800-talets viktorianska damer och fram till idag. Man fastslår att det finns en enkel förklaring till att kvinnors vänskap har tagit en ny form de senaste åren: när föräldraskapet skjutits fram till efter 30 års-strecket har tid uppstått för en ny institution att ta plats bredvid äktenskapet: den kvinnliga vänskapen.
Plötsligt lättad – det hela innebär endast en fördröjning i familjebildandet, en förskjutning av romansen – fortsätter jag att arbeta mig genom frysen.
På golvet har en isbit smält: vattendroppar har delats och ett ögonblick ser det ut som hon: två ögon och en mun. Hon ler.
Både betal-artikel och meningslöst debattinlägg som envisas med långsökt indirekt skitsnack istället för att adressera grundproblemet. Tack men nej tack.
Som en man som jobbar i ett kvinnodominerat yrke gör det fysiskt ont att läsa det här avskrädet till navelskådande, illa förklätt till debattinlägg.
De flesta av mina kvinnliga kollegor som är singlar försöker hitta en partner, med varierande framgång. Det som är uppenbart i deras berättelser är att många av männen de träffar helt enkelt inte vet vad en djup relation innebär. De vill inte göra slut, men tjejerna måste förstå att karriären/WoW guilden/gymmandet inför Beach’23/grabbgänget kommer ta mer plats än de får. Att fatta beslut om att bli exklusiva, flytta ihop eller bara ta en resa tillsammans skjuts upp och våndas över.
Problemet verkar för övrigt vara detsamma för mina manliga kompisar: Att dagens dejtande (antagligen allt dejtande någonsin som inte varit av nöd eller familj tvingat) är komplext och det finns många olika förväntningar på vad dejting och förhållande innebär. Att träffa någon med samma plan och ambition som du är skitsvårt, och sen ska man ha den romantiska kemin ovanpå det.
Jag önskar bara att självömkandet i dessa artiklar var lite mindre och viljan att kommunicera med motparten lite högre. Men framförallt: VEM FAN AVFROSTAR MED EN JÄVLA KNIV!? DU KAN SKADA FRYSEN FÖR HELVETE!!!!
Öhm, asså, frostar han av frysen eller går han loss på den med en kniv medans han fantiserar att det är hans ex?
För det låter verkligen som mer av det sistnämnda…
Det enda Victor Johansson någonsin publicerat är artiklar där han tycker väldigt synd om sig själv, tycker allting är omgivningens fel, och artiklar om hur kvinnor är så väldigt elaka mot honom. Snyft, snyft.
Exempel:
**De som flyttar ut på landet är losers**
*Victor Johansson: “Det är något onaturligt med människor som återvänder till okunskapens skuggor.”*
**Har sexualiteten blivit marknadsstyrd?**
*Victor Johansson: “När den känslomässiga kontakten uteblir reduceras sexakten till något spöklikt.”*
**Det oförlösta gör mig besatt av henne**
*Victor Johansson: “Jag skrev hennes namn i duschglasets dimma och förstod att jag var riktigt illa ute.”*
**Så ser samtidens kastrationsångest ut**
*Victor Johansson: “2022 tycks den offentlige mannen ha hittat ett nytt sätt att undgå sin kastrationsångest: genom att tona ner sina manliga attribut.”*
**”Kapten Ynkrygg” står för en ny manlighet”**
*Victor Johansson: “Det finns en utväg för den fege mannen som inte kan leva upp till det nya machoidealet.”*
**Britneys försvarare är de verkliga förövarna**
*Victor Johansson: ”Det är mer spännande att försvara en popikon som hålls fånge av sin pappa än att värna om en kvinna som återhämtat sig från ett mentalt sammanbrott.”*
**Jag skäms för att jag är så misslyckad**
*Victor Johansson: “Misslyckandet tillhör inte längre de misslyckade: det har stulits av de framgångsrika.”*
**2022 gör jag slut med min psykolog**
*Victor Johansson: “Jag är klar – nu är det omgivningens tur att skärpa sig.”*
**Naturen är en motbjudande plats**
*Victor Johansson: “Det finns något skruvat över att människans idealiserade bild av vildmarken inte existerar.”*
**Kvinnan äger den sexuella marknaden**
*Victor Johansson: “Mannen har tilldelats en passiv roll anpassad efter kvinnans sociala schema.”*
**Superkroppen är min enda valuta**
*Victor Johansson: “Snart hade jag blivit ett slags ofrivillig gigolo.”*