Fredagen är sista dagen för fack och arbetsgivare att sluta ett avtal som bestämmer lönerna för 2,2 miljoner svenskar.
Blir det kraschlandning öppnas dörren för strejk och andra stridsåtgärder.
Industriavtalet föddes 1997, det var ett sätt att komma åt tidigare års lönespiraler som gröpte ur svenskarnas plånböcker och försämrade industrins konkurrenskraft. I 25 år har det avtalet gett löntagarna stigande reallöner. Så blir det inte denna gång, parternas diskussioner sker i en omvärld av galopperande inflation och hotande bankkris.
På ena sidan bordet fem fackförbund inom industrin, på den andra ett antal arbetsgivarorganisationer. De sätter tillsammans det så kallade märket, som sedan blir vägledande för många andra på arbetsmarknaden.
Denna ordning accepteras av nästan alla – men facket Transport har i år ställt sig utanför och tror sig kunna skaffa bättre villkor på egen hand.
Av tradition leds den sista förhandlingsmånaden av så kallade opartiska ordföranden (Opo), en slags medlare, som har till uppgift att ordna en uppgörelse till stånd. Det nuvarande avtalet går ut i dag den 31 mars, senast vid midnatt ska det finnas ett nytt.
Förra fredagen kom Opo med ett bud som skulle ge 6,5 procent löneökning på två år – 3,7 procent det första året – plus 1 300 kronors ökning av lägstalöner. Arbetsgivarna sade med tvekan ja, Facken inom industrin sade nej – de vill ha mer lön, men också bättre pensionslösningar och högre höjning av lägstalönerna.
Facken yrkade i början av förhandlingarna 4,4 procent på ett år, arbetsgivarna kontrade med 2 procent plus en engångsersättning på 3 000 kronor, ett ovanligt grepp på svensk arbetsmarknad.
Parterna är eniga om att det inte är bra att elda på inflationsbrasan med för höga lönekrav, men skiljer sig ändå i grundsyn: Arbetsgivarna menar att svensk produktivitet har halkat efter och pekar på negativ tillväxt i år. Facken hävdar att svenska företag har god internationell konkurrenskraft.
Dagens bud från Opo blir ett slutbud, som ska antas eller förkastas. Säger någon nej, kan Opo göra ett försök till om parterna anser att det finns fog att fortsätta trots att avtalet formellt har gått ut. Slutar allt i en tydlig krasch inträder det som kallas avtalslöst tillstånd, då kan parterna ta till stridsåtgärder som lockout, blockad eller strejk.
Det är mycket ovanligt, svenskarna är troligen ett av världens minst strejkande folk. För Norden går det att belägga med siffror från Medlingsinstitutet: År 2021 hade Sverige 11 förlorade arbetsdagar på grund av strejk eller lockout. I Norge var siffran 116 250 och i Danmark 243 400.
Vadå ska? Dom kan ju ta helg nu så återkommer dom på måndag med en strejk eller två.
Kommer inte bli strejk. Kommer bli precis som alltid. Facken kommer säga ”men okej då. Vi vill ju inte att eran produktion drabbas så DEN HÄR GÅNGEN lägger vi oss men NÄSTA gång då jääävlar”.
Sverige har också så otroligt ruttna löner för kunskapsyrken i förhållande till levnadskostnader att det är skämmigt. Hade kunnat femdubbla min lön som utvecklare bara på att arbeta i USA.
Kan ni sluta vara så jävla nöjda och jante så man kan få lite bättre betalt?
Som uska inom privatsidan så kommer man inte se röken av de 4.4%. Man får ca 500kr i löneökning i ett kuvert och ingen löneförhandling. Blir förmodligen lika i år också.
Jahapp, det gick ju sådär..
Avtalet innebär en årstakt på 3,7 procent – vilket är en rejäl sänkning från industrifacken ursprungliga krav på 4,4 procent.
6 comments
Från artikeln
Fredagen är sista dagen för fack och arbetsgivare att sluta ett avtal som bestämmer lönerna för 2,2 miljoner svenskar.
Blir det kraschlandning öppnas dörren för strejk och andra stridsåtgärder.
Industriavtalet föddes 1997, det var ett sätt att komma åt tidigare års lönespiraler som gröpte ur svenskarnas plånböcker och försämrade industrins konkurrenskraft. I 25 år har det avtalet gett löntagarna stigande reallöner. Så blir det inte denna gång, parternas diskussioner sker i en omvärld av galopperande inflation och hotande bankkris.
På ena sidan bordet fem fackförbund inom industrin, på den andra ett antal arbetsgivarorganisationer. De sätter tillsammans det så kallade märket, som sedan blir vägledande för många andra på arbetsmarknaden.
Denna ordning accepteras av nästan alla – men facket Transport har i år ställt sig utanför och tror sig kunna skaffa bättre villkor på egen hand.
Av tradition leds den sista förhandlingsmånaden av så kallade opartiska ordföranden (Opo), en slags medlare, som har till uppgift att ordna en uppgörelse till stånd. Det nuvarande avtalet går ut i dag den 31 mars, senast vid midnatt ska det finnas ett nytt.
Förra fredagen kom Opo med ett bud som skulle ge 6,5 procent löneökning på två år – 3,7 procent det första året – plus 1 300 kronors ökning av lägstalöner. Arbetsgivarna sade med tvekan ja, Facken inom industrin sade nej – de vill ha mer lön, men också bättre pensionslösningar och högre höjning av lägstalönerna.
Facken yrkade i början av förhandlingarna 4,4 procent på ett år, arbetsgivarna kontrade med 2 procent plus en engångsersättning på 3 000 kronor, ett ovanligt grepp på svensk arbetsmarknad.
Parterna är eniga om att det inte är bra att elda på inflationsbrasan med för höga lönekrav, men skiljer sig ändå i grundsyn: Arbetsgivarna menar att svensk produktivitet har halkat efter och pekar på negativ tillväxt i år. Facken hävdar att svenska företag har god internationell konkurrenskraft.
Dagens bud från Opo blir ett slutbud, som ska antas eller förkastas. Säger någon nej, kan Opo göra ett försök till om parterna anser att det finns fog att fortsätta trots att avtalet formellt har gått ut. Slutar allt i en tydlig krasch inträder det som kallas avtalslöst tillstånd, då kan parterna ta till stridsåtgärder som lockout, blockad eller strejk.
Det är mycket ovanligt, svenskarna är troligen ett av världens minst strejkande folk. För Norden går det att belägga med siffror från Medlingsinstitutet: År 2021 hade Sverige 11 förlorade arbetsdagar på grund av strejk eller lockout. I Norge var siffran 116 250 och i Danmark 243 400.
Vadå ska? Dom kan ju ta helg nu så återkommer dom på måndag med en strejk eller två.
Kommer inte bli strejk. Kommer bli precis som alltid. Facken kommer säga ”men okej då. Vi vill ju inte att eran produktion drabbas så DEN HÄR GÅNGEN lägger vi oss men NÄSTA gång då jääävlar”.
Sverige har också så otroligt ruttna löner för kunskapsyrken i förhållande till levnadskostnader att det är skämmigt. Hade kunnat femdubbla min lön som utvecklare bara på att arbeta i USA.
Kan ni sluta vara så jävla nöjda och jante så man kan få lite bättre betalt?
Som uska inom privatsidan så kommer man inte se röken av de 4.4%. Man får ca 500kr i löneökning i ett kuvert och ingen löneförhandling. Blir förmodligen lika i år också.
Jahapp, det gick ju sådär..
Avtalet innebär en årstakt på 3,7 procent – vilket är en rejäl sänkning från industrifacken ursprungliga krav på 4,4 procent.