”Målet för rymdsonden är Jupiters isiga månar: Ganymedes, Callisto och Europa. Därav sondens namn: JUpiter ICy moons Explorer.
– Ett av sondens uppdrag är att kartlägga förutsättningar för liv. Detta är ESA:s och Sveriges största rymdsatsning någonsin, säger Jan-Erik Wahlund är forskare i Uppsala vid Institutet för rymdfysik (IRF), till DN.
Ombord på rymdsonden finns tio instrument, eller rättare sagt tio paket med olika sorters instrument. Två av dessa är utvecklade och byggda i Sverige. Jan-Erik Wahlund ansvarar för ett av dem.
Vad är poängen med att åka till Jupiters isiga månar?
– Det finns flera poänger. Under isen på dessa månar tror vi oss veta att det finns en salthaltig ocean. Där finns också vulkanisk aktivitet. Det är vid sådana undervattensvulkaner som man tror att livet på jorden uppstod, så ett av uppdragen är att se vilka förutsättningar för liv det finns, säger han.
Jupiter är solsystemets största planet och en så kallad gasjätte. Runt planeten snurrar 92 iskroppar i kartlagda omloppsbanor. Men bara åtta av dem är så kallade reguljära månar som går att jämföra med vår egen. Den största av dem, Ganymedes, är till och med större än planeten Merkurius.
– Jupiter och dess månar kan liknas vid ett solsystem i miniatyr. Genom att studera de här månarna kommer vi också att lära oss mer om hur solsystem bildas och om de planeter som finns utanför vårt eget solsystem, säger Jan-Erik Wahlund.
Men att ta sig till Jupiter är inte gjort i en handvändning. Redan 2008 började Jan-Erik Wahlund fundera på det instrumentpaket han ansvarar för.
– Två av de tio instrumentpaketen som finns på sonden är svenskledda, även om det instrument jag ansvarar för involverar forskare från femton institut i nio olika länder.
Vad ska instrumentet göra?
– Det ska mäta magnetiska och elektriska fält. Bland annat för att kartlägga de havsströmmar vi tror finns under månarnas istäcke. Det ska också mäta radiovågor av olika slag.
I eftermiddag skjuts alltså raketen upp från ESA:s raketbas i Franska Guyana i Sydamerika. Om allt går som planerat, vill säga. Därefter väntar en åtta år lång färd till Jupiter och dess månar runt vilka sonden sedan kommer att snurra i tre år. På sin färd kommer sonden bland annat att passera asteroidbältet.
Är du rädd för att den krockar med en stenbumling?
– Det är inte som på film att man flyger genom en massa stenar. Mikrometer stora korn kommer den nog att krocka med och det ska inte vara något problem, men risken att den skulle krocka med en centimeterstor sten är så liten att den nästan inte finns.
Vad skulle hända i så fall?
– Det skulle nog bli en rejäl smäll, säkert med stora skador som följd.
Är du nervös, du har ju ändå väntat på det här ögonblicket i 15 år?
– Inte så mycket för själva uppskjutningen. Men kort därefter ska vi testköra instrumenten, fälla ut antenner och annat, från ESA:s bas i Darmstadt i Tyskland. Det kommer att bli betydligt mer nervöst. Då gäller det att allt fungerar som det ska.
Sonden kommer alltså inte att komma fram förrän 2031, lagom till när Jan-Erik Wahlund går i pension, något han inte beklagar.
– Då kan jag lämna all tråkig administration till någon annan och bara göra den roliga forskningen, säger han.”
Synd om vår latitud bara
Undra om Elsa Widding kommer påstå att även detta saknar vetenskapligt stöd
3 comments
”Målet för rymdsonden är Jupiters isiga månar: Ganymedes, Callisto och Europa. Därav sondens namn: JUpiter ICy moons Explorer.
– Ett av sondens uppdrag är att kartlägga förutsättningar för liv. Detta är ESA:s och Sveriges största rymdsatsning någonsin, säger Jan-Erik Wahlund är forskare i Uppsala vid Institutet för rymdfysik (IRF), till DN.
Ombord på rymdsonden finns tio instrument, eller rättare sagt tio paket med olika sorters instrument. Två av dessa är utvecklade och byggda i Sverige. Jan-Erik Wahlund ansvarar för ett av dem.
Vad är poängen med att åka till Jupiters isiga månar?
– Det finns flera poänger. Under isen på dessa månar tror vi oss veta att det finns en salthaltig ocean. Där finns också vulkanisk aktivitet. Det är vid sådana undervattensvulkaner som man tror att livet på jorden uppstod, så ett av uppdragen är att se vilka förutsättningar för liv det finns, säger han.
Jupiter är solsystemets största planet och en så kallad gasjätte. Runt planeten snurrar 92 iskroppar i kartlagda omloppsbanor. Men bara åtta av dem är så kallade reguljära månar som går att jämföra med vår egen. Den största av dem, Ganymedes, är till och med större än planeten Merkurius.
– Jupiter och dess månar kan liknas vid ett solsystem i miniatyr. Genom att studera de här månarna kommer vi också att lära oss mer om hur solsystem bildas och om de planeter som finns utanför vårt eget solsystem, säger Jan-Erik Wahlund.
Men att ta sig till Jupiter är inte gjort i en handvändning. Redan 2008 började Jan-Erik Wahlund fundera på det instrumentpaket han ansvarar för.
– Två av de tio instrumentpaketen som finns på sonden är svenskledda, även om det instrument jag ansvarar för involverar forskare från femton institut i nio olika länder.
Vad ska instrumentet göra?
– Det ska mäta magnetiska och elektriska fält. Bland annat för att kartlägga de havsströmmar vi tror finns under månarnas istäcke. Det ska också mäta radiovågor av olika slag.
I eftermiddag skjuts alltså raketen upp från ESA:s raketbas i Franska Guyana i Sydamerika. Om allt går som planerat, vill säga. Därefter väntar en åtta år lång färd till Jupiter och dess månar runt vilka sonden sedan kommer att snurra i tre år. På sin färd kommer sonden bland annat att passera asteroidbältet.
Är du rädd för att den krockar med en stenbumling?
– Det är inte som på film att man flyger genom en massa stenar. Mikrometer stora korn kommer den nog att krocka med och det ska inte vara något problem, men risken att den skulle krocka med en centimeterstor sten är så liten att den nästan inte finns.
Vad skulle hända i så fall?
– Det skulle nog bli en rejäl smäll, säkert med stora skador som följd.
Är du nervös, du har ju ändå väntat på det här ögonblicket i 15 år?
– Inte så mycket för själva uppskjutningen. Men kort därefter ska vi testköra instrumenten, fälla ut antenner och annat, från ESA:s bas i Darmstadt i Tyskland. Det kommer att bli betydligt mer nervöst. Då gäller det att allt fungerar som det ska.
Sonden kommer alltså inte att komma fram förrän 2031, lagom till när Jan-Erik Wahlund går i pension, något han inte beklagar.
– Då kan jag lämna all tråkig administration till någon annan och bara göra den roliga forskningen, säger han.”
Synd om vår latitud bara
Undra om Elsa Widding kommer påstå att även detta saknar vetenskapligt stöd