>I decennier har den svenska landsbygden dränerats på unga människor som väljer att flytta till större orter för att utbilda sig eller för att söka jobb. Samtidigt har många kommuner drabbats av lägre intäkter på grund av en sjunkande befolkning.
>Men vissa människor kom, trots att staten erbjöd flyttbidrag, aldrig iväg utan stannade i hemorten. Eller ”blev kvar”, som vissa sade. Att inte ta sig iväg har nämligen ofta setts som ett misslyckande, att man saknar initiativförmåga.
>En studie från Malmö universitet ger nu en annan bild: att stanna kvar på hemorten är ofta är ett medvetet val.
> – Det handlar inte om att bli övergiven eller att vara en förlorare, utan ofta något man väljer aktivt, säger Janna Lundberg, universitetslektor vid Malmö universitet.
>Generellt är det vanligare att män stannar kvar och att kvinnorna ger sig av. De arbeten som erbjuds på mindre orter är ofta traditionellt manliga hantverksyrken inom byggnad, el, vvs och transport. Så det är lättare för dem att stanna kvar, menar författarna.
>Samtidigt är det fortfarande övervägande män som lockas av fritidsaktiviteter på landsbygden som jakt och fiske.
>Detta har bidragit till att det i en majoritet av Sveriges kommuner finns ett överskott av män. Särskilt tydligt är det i klassiska bruksorter och glesbygdskommuner. Många har genom åren gjort sig lustiga över dessa män som som blir kvar när kvinnorna ger sig av och utbildar sig.
>För Pajala kommun var könsbalansen så snedvriden att de i slutet av 1980-talet började erbjuda kvinnor från när och fjärran gratis bussresor till den årliga skördefesten.
>Bussresorna till Pajala fick stor både nationell och internationell uppmärksamhet, men kvinnounderskottet i kommunen är fortfarande lika stort, 47 procent mot 53 procent män.
>De måste vara både uppfinningsrika och drivna för att kunna stanna kvar
Forskarna har gjort sina intervjuer i sydvästra Sverige, men ser samma tendenser där. Kvinnorna ger sig i högre grad av för att utbilda sig, medan männen stannar kvar.
>De kvinnor som intervjuades för studien hade också gett sig av för att skaffa sig en högskoleutbildning, men efter det flyttade de tillbaka igen. Väl hemma igen fick de dock sällan någon direkt nytta av sin utbildning eftersom den typen av arbeten som krävde högskoleutbildning inte fanns där. I stället tvingas de starta en egen verksamhet.
> – Ofta tar de sin hobby, gör om den till ett arbete och startar ett företag. Det krävs mer av kvinnorna för att kunna försörja sig i sin hemort. De måste vara både uppfinningsrika och drivna för att kunna stanna kvar, säger Janna.
>Tillsammans med biträdande universitetslektor Elin Ennerberg och adjunkt Malin Axelsson har hon analyserat intervjuer med studie- och yrkesvägledare om vad som får människor de möter i sin yrkesvardag att ge sig av eller stanna kvar på hemorten.
>De har även djupintervjuat ett antal personer som antingen stannat kvar på eller flyttat tillbaka till sin hemort.
>Fram träder bilden att själva platsen där man befinner sig och tillhörigheten där för personer som stannar kvar ofta är viktigare jobb, studier och karriär.
> – Vi ser hur dessa människor förhandlar med sig själva och gör en kalkyl över vad man förlorar om man flyttar och vad man får om man stannar kvar. Det är inte alltid den bästa karriären man söker. Viktigare för dem är att ha ett gott liv. Kopplingen till en plats med jord, skog och vatten har ett högre värde än att flytta in till stan och jobba hårt, säger Elin Ennerberg.
> – Om man själv växt upp på landet vill man även ge sina barn en sådan uppväxt. De ska också kunna springa ut i skogen och klättra i träd, säger Janna.
>Andra viktiga faktorer för att stanna kvar på hemorten är närheten till sin familj och sina vänner, ett sammanhang.
> – Många tar upp att närheten till far- och morföräldrar löser mycket i vardagslivet, särskilt när man får barn, säger Elin.
>Några hade varit på kortare utflykter, men då var det hela tiden givet att de skulle komma tillbaka
Elin Ennerberg är uppvuxen i en stad, så hon har inte behövt välja om hon skulle flytta in till stan. Men Janna Lundberg har själv ställts inför det valet.
> – Jag är en sån som kommer från där grusvägen tar slut, men jag har alltid vetat att jag skulle ge mig av för att studera efter skolan, säger hon.
>Det handlar bland annat om att det finns en utbildningsbakgrund i familjen, tror hon. Janna har kvar både familjemedlemmar och en del vänner som valde att stanna kvar i hemorten.
> – Vissa ville åka iväg, men blev ändå kvar. Några hade varit på kortare utflykter, men då var det hela tiden givet att de skulle komma tillbaka, säger Janna.
>De båda författarna säger att samhällsnormen har varit att man ska åka iväg och utbilda sig och se världen. Den normen präglar också vägledarnas samtal, även om de inte vill pusha för mycket i de här frågorna, menar studieförfattarna. Vägledarna ska ju både se till individens och samhällets behov.
> – Det finns ju också en lokal arbetsmarknad som behöver arbetskraft. Det kan ju handla om samhällsviktiga jobb. Vi ser hur vägledarna dras mellan dessa olika normer i sina samtal, säger Elin Ennerberg.
>Många av kvinnorna ser en positiv frihetsaspekt med att vara företagare. De kan förhandla fram sig till ett liv som de är nöjda med. Men det finns även en baksida, menar författarna:
> – Vissa jobbar väldigt hårt. Det tar på familjelivet och därför väljer en del att arbeta deltid, säger Elin.
>På senare år har normerna om att flytta till stan möjligen förändrats något. Snarare har idealet om ett liv på landet fått en renässans, menar författarna. Pandemin har fått många unga i städerna att omvärdera sina liv.
>När krogar, konsertlokaler och biografer var stängda förlorade staden lite av sin dragningskraft. Livet på landet påverkades inte lika mycket av pandemin. Där kunde man fortsätta med sina utomhusaktiviteter.
>Samtidigt var det vissa yrkesgrupper som rekommenderades att arbeta hemifrån. Och det kunde man ju lika gärna göra på landet. Det ledde till en viss utflyttning från städerna.
> – Mycket av det som finns på landsbygden, som naturen, tystnad och ren luft, efterfrågas i dag av stadsbor. Livet på landet har helt enkelt uppgraderats efter pandemin, säger Elin Ennerberg.
Då är väl att stanna i Stockholm ett misslyckande?
Så många misslyckanden…
Det svåra är jobbet.
Det är väl framför allt mycket skitnödiga streber människor som känner att dom måste flytta till Stockholm för att skaffa karriär och göra sin “klassresa”.
Minns en snubbe från gymnasiet som flyttade till storstan och när han kom tillbaka till hemorten hade som standard att fråga bekanta han träffade på vad dom tjänar nu för tiden.
Ett aktivt valt misslyckande
Jag hade gärna blivit kvar. Jag var halvduktig i skolan och blev därför hejdlöst mobbad ända tills jag fyllde 18. Jag drog därifrån, men har alltid saknat grusvägen, skogen och sjön. Flyttade ut på landet igen efter 10 år i stan. Ny plats, ny start och ingen mobbing.
Jag hade kunnat jobba med hantverk men alla jävla idioter med ett iq på 29 drev verkligen bort mig därifrån. Jag hatar dem än idag men älskar att jag äntligen får lukta på skogen och lyssna på suset i träden igen. Jag vill aldrig tillbaka till stan igen.
Finns det något mer deppigt än att åka igenom en liten bruksort någonstans och se kanske se två eller tre personer stå och hänga vid pizzerian (där de väntar på pizzan) eller i resecentrum (där de väntar på bussen).
Är det inte lite sunt ändå att välja vänner och familj framför att till varje pris “göra karriär”?
Då har vi inte ens pratat om att det faktiskt är möjligt att få bostad till humana priser i mindre orter. Och så vidare.
Nuförtiden är det förmodligen mer ett aktivt val än för 50-60 år sedan.
Mina föräldrar var tvungna att flytta ner till Stockholm för att läsa på gymnasiet.
Sverige hade varit så mycket roligare om vi hade fler större och livligare städer. Speciellt norrut. Det känns ju trist att alla ska bo i sthlm, göteborg eller malmö, då utvecklas ju aldrig resten av sverige på nått kul sätt. Men vi är kanske för få? Hela Sverige är ju egentligen en liten by
Gillar min normalstora ort, finns gott om valmöjligheter om man är lite driven.
Fanns inga jobb så var tvungen och flytta.
För tio år sedan var det en dröm. Nu har rika Stockholmare och storstads-Göteborgare drivit upp priserna och industrialiserat kommunen. De har byggt sina lyxhus på bergen och byggt köpcenter, massa parkeringshus och befolkningen har fördubblats på denna tiden. Sorgligt, jag kommer dock kämpa med nöd och näppe för att förbli här.
Hade gärna velat bo kvar i Skåne om det nu inte var så stor konkurrens om jobben…..
Jag flyttade till huvudstaden från en mellanstor svensk stad när jag började på universitetet. Jag hade kunnat läsa samma kurs på min hemort men det fanns inte riktigt några incitament för att stanna. Kreativa idéer fick varken stöd av kommunen eller invånarna och fick mig och vännerna att leta oss vidare. Gick man med skjorta på krogen (singular) blev man kallad bög. Skulle jag kunna tänka mig att flytta till en mindre stad/landet? Absolut! Skulle jag kunna flytta tillbaka till min hemstad? Absolut inte. Mentaliteten sitter kvar än idag när jag är hem vid jul/semestern för att hälsa på och då börjar jag närma mig 35.
Jag trivs bra på min ort. Jag brinner också för kommunen så hör väl också till. Brist på jobb har jag väl aldrig upplevt men då utbildade jag mig ju till snickare haha.
Jag tycker folk ska få göra som dom vill såklart.
Intressant det där med misslyckande eller inte. Är från Stockholm och har en polare som aldrig bott någon annanstans. Hon hänger fortarande med en vängrupp som känt varandra sen barnsben. De har nu dessutom fått barn tätt inpå varandra så deras barn umgås också. Hade hon kommit från en liten by/ort/stad hade ju folk kanske tyckt det var lite av ett misslyckande att bo kvar på samma ställe och hänga med samma människor.
Mår alltid dåligt av tanken att bo i storstad, flyttade från mindre stad på 50.000 för det var för hetsigt
Hade gärna flyttat.
Trivs där jag bor i Norrland. Men bor inte i den standard håla som beskrivs utan i en stad längst kusten med iallafall 30k invånare I tätorten.
Funderat på att testa livet i en större stad i söder men vet ej känns bara jobbigt att försöka hitta boende söder ut.
20 comments
>I decennier har den svenska landsbygden dränerats på unga människor som väljer att flytta till större orter för att utbilda sig eller för att söka jobb. Samtidigt har många kommuner drabbats av lägre intäkter på grund av en sjunkande befolkning.
>Men vissa människor kom, trots att staten erbjöd flyttbidrag, aldrig iväg utan stannade i hemorten. Eller ”blev kvar”, som vissa sade. Att inte ta sig iväg har nämligen ofta setts som ett misslyckande, att man saknar initiativförmåga.
>En studie från Malmö universitet ger nu en annan bild: att stanna kvar på hemorten är ofta är ett medvetet val.
> – Det handlar inte om att bli övergiven eller att vara en förlorare, utan ofta något man väljer aktivt, säger Janna Lundberg, universitetslektor vid Malmö universitet.
>Generellt är det vanligare att män stannar kvar och att kvinnorna ger sig av. De arbeten som erbjuds på mindre orter är ofta traditionellt manliga hantverksyrken inom byggnad, el, vvs och transport. Så det är lättare för dem att stanna kvar, menar författarna.
>Samtidigt är det fortfarande övervägande män som lockas av fritidsaktiviteter på landsbygden som jakt och fiske.
>Detta har bidragit till att det i en majoritet av Sveriges kommuner finns ett överskott av män. Särskilt tydligt är det i klassiska bruksorter och glesbygdskommuner. Många har genom åren gjort sig lustiga över dessa män som som blir kvar när kvinnorna ger sig av och utbildar sig.
>För Pajala kommun var könsbalansen så snedvriden att de i slutet av 1980-talet började erbjuda kvinnor från när och fjärran gratis bussresor till den årliga skördefesten.
>Bussresorna till Pajala fick stor både nationell och internationell uppmärksamhet, men kvinnounderskottet i kommunen är fortfarande lika stort, 47 procent mot 53 procent män.
>De måste vara både uppfinningsrika och drivna för att kunna stanna kvar
Forskarna har gjort sina intervjuer i sydvästra Sverige, men ser samma tendenser där. Kvinnorna ger sig i högre grad av för att utbilda sig, medan männen stannar kvar.
>De kvinnor som intervjuades för studien hade också gett sig av för att skaffa sig en högskoleutbildning, men efter det flyttade de tillbaka igen. Väl hemma igen fick de dock sällan någon direkt nytta av sin utbildning eftersom den typen av arbeten som krävde högskoleutbildning inte fanns där. I stället tvingas de starta en egen verksamhet.
> – Ofta tar de sin hobby, gör om den till ett arbete och startar ett företag. Det krävs mer av kvinnorna för att kunna försörja sig i sin hemort. De måste vara både uppfinningsrika och drivna för att kunna stanna kvar, säger Janna.
>Tillsammans med biträdande universitetslektor Elin Ennerberg och adjunkt Malin Axelsson har hon analyserat intervjuer med studie- och yrkesvägledare om vad som får människor de möter i sin yrkesvardag att ge sig av eller stanna kvar på hemorten.
>De har även djupintervjuat ett antal personer som antingen stannat kvar på eller flyttat tillbaka till sin hemort.
>Fram träder bilden att själva platsen där man befinner sig och tillhörigheten där för personer som stannar kvar ofta är viktigare jobb, studier och karriär.
> – Vi ser hur dessa människor förhandlar med sig själva och gör en kalkyl över vad man förlorar om man flyttar och vad man får om man stannar kvar. Det är inte alltid den bästa karriären man söker. Viktigare för dem är att ha ett gott liv. Kopplingen till en plats med jord, skog och vatten har ett högre värde än att flytta in till stan och jobba hårt, säger Elin Ennerberg.
> – Om man själv växt upp på landet vill man även ge sina barn en sådan uppväxt. De ska också kunna springa ut i skogen och klättra i träd, säger Janna.
>Andra viktiga faktorer för att stanna kvar på hemorten är närheten till sin familj och sina vänner, ett sammanhang.
> – Många tar upp att närheten till far- och morföräldrar löser mycket i vardagslivet, särskilt när man får barn, säger Elin.
>Några hade varit på kortare utflykter, men då var det hela tiden givet att de skulle komma tillbaka
Elin Ennerberg är uppvuxen i en stad, så hon har inte behövt välja om hon skulle flytta in till stan. Men Janna Lundberg har själv ställts inför det valet.
> – Jag är en sån som kommer från där grusvägen tar slut, men jag har alltid vetat att jag skulle ge mig av för att studera efter skolan, säger hon.
>Det handlar bland annat om att det finns en utbildningsbakgrund i familjen, tror hon. Janna har kvar både familjemedlemmar och en del vänner som valde att stanna kvar i hemorten.
> – Vissa ville åka iväg, men blev ändå kvar. Några hade varit på kortare utflykter, men då var det hela tiden givet att de skulle komma tillbaka, säger Janna.
>De båda författarna säger att samhällsnormen har varit att man ska åka iväg och utbilda sig och se världen. Den normen präglar också vägledarnas samtal, även om de inte vill pusha för mycket i de här frågorna, menar studieförfattarna. Vägledarna ska ju både se till individens och samhällets behov.
> – Det finns ju också en lokal arbetsmarknad som behöver arbetskraft. Det kan ju handla om samhällsviktiga jobb. Vi ser hur vägledarna dras mellan dessa olika normer i sina samtal, säger Elin Ennerberg.
>Många av kvinnorna ser en positiv frihetsaspekt med att vara företagare. De kan förhandla fram sig till ett liv som de är nöjda med. Men det finns även en baksida, menar författarna:
> – Vissa jobbar väldigt hårt. Det tar på familjelivet och därför väljer en del att arbeta deltid, säger Elin.
>På senare år har normerna om att flytta till stan möjligen förändrats något. Snarare har idealet om ett liv på landet fått en renässans, menar författarna. Pandemin har fått många unga i städerna att omvärdera sina liv.
>När krogar, konsertlokaler och biografer var stängda förlorade staden lite av sin dragningskraft. Livet på landet påverkades inte lika mycket av pandemin. Där kunde man fortsätta med sina utomhusaktiviteter.
>Samtidigt var det vissa yrkesgrupper som rekommenderades att arbeta hemifrån. Och det kunde man ju lika gärna göra på landet. Det ledde till en viss utflyttning från städerna.
> – Mycket av det som finns på landsbygden, som naturen, tystnad och ren luft, efterfrågas i dag av stadsbor. Livet på landet har helt enkelt uppgraderats efter pandemin, säger Elin Ennerberg.
Då är väl att stanna i Stockholm ett misslyckande?
Så många misslyckanden…
Det svåra är jobbet.
Det är väl framför allt mycket skitnödiga streber människor som känner att dom måste flytta till Stockholm för att skaffa karriär och göra sin “klassresa”.
Minns en snubbe från gymnasiet som flyttade till storstan och när han kom tillbaka till hemorten hade som standard att fråga bekanta han träffade på vad dom tjänar nu för tiden.
Ett aktivt valt misslyckande
Jag hade gärna blivit kvar. Jag var halvduktig i skolan och blev därför hejdlöst mobbad ända tills jag fyllde 18. Jag drog därifrån, men har alltid saknat grusvägen, skogen och sjön. Flyttade ut på landet igen efter 10 år i stan. Ny plats, ny start och ingen mobbing.
Jag hade kunnat jobba med hantverk men alla jävla idioter med ett iq på 29 drev verkligen bort mig därifrån. Jag hatar dem än idag men älskar att jag äntligen får lukta på skogen och lyssna på suset i träden igen. Jag vill aldrig tillbaka till stan igen.
Finns det något mer deppigt än att åka igenom en liten bruksort någonstans och se kanske se två eller tre personer stå och hänga vid pizzerian (där de väntar på pizzan) eller i resecentrum (där de väntar på bussen).
Är det inte lite sunt ändå att välja vänner och familj framför att till varje pris “göra karriär”?
Då har vi inte ens pratat om att det faktiskt är möjligt att få bostad till humana priser i mindre orter. Och så vidare.
Nuförtiden är det förmodligen mer ett aktivt val än för 50-60 år sedan.
Mina föräldrar var tvungna att flytta ner till Stockholm för att läsa på gymnasiet.
Sverige hade varit så mycket roligare om vi hade fler större och livligare städer. Speciellt norrut. Det känns ju trist att alla ska bo i sthlm, göteborg eller malmö, då utvecklas ju aldrig resten av sverige på nått kul sätt. Men vi är kanske för få? Hela Sverige är ju egentligen en liten by
Gillar min normalstora ort, finns gott om valmöjligheter om man är lite driven.
Fanns inga jobb så var tvungen och flytta.
För tio år sedan var det en dröm. Nu har rika Stockholmare och storstads-Göteborgare drivit upp priserna och industrialiserat kommunen. De har byggt sina lyxhus på bergen och byggt köpcenter, massa parkeringshus och befolkningen har fördubblats på denna tiden. Sorgligt, jag kommer dock kämpa med nöd och näppe för att förbli här.
Hade gärna velat bo kvar i Skåne om det nu inte var så stor konkurrens om jobben…..
Jag flyttade till huvudstaden från en mellanstor svensk stad när jag började på universitetet. Jag hade kunnat läsa samma kurs på min hemort men det fanns inte riktigt några incitament för att stanna. Kreativa idéer fick varken stöd av kommunen eller invånarna och fick mig och vännerna att leta oss vidare. Gick man med skjorta på krogen (singular) blev man kallad bög. Skulle jag kunna tänka mig att flytta till en mindre stad/landet? Absolut! Skulle jag kunna flytta tillbaka till min hemstad? Absolut inte. Mentaliteten sitter kvar än idag när jag är hem vid jul/semestern för att hälsa på och då börjar jag närma mig 35.
Jag trivs bra på min ort. Jag brinner också för kommunen så hör väl också till. Brist på jobb har jag väl aldrig upplevt men då utbildade jag mig ju till snickare haha.
Jag tycker folk ska få göra som dom vill såklart.
Intressant det där med misslyckande eller inte. Är från Stockholm och har en polare som aldrig bott någon annanstans. Hon hänger fortarande med en vängrupp som känt varandra sen barnsben. De har nu dessutom fått barn tätt inpå varandra så deras barn umgås också. Hade hon kommit från en liten by/ort/stad hade ju folk kanske tyckt det var lite av ett misslyckande att bo kvar på samma ställe och hänga med samma människor.
Mår alltid dåligt av tanken att bo i storstad, flyttade från mindre stad på 50.000 för det var för hetsigt
Hade gärna flyttat.
Trivs där jag bor i Norrland. Men bor inte i den standard håla som beskrivs utan i en stad längst kusten med iallafall 30k invånare I tätorten.
Funderat på att testa livet i en större stad i söder men vet ej känns bara jobbigt att försöka hitta boende söder ut.