**Ska Sverige lämna tillbaka de plundrade skulpturerna från Benin City?**
I över 50 år har tidigare koloniserade länder kämpat för att återfå sina stulna kulturföremål. De har länge bemötts med ovilja från museerna i väst.
Sent omsider har det skett en omsvängning, även i Sverige. Nu ligger två ärenden på regeringens bord för återlämning, bland annat de berömda Beninföremålen som alla i över hundra år vetat är stöldgods.
Men kulturminister Parisa Liljestrand (M) vill inte ge något besked om beslutet.
Spara
Dela
”Om du kan realisera planen med ett kinesiskt konsthistoriskt röfvartåg i höst, så tager jag fasta därpå och reflekterar allvarligt på befattningen som röfvarhövding. Djäflar anamma!!!”
Botanikern och upptäcktsresanden Thorild Wulff hade fått nys om Röhsska museets planer på en ”uppköpsexpedition” och anmälde sitt intresse till museets chef Axel Nilsson.
Året var 1912 och museet som tillkommit genom donationer av grosshandlarbröderna Wilhelm och August Röhss fanns fortfarande bara på papperet. Byggnaden var inte färdig och framför allt saknades föremål att fylla museet med.
Wulff fick uppdraget, och den 24 augusti 1912 gav han sig i väg. Målet var Kina. Hans dagbok från de första fyra månaderna beskriver oförblommerat hur insamlandet gick till. Det han inte köper av tjuvar stjäl han själv.
”Ren sport att snoka och handla bland tjufgodsgömmare, som utgöra mitt egentliga umgänge …”, skriver Wulff, som dock irriterar sig på att tjuvarna är medvetna om föremålens värde.
Wulff bestämmer sig för att införskaffa dem själv.
”Medan Nyström grälade med folket i förra byn, passade jag på och stal fem urgamla smidda beläten ur ett närbeläget tempel.”
Vid ett tillfälle beskriver han att han ska återvända till ett tempel ”för att försöka stjäla 2 väldiga stenlejon…”.
Utanför ingången till Röhsska står i dag två stora stenlejon. Museet säger sig inte känna till om det är samma lejon.
Wulff kom hem med närmare 3 000 föremål. Två tredjedelar finns i dag på Röhsska och utgör själva fundamentet för museet. Resten finns på Etnografiska i Stockholm.
Wulffs skurkaktiga metoder utgör sannolikt det värsta exemplet på hur svenska museer förvärvat sina föremål. Långt ifrån allt har införskaffats med hans metoder, men exakt hur många föremål som har oklar proveniens vet man faktiskt inte.
Statens museer för världskultur har påbörjat en inventering och man räknar med att av de 500 000 föremål man har är minst en fjärdedel av ”problematiskt ursprung”.
De mest kända stulna kulturföremålen, vid sidan av Parthenonfrisen på British museum, är sannolikt den berömda Beninsamlingen. Ingen museimänniska i världen svävar i okunnighet om hur engelsmännen fullständigt skövlade Benin City 1897 på de unika bronsföremålen. I dag finns 67 av dem på Etnografiska i Stockholm.
När jag första gången skrev om repatrieringsfrågan för 40 år sedan hade Sverige inte återlämnat ett enda föremål. Vi hade inte ens ratificerat Unescokonventionen från 1970 om olovlig import, export och förvärv av kulturföremål.
Omsvängningen har tagit tid. Sverige ratificerade Unescokonventionen 2003, och det är först de senaste fem sex åren som det har börjat hända något på allvar, enligt Michael Barrett, intendent på Statens museer för världskultur och specialist på Afrika.
– Det är en tydlig skillnad, det finns en rörelse, en röst kring det här som tidigare inte funnits. Det är också en yngre generation som engagerar sig i frågan, vilket man märker i populärkulturen och sociala medier på ett helt annat sätt, säger han.
– Sedan har det också med diplomati att göra. Man brukar ofta nämna utspelet som Emmanuel Macron gjorde 2016 i ett tal i Ouagadougou i Burkina Faso, där han lyfte frågan om kulturföremål som en viktig framtidsfråga för relationen mellan Europa och Afrika.
Den franske presidenten beställde en rapport som fick stor spridning och blev något av en vattendelare i akademin och museivärlden. Nu skedde en förskjutning från de juridiska aspekterna, som museichefer världen över tidigare lutat sig mot, till de etiska.
– Det var en sorts paternalistisk, kolonial inställning, vilket egentligen var samma ideologi som från början såg till att föremålen kom till Europa. Man såg det som degenererade kulturer som skulle duka under och det blev ett argument för att föra ut kulturföremålen.
Världskulturmuseerna i Sverige har jobbat länge med frågorna, men det är först de senaste åren som politikerna vaknat, enligt Barrett.
– Det nya nu är att man också ser ett stöd från politiken. Kulturarvspropositionen kom 2017, och samtidigt beställde regeringen en studie från Riksantikvarieämbetet för att titta på den här typen av förvärv under den koloniala perioden. Det är första gången som man öppet tänker i de banorna, och det har underlättat när vi skrivit våra nya riktlinjer, säger han.
Men trots de nya signalerna från politiken om att man ska ta etiska hänsyn, så är det inget som kodifierats i lagstiftningen. Beslut om återlämnande ska fortfarande in under budgetlagens fyrkantiga paragrafer, där museiföremål över huvud taget inte nämns.
– Det problemet har vi identifierat förut. När museilagen kom så valde man att exkludera externa återlämnandekrav. Det står att vi får återlämna föremål till museer inom Sverige men man valde att inte ta in till andra länder, och vi såg redan då att det var litet märkligt. Och kanske inte så bra, säger Barrett.
I mejlkonversationerna mellan kulturdepartementet och Statens museer för världskultur för de två ärenden som nu är aktuella återkommer krav från departementet som är direkt hämtade från budgetlagen. Föremål som inte längre behövs för statlig verksamhet eller blivit ”obrukbara” får överlåtas.
”Om ett statligt museum bedömer att ett återlämnande bör ske måste de därför inhämta regeringens godkännande för detta. Frågor om återlämnande av föremål tar vi så klart på allra största allvar och de bereds inom Regeringskansliet”, säger kulturminister Parisa Liljestrand (M) i en skriftlig kommentar.
Och här har regeringen ett juridiskt problem. Det ena ärendet man nu ska ta ställning till uppfyller både de etiska och juridiska kraven, eftersom föremålen som tillhörde urfolket Kallawaya i Bolivia fördes ut i strid mot boliviansk lagstiftning. Det handlar om 85 föremål från en medicinmans grav från 800-talet vid Niño Corin i Bolivias högländer.
Men ett återlämnande av Beninföremålen kan inte luta sig mot några juridiska argument. När de plundrades 1897 fanns vare sig lagar eller internationella konventioner som åsidosattes. Strikt juridiskt är de inte olagligt förvärvade. Till Sverige kom de via köp på konstmarknaden i Storbritannien och donationer till det nybildade Etnografiska museet i Stockholm.
Totalt har Etnografiska i dag 67 Beninföremål. 39 av dem har konstaterats ha en direkt koppling till plundringen 1897.
Sverige har återlämnat föremål tidigare, sammanlagt ett tiotal ärenden. Ofta har det handlat om kvarlevor, som det tatuerade Maori-huvudet till Nya Zeelands nationalmuseum 1990.
Peru begärde 2009 att återfå de berömda Paracastextilierna, en process som slutfördes först 2021. Eftersom de ägdes av Göteborgs stad behövde regeringen inte fatta något beslut.
Redan 1994 beslutade dåvarande kulturminister Birgit Friggebo att som gåva – för att inte skapa prejudikat – ge tillbaka en totempåle till Haislaindianerna i Kanada. Det dröjde till 2006 innan det blev verklighet. Återlämnandet gav de tidigare motståndarna, som hävdat att ursprungsbefolkningen inte kan ta hand om föremålen, vatten på sin kvarn. Mottagarna begravde totempålen som nu ligger och förmultnar i jorden.
I dag har kraven på att föremålen måste tas om hand ordentligt för att kunna återlämnas slopats.
– Ja, det finns inte med längre. Det är upp till länderna själva att göra bedömningen vad de vill göra med föremålen. Om man bestämmer att något inte bör vara här, utan hos de rättmätiga ägarna, så är det väldigt märkligt om vi ställer krav på vad de sedan ska göra med dem, säger Michael Barrett.
Från museernas sida ser man inte återlämnandet av kulturföremål som en förlust av ett kulturarv. Snarare blir det i sig en del av vårt kulturarv och ökar både kunskap om och kontakter med ursprungsländerna. Det förändrar museernas sätt att arbeta.
– Det är en jätteviktig poäng. Vi har varit väldigt ensidiga på europeiska museer, där vi tagit föremål och berättat vad de betyder och handlar om. Det förändras nu, det är svårt för oss att i dag stå och berätta utan att vi har en dialog med ursprungsländerna, att deras röst också får höras. Och i det ingår att lämna tillbaka föremål när det är etiskt försvarbart.
– Det har nästan inte funnits någon forskning kring Benin i Sverige. Vi tror att vi kommer få ut mycket mer kunskap med föremålen i Nigeria där det finns stor expertis, säger Barrett.
Konstformen som föremålen är en del av är fortfarande väldigt levande i dagens Benin City.
Är då den här omsvängningen som ägt rum det senaste decenniet den slutgiltiga uppgörelsen med kolonialismen? Nej, långt därifrån, anser Michael Barrett.
– Det är inte på något sätt en slutlig uppgörelse, kolonialismen är något vi måste leva med under lång tid framöver och vi har knappt börjat nagga i kanten för att reda ut vad den gjorde med både Europa och resten av världen. Vi är precis i början av den processen, säger han.
2 comments
**Ska Sverige lämna tillbaka de plundrade skulpturerna från Benin City?**
I över 50 år har tidigare koloniserade länder kämpat för att återfå sina stulna kulturföremål. De har länge bemötts med ovilja från museerna i väst.
Sent omsider har det skett en omsvängning, även i Sverige. Nu ligger två ärenden på regeringens bord för återlämning, bland annat de berömda Beninföremålen som alla i över hundra år vetat är stöldgods.
Men kulturminister Parisa Liljestrand (M) vill inte ge något besked om beslutet.
Spara
Dela
”Om du kan realisera planen med ett kinesiskt konsthistoriskt röfvartåg i höst, så tager jag fasta därpå och reflekterar allvarligt på befattningen som röfvarhövding. Djäflar anamma!!!”
Botanikern och upptäcktsresanden Thorild Wulff hade fått nys om Röhsska museets planer på en ”uppköpsexpedition” och anmälde sitt intresse till museets chef Axel Nilsson.
Året var 1912 och museet som tillkommit genom donationer av grosshandlarbröderna Wilhelm och August Röhss fanns fortfarande bara på papperet. Byggnaden var inte färdig och framför allt saknades föremål att fylla museet med.
Wulff fick uppdraget, och den 24 augusti 1912 gav han sig i väg. Målet var Kina. Hans dagbok från de första fyra månaderna beskriver oförblommerat hur insamlandet gick till. Det han inte köper av tjuvar stjäl han själv.
”Ren sport att snoka och handla bland tjufgodsgömmare, som utgöra mitt egentliga umgänge …”, skriver Wulff, som dock irriterar sig på att tjuvarna är medvetna om föremålens värde.
Wulff bestämmer sig för att införskaffa dem själv.
”Medan Nyström grälade med folket i förra byn, passade jag på och stal fem urgamla smidda beläten ur ett närbeläget tempel.”
Vid ett tillfälle beskriver han att han ska återvända till ett tempel ”för att försöka stjäla 2 väldiga stenlejon…”.
Utanför ingången till Röhsska står i dag två stora stenlejon. Museet säger sig inte känna till om det är samma lejon.
Wulff kom hem med närmare 3 000 föremål. Två tredjedelar finns i dag på Röhsska och utgör själva fundamentet för museet. Resten finns på Etnografiska i Stockholm.
Wulffs skurkaktiga metoder utgör sannolikt det värsta exemplet på hur svenska museer förvärvat sina föremål. Långt ifrån allt har införskaffats med hans metoder, men exakt hur många föremål som har oklar proveniens vet man faktiskt inte.
Statens museer för världskultur har påbörjat en inventering och man räknar med att av de 500 000 föremål man har är minst en fjärdedel av ”problematiskt ursprung”.
De mest kända stulna kulturföremålen, vid sidan av Parthenonfrisen på British museum, är sannolikt den berömda Beninsamlingen. Ingen museimänniska i världen svävar i okunnighet om hur engelsmännen fullständigt skövlade Benin City 1897 på de unika bronsföremålen. I dag finns 67 av dem på Etnografiska i Stockholm.
När jag första gången skrev om repatrieringsfrågan för 40 år sedan hade Sverige inte återlämnat ett enda föremål. Vi hade inte ens ratificerat Unescokonventionen från 1970 om olovlig import, export och förvärv av kulturföremål.
Omsvängningen har tagit tid. Sverige ratificerade Unescokonventionen 2003, och det är först de senaste fem sex åren som det har börjat hända något på allvar, enligt Michael Barrett, intendent på Statens museer för världskultur och specialist på Afrika.
– Det är en tydlig skillnad, det finns en rörelse, en röst kring det här som tidigare inte funnits. Det är också en yngre generation som engagerar sig i frågan, vilket man märker i populärkulturen och sociala medier på ett helt annat sätt, säger han.
– Sedan har det också med diplomati att göra. Man brukar ofta nämna utspelet som Emmanuel Macron gjorde 2016 i ett tal i Ouagadougou i Burkina Faso, där han lyfte frågan om kulturföremål som en viktig framtidsfråga för relationen mellan Europa och Afrika.
Den franske presidenten beställde en rapport som fick stor spridning och blev något av en vattendelare i akademin och museivärlden. Nu skedde en förskjutning från de juridiska aspekterna, som museichefer världen över tidigare lutat sig mot, till de etiska.
– Det var en sorts paternalistisk, kolonial inställning, vilket egentligen var samma ideologi som från början såg till att föremålen kom till Europa. Man såg det som degenererade kulturer som skulle duka under och det blev ett argument för att föra ut kulturföremålen.
Världskulturmuseerna i Sverige har jobbat länge med frågorna, men det är först de senaste åren som politikerna vaknat, enligt Barrett.
– Det nya nu är att man också ser ett stöd från politiken. Kulturarvspropositionen kom 2017, och samtidigt beställde regeringen en studie från Riksantikvarieämbetet för att titta på den här typen av förvärv under den koloniala perioden. Det är första gången som man öppet tänker i de banorna, och det har underlättat när vi skrivit våra nya riktlinjer, säger han.
Men trots de nya signalerna från politiken om att man ska ta etiska hänsyn, så är det inget som kodifierats i lagstiftningen. Beslut om återlämnande ska fortfarande in under budgetlagens fyrkantiga paragrafer, där museiföremål över huvud taget inte nämns.
– Det problemet har vi identifierat förut. När museilagen kom så valde man att exkludera externa återlämnandekrav. Det står att vi får återlämna föremål till museer inom Sverige men man valde att inte ta in till andra länder, och vi såg redan då att det var litet märkligt. Och kanske inte så bra, säger Barrett.
I mejlkonversationerna mellan kulturdepartementet och Statens museer för världskultur för de två ärenden som nu är aktuella återkommer krav från departementet som är direkt hämtade från budgetlagen. Föremål som inte längre behövs för statlig verksamhet eller blivit ”obrukbara” får överlåtas.
”Om ett statligt museum bedömer att ett återlämnande bör ske måste de därför inhämta regeringens godkännande för detta. Frågor om återlämnande av föremål tar vi så klart på allra största allvar och de bereds inom Regeringskansliet”, säger kulturminister Parisa Liljestrand (M) i en skriftlig kommentar.
Och här har regeringen ett juridiskt problem. Det ena ärendet man nu ska ta ställning till uppfyller både de etiska och juridiska kraven, eftersom föremålen som tillhörde urfolket Kallawaya i Bolivia fördes ut i strid mot boliviansk lagstiftning. Det handlar om 85 föremål från en medicinmans grav från 800-talet vid Niño Corin i Bolivias högländer.
Men ett återlämnande av Beninföremålen kan inte luta sig mot några juridiska argument. När de plundrades 1897 fanns vare sig lagar eller internationella konventioner som åsidosattes. Strikt juridiskt är de inte olagligt förvärvade. Till Sverige kom de via köp på konstmarknaden i Storbritannien och donationer till det nybildade Etnografiska museet i Stockholm.
Totalt har Etnografiska i dag 67 Beninföremål. 39 av dem har konstaterats ha en direkt koppling till plundringen 1897.
Sverige har återlämnat föremål tidigare, sammanlagt ett tiotal ärenden. Ofta har det handlat om kvarlevor, som det tatuerade Maori-huvudet till Nya Zeelands nationalmuseum 1990.
Peru begärde 2009 att återfå de berömda Paracastextilierna, en process som slutfördes först 2021. Eftersom de ägdes av Göteborgs stad behövde regeringen inte fatta något beslut.
Redan 1994 beslutade dåvarande kulturminister Birgit Friggebo att som gåva – för att inte skapa prejudikat – ge tillbaka en totempåle till Haislaindianerna i Kanada. Det dröjde till 2006 innan det blev verklighet. Återlämnandet gav de tidigare motståndarna, som hävdat att ursprungsbefolkningen inte kan ta hand om föremålen, vatten på sin kvarn. Mottagarna begravde totempålen som nu ligger och förmultnar i jorden.
I dag har kraven på att föremålen måste tas om hand ordentligt för att kunna återlämnas slopats.
– Ja, det finns inte med längre. Det är upp till länderna själva att göra bedömningen vad de vill göra med föremålen. Om man bestämmer att något inte bör vara här, utan hos de rättmätiga ägarna, så är det väldigt märkligt om vi ställer krav på vad de sedan ska göra med dem, säger Michael Barrett.
Från museernas sida ser man inte återlämnandet av kulturföremål som en förlust av ett kulturarv. Snarare blir det i sig en del av vårt kulturarv och ökar både kunskap om och kontakter med ursprungsländerna. Det förändrar museernas sätt att arbeta.
– Det är en jätteviktig poäng. Vi har varit väldigt ensidiga på europeiska museer, där vi tagit föremål och berättat vad de betyder och handlar om. Det förändras nu, det är svårt för oss att i dag stå och berätta utan att vi har en dialog med ursprungsländerna, att deras röst också får höras. Och i det ingår att lämna tillbaka föremål när det är etiskt försvarbart.
– Det har nästan inte funnits någon forskning kring Benin i Sverige. Vi tror att vi kommer få ut mycket mer kunskap med föremålen i Nigeria där det finns stor expertis, säger Barrett.
Konstformen som föremålen är en del av är fortfarande väldigt levande i dagens Benin City.
Är då den här omsvängningen som ägt rum det senaste decenniet den slutgiltiga uppgörelsen med kolonialismen? Nej, långt därifrån, anser Michael Barrett.
– Det är inte på något sätt en slutlig uppgörelse, kolonialismen är något vi måste leva med under lång tid framöver och vi har knappt börjat nagga i kanten för att reda ut vad den gjorde med både Europa och resten av världen. Vi är precis i början av den processen, säger han.
Nope! Våra prylar nu