Härnösand sålde ut sina skollokaler och äldreboenden – 16 år senare försöker kommunen få dem tillbaka: “Med facit i hand var det fel beslut.”
Ett allt mer uppgivet kommunalråd, en rektor utelåst från aulan och ett gapande hål i en skolgård.
En radikal jätteaffär i Härnösand blev symbolen för utförsäljningen av kommunala fastigheter.
Sexton år senare vill kommunen köpa tillbaka skolbyggnader och äldreboenden – men den pressade ägaren SBB har redan sålt vidare delar av dem till Kanada.
Hon har gått uppför trappen där eleverna brukar tjuvröka, lutar sig in mot fönstret för att se i morgonsolen.
– Det är klart att det är en märklig situation, säger rektorn. Vi har 500 elever, vi skulle verkligen behöva någonstans att samlas.
På andra sidan om den låsta dörren står rad efter rad av luggslitna fåtöljer, längst fram ett scengolv täckt i damm. Det var en fin aula, en som kommunen brukade använda till även annat än skolavslutningar. Men lokalen är eftersatt, skulle behöva en ordentlig renovering innan den går att använda igen.
Och det är anledningen till att Camilla Söderback, rektor på Wendela Hellmanskolan, inte kommer in i samlingslokalen. Nycklarna befinner sig inte ens här, hon antar att de ligger på ägarens regionkontor i Sundsvall, fem mil härifrån.
Sedan kommunledningen gjorde en radikal affärsuppgörelse för femton år sedan har skolfastigheterna i staden inte ägts gemensamt av Härnösands invånare, utan av en handfull privata företag. Det senaste är SBB, det fastighetsbolag som på kort tid gjort en spektakulär resa från bejublad folkaktie till bespottat krisbolag, och som denna sommar 2023 stretat emot envisa spekulationer om konkurs.
SBB har inte verkat intresserade av att fräscha upp aulan. Och kommunpolitikerna anser att hyran skulle bli för hög om skolan försågs med ytterligare kvadratmeter, de betalar redan kring 130 miljoner kronor i hyra varje år för sina välfärdsbyggnader.
Camilla Söderback känner att hon har fråntagits kontrollen över lokalerna. Men arg har rektorn slutat vara, det orkar hon inte längre.
Snarare missmodig.
– Vi har väl helt enkelt vant oss vid att det är så här i Härnösand.
Från början sågs affären som en alldeles nödvändig räddningsaktion.
2007 var Härnösand en stad på dekis. Under ett drygt decennium hade den en gång så stolta residensstaden vid Ångermanlands höga kust drabbats av idel bakslag.
Kustartilleriets regemente hade lagts ner, med det 500 arbetstillfällen. Grafitfabriken hade sett sina sista dagar, Swedish Match hade stängt cigarrfabriken och trucktillverkaren hade skrotat verksamheten nere på varvet.
Även den offentliga servicen hade utarmats: sjukhus fanns numera bara i Sundsvall och den invånare som hade ett ärende hos Försäkringskassan eller Skatteverket behövde också sätta sig i bilen.
Hos Härnösandshus, stadens kommunala fastighetsbolag, var den negativa befolkningsutvecklingen märkbar.
– Vi hade tappat så enormt många arbetstillfällen, minns Bertil Wiklund. Nästan 2 000 anställda hade fått gå, så vi började få massa tomma lägenheter i vårt bestånd.
Wiklund var vid den här tiden chef över de fastigheter som låg i allmännyttan, och fick på sina möten med kommunstyrelsen bistra uppdateringar: kommunen hade skuldsatt sig så hårt att deras största kreditgivare nu hotade att inte låna ut något mer.
För att komma ur gropen behövde de minst 300 miljoner kronor, och det kvickt.
Det kom an på Wiklund att lösa problemet.
– Det var inget trevligt besked. Men så var det faktiska läget. Vi var tvungna att göra någonting för att rädda kommunens balansräkning.
Under stort hemlighetsmakeri inleddes så diskussioner mellan pressade politiker och lojala tjänstemän.
Egentligen fanns det aldrig så många alternativ, inte så många andra sätt att snabbt få in en rejäl klumpsumma.
De skulle sälja av kommunens fastigheter.
Industrin som i dag kallas för samhällsfastigheter hade kanske aldrig sett dagens ljus om inte den svenska staten en gång för länge sedan hade försökt rädda en bank.
90-talskrisen slog hårt mot många, men Gota bank tillhörde dem som gett särskilt generösa krediter till fastighetsbolag och som blottades när räntan steg och bubblan sprack. Banken gjorde förödande förluster och ledningen försökte rädda affärerna genom att placera egendomar som var pantsatta mot lån i ett särskilt bolag, som fick namnet Kungsleden.
Det statliga bolaget Securum tog över dessa tillgångar och Kungsledens ledning fick ett tydligt uppdrag: de skulle avveckla sitt bestånd.
Jens Engwall, en ung och energisk man från Eskilstuna, blev chef över verksamheten och de kommande åren sålde han av allt från fjällstugor till industrifastigheter för nästan 20 miljarder kronor.
2 comments
Härnösand sålde ut sina skollokaler och äldreboenden – 16 år senare försöker kommunen få dem tillbaka: “Med facit i hand var det fel beslut.”
Ett allt mer uppgivet kommunalråd, en rektor utelåst från aulan och ett gapande hål i en skolgård.
En radikal jätteaffär i Härnösand blev symbolen för utförsäljningen av kommunala fastigheter.
Sexton år senare vill kommunen köpa tillbaka skolbyggnader och äldreboenden – men den pressade ägaren SBB har redan sålt vidare delar av dem till Kanada.
Hon har gått uppför trappen där eleverna brukar tjuvröka, lutar sig in mot fönstret för att se i morgonsolen.
– Det är klart att det är en märklig situation, säger rektorn. Vi har 500 elever, vi skulle verkligen behöva någonstans att samlas.
På andra sidan om den låsta dörren står rad efter rad av luggslitna fåtöljer, längst fram ett scengolv täckt i damm. Det var en fin aula, en som kommunen brukade använda till även annat än skolavslutningar. Men lokalen är eftersatt, skulle behöva en ordentlig renovering innan den går att använda igen.
Och det är anledningen till att Camilla Söderback, rektor på Wendela Hellmanskolan, inte kommer in i samlingslokalen. Nycklarna befinner sig inte ens här, hon antar att de ligger på ägarens regionkontor i Sundsvall, fem mil härifrån.
Sedan kommunledningen gjorde en radikal affärsuppgörelse för femton år sedan har skolfastigheterna i staden inte ägts gemensamt av Härnösands invånare, utan av en handfull privata företag. Det senaste är SBB, det fastighetsbolag som på kort tid gjort en spektakulär resa från bejublad folkaktie till bespottat krisbolag, och som denna sommar 2023 stretat emot envisa spekulationer om konkurs.
SBB har inte verkat intresserade av att fräscha upp aulan. Och kommunpolitikerna anser att hyran skulle bli för hög om skolan försågs med ytterligare kvadratmeter, de betalar redan kring 130 miljoner kronor i hyra varje år för sina välfärdsbyggnader.
Camilla Söderback känner att hon har fråntagits kontrollen över lokalerna. Men arg har rektorn slutat vara, det orkar hon inte längre.
Snarare missmodig.
– Vi har väl helt enkelt vant oss vid att det är så här i Härnösand.
Från början sågs affären som en alldeles nödvändig räddningsaktion.
2007 var Härnösand en stad på dekis. Under ett drygt decennium hade den en gång så stolta residensstaden vid Ångermanlands höga kust drabbats av idel bakslag.
Kustartilleriets regemente hade lagts ner, med det 500 arbetstillfällen. Grafitfabriken hade sett sina sista dagar, Swedish Match hade stängt cigarrfabriken och trucktillverkaren hade skrotat verksamheten nere på varvet.
Även den offentliga servicen hade utarmats: sjukhus fanns numera bara i Sundsvall och den invånare som hade ett ärende hos Försäkringskassan eller Skatteverket behövde också sätta sig i bilen.
Hos Härnösandshus, stadens kommunala fastighetsbolag, var den negativa befolkningsutvecklingen märkbar.
– Vi hade tappat så enormt många arbetstillfällen, minns Bertil Wiklund. Nästan 2 000 anställda hade fått gå, så vi började få massa tomma lägenheter i vårt bestånd.
Wiklund var vid den här tiden chef över de fastigheter som låg i allmännyttan, och fick på sina möten med kommunstyrelsen bistra uppdateringar: kommunen hade skuldsatt sig så hårt att deras största kreditgivare nu hotade att inte låna ut något mer.
För att komma ur gropen behövde de minst 300 miljoner kronor, och det kvickt.
Det kom an på Wiklund att lösa problemet.
– Det var inget trevligt besked. Men så var det faktiska läget. Vi var tvungna att göra någonting för att rädda kommunens balansräkning.
Under stort hemlighetsmakeri inleddes så diskussioner mellan pressade politiker och lojala tjänstemän.
Egentligen fanns det aldrig så många alternativ, inte så många andra sätt att snabbt få in en rejäl klumpsumma.
De skulle sälja av kommunens fastigheter.
Industrin som i dag kallas för samhällsfastigheter hade kanske aldrig sett dagens ljus om inte den svenska staten en gång för länge sedan hade försökt rädda en bank.
90-talskrisen slog hårt mot många, men Gota bank tillhörde dem som gett särskilt generösa krediter till fastighetsbolag och som blottades när räntan steg och bubblan sprack. Banken gjorde förödande förluster och ledningen försökte rädda affärerna genom att placera egendomar som var pantsatta mot lån i ett särskilt bolag, som fick namnet Kungsleden.
Det statliga bolaget Securum tog över dessa tillgångar och Kungsledens ledning fick ett tydligt uppdrag: de skulle avveckla sitt bestånd.
Jens Engwall, en ung och energisk man från Eskilstuna, blev chef över verksamheten och de kommande åren sålde han av allt från fjällstugor till industrifastigheter för nästan 20 miljarder kronor.
Vad fan, har uffe varit i härnösand också?