Halloj
Tänkte berätta om något som jag hållit på med i några år nu, något som sakta blivit en del av min vardag utan att jag stannat upp och funderat på det. Frågeställningen och syftet med tråden kan jag tänka mig kommer handla lite om moral och etik.
Jag tror att jag kan minnas att det hela började ungefär så här.
För några år sedan länkades det (kan ha varit här på Sweddit) till en Youtubekanal där en uppenbart autistisk kille dagligen lade upp vardagliga nonsens-videor. Föga förvånande blev han ofta utsatt för trollkommentarer från tolvåriga skitungar. Blev till slut redigt trött på ett shitkid som på varje video skrev typ “Du är sämst”. Detta shitkid hade en egen kanal där man på en av hans videor kunde se hans gamertag som inkluderade hans efternamn. Unikt efternamn, så jag hittade hans mamma på Facebook och skrev ett vänligt meddelande där jag beskrev hur hennes son dagligen mobbade en autistsk kille på Youtube.
Mamman var förstående och killen bad om ursäkt och slutade med sina kommentarer: https://i.imgur.com/doYIHjF.png
Jag har egentligen inget riktigt Facebookkonto i mitt eget namn, utan bara ett throwaway för att kunna läsa inlägg i vissa låsta grupper. I en grupp märkte jag hur en viss person ofta kommenterade på inläggen. Han skrev på ett speciellt sätt och det var uppenbart att han hade någon funktionsnedsättning. Han fick inte så mycket uppmärksamhet då kommentarerna kanske inte var särskilt bidragande, men det kändes gött att trycka på Like på hans inlägg. Han fortsatte kommentera och jag tryckte alltid på Like. Jag kunde ibland hålla med honom med ett t.ex “Bra sagt” eller “Jag håller med”.
Till slut lägger jag till honom som vän och vi börjar snacka lite. Otroligt simpla konversationer som i princip alltid ser likadana ut, men det känns ändå givande att skriva med honom. Han är otroligt trevlig och använder alltid samma fraser. Vi snackar egentligen bara kort om ytliga saker, typ som hur läget är osv. Än idag flera år senare skickar vi nästan dagligen ett meddelande till varandra, och även om meddelandet nästan alltid ser likadant ut så känns det ändå givande. Några gånger har han föreslagit att vi ska gå ut och ta en öl tillsammans, och då har jag väl börjat grubbla lite på vad som är moraliskt rätt här.
Åren har gått, och under tiden har det dykt upp fler funktionshindrade som jag “peppar” och snackar med. Gillar deras inlägg, frågar hur de mår osv. Nu är det säkert 10 stycken som jag skriver med regelbundet på Facebook. Vissa går det att skicka långa meddelanden till, och vissa kan bara skriva “Hej” till. Märker jag att det är en person som är aktiv på Facebook men inte får något medhåll eller likes så blir jag mer benägen till att peppa personen. En av dessa personer har bokstavligen skrivit inlägg som “Jag är ensam”, “Jag vill ha en kompis” utan några svar eller likes. Skriver med honom veckoligen och bara kollar av läget.
Även denna personen ville träffas och bara ha en kompis.
En tredje person jag skriver med var nära på att skicka 25.000kr via Cashapp till en Facebook-bot innan jag fick skälla ut han på skarpen och förklara att han inte ska skicka några pengar till någon alls. Får själv en jävla massa bottar som ska lägga till mig och berätta att de vill testamentera sitt arv till mig.
Alla dessa personer har så tydliga personligheter som gör konversationerna mycket roligare än med vanligt folk. De har sina egna sätt att skriva, och jag märker att jag själv oftast anpassar språket efter deras egna nivå. Så på ett sätt är jag inte mig själv när jag skriver, men å andra sidan så tror jag inte att konversationen hade gynnats ifall jag skulle använda en högre språknivå än deras egna
Åren har gått och jag har inte riktigt reflekterat på det jag håller på med. Det kommer fram en del moraliska frågor om ifall detta är vettigt eller oschysst.
– Är det rimligt att ha ett pseudo-liv på Facebook där man formar relationer med funktionshindrade i syfte om att peppa dem och bara liva upp deras liv lite? Ok att fortsätta eller inte?
Jag har tidigare jobbat med funktionshindrade och vet hur mycket en like eller schysst kommentar kan betyda på internet.
– Kan det vara så att jag egentligen bara gör detta för min egen skull, och att det undermedvetet är en egoistisk tanke som ligger bakom det?
by tjenastefan
4 comments
angående dina moraliska frågor, bör vi kanske fundera på varför du gör dette. det faktum att du hjälper dessa individer att känna sig mindre ensamma och mer uppskattade på nätet verkar vara en fantastisk sak för mig.
alla relationer handlar ju om att ge och ta. även om du gör detta för att få dig själv att känna dig bra, så finns det inget fel med det, speciellt eftersom du gör något positivt för andra i processen. det kallas symbiotiskt samband och det är helt naturligt, hjärtat i alla meningsfulla förbindelser.
var bara ärlig mot dig själv om varför du gör detta och att du håller alla löften du gör med desa folk. för dem kan en liten interaktion på facebook betyda världen. så fortsätt göra det du gör och kanske till och med träffar dem i verkliga livet om du känner för det.
Ja, det är rimligt så länge du trivs med det. Alla våra handlingar är i grunden egoistiska på något plan. Det betyder inte att de inte kan gynna andra också. Så länge båda får ut något av det och ingen tar skada så är det väl toppen.
beror på vilket moraliskt ramverk du väljer att förhålla dig till. Men om vi tar en av dom “enklare” (nu kommer det en shiffest snart) utilitarismen så gör du inget nämvert fel utan tvärtom. Du skapar en gladare och trevligare miljö där folk mår bra, kör på.
Tycker inte det är bra. Skapa ett riktigt facebook-konto, där du är dig själv. Kontakta dem sen om du vill.