“Foto: REXSneda luggar och kajalsvarta ögon, poppunkiga gitarriff och svårmodiga låttexter, Tjugo år efter emogenrens storhetstid är musiken och modet tillbaka med full kraft. Nostalgiturnéerna säljs ut och nya artister låter som 2005.DN:s reporter Matilda Källén minns sina emodagar och ser hur tonåren kommer i kapp.Matilda KällénTextSparaDelaUnder två helger i oktober 2022 samlades totalt 160 000 människor på When we were young-festivalen i öknen utanför Las Vegas, Nevada. Det är lätt att föreställa sig att klädkoden gick i svart, trots hettan, och att en svag doft av hårsprej snart hade lagt sig framför scenerna.My Chemical Romance, Paramore, Avril Lavigne, Death Cab for Cutie, The Used, Bring me the Horizon … En enda blick på spelschemat räcker för att man omilt ska kastas tillbaka till mitten av 00-talet – en tid av stela snedluggar, sotigt ögonsmink och män som såg ledsna ut på scen.Med tanke på hur fort biljetterna till When we were young sålde slut verkar det vara en tidsresa som ligger i tiden. 00-talets emo är officiellt tillbaka.Egentligen inleddes återkomsten redan för runt sju år sedan, när Soundcloudrappare som Lil Peep och Juice Wrld började kombinera musiken de lyssnat på i sina tidiga tonår. Resultatet blev en depprockig hiphop med alla känslor utanpå.Lil Peep tog emorappen till topplistorna. Han gick bort 2017.Lil Peep tog emorappen till topplistorna. Han gick bort 2017. Foto: Gunpowder & Sky/Everett CollectionPå senare år har emo fått en revansch även utanför hiphopsfären. Genrepionjärer som My Chemical Romance, Paramore, Fall Out Boy och Blink-182 har alla kuskat runt på utsålda comebackturnéer. Tribe Friday släppte en svartrosa emobomb i förra årets melodifestival. Och samtidigt har flera Generation Z-artister som är för unga för att minnas när MTV fortfarande spelade musikvideor anammat det poppunkiga soundet. Hit hör Billie Eilish, Olivia Rodrigo och Lil Huddy, av vilka den senare samlat över 30 miljoner följare till ett Tiktokkonto tillägnat just 00-talets emoestetik och musik.– Jag tror att vi just nu blickar tillbaka mot allt som har med 00-talet att göra, säger Anna Rosenström, musikkritiker och kulturreporter på Göteborgs-Posten.– Y2k-modet har ju exploderat och stora populärkulturella ikoner som Megan Fox och Kourtney Kardashian dejtar emokillar som Travis Barker och Machine Gun Kelly. Förut fanns 90-talsfester, men nu är det 00-talet som gäller. Det har blivit dags att minnas våra emodagar.På 00-talet var Anna Rosenström ”emo light”, säger hon – ”randigt, snedlugg, Cheap Monday-jeans och kanske ett nitarmband”.Hayley Williams, sångare i Paramore, 2007.Hayley Williams, sångare i Paramore, 2007. Foto: Evan AgostiniDet var jag också, även om termen ”emo” på den tiden användes med visst förakt, även av banden som i dag räknas in i genren. I svenska småstäder användes ordet inte sällan synonymt med ”estet” – men icke att förväxla med ”panda”, en poppigare Broder Daniel-sort som hade sin storhetstid ett par år tidigare.Jag lyssnade varken på My Chemical Romance eller amerikansk poppunk av typen Good Charlotte, däremot täckte jag som 14-åring mina flickrumsväggar med bilder på Ville Valo, sångare i det finska ”kärleksmetalbandet” Him. Jag besökte butiken Shock varje gång jag åkte till Göteborg, var stolt ägare till en välkurerad profil på Helgon.net och sportade en riktigt oklar lila undercut på Hultsfredsfestivalen 2006.”
Jag tycker texten jag citerade blev lite grötig i kommentatorsfältet men jag hoppas det är läsbart! 🙂 Jag tycker att det här är en väldigt intressant artikel, personligen gillade jag aldrig emomusik (Broder Daniel var väl närmast) men det är intressant hur vissa subkulturer verkar komma igen.
Tack för att du delade artikeln i sin helhet, såg bara rubriken på DN. Uppfattade att den synliga subkulturen började försvinna just efter emo- och pandaperioden på 00-talet. Visst, i storstäderna hittar man alltid utmärkande typer, men desto ovanligare när man rör sig ut i periferin. Mer subkulturer!
3 comments
“Foto: REXSneda luggar och kajalsvarta ögon, poppunkiga gitarriff och svårmodiga låttexter, Tjugo år efter emogenrens storhetstid är musiken och modet tillbaka med full kraft. Nostalgiturnéerna säljs ut och nya artister låter som 2005.DN:s reporter Matilda Källén minns sina emodagar och ser hur tonåren kommer i kapp.Matilda KällénTextSparaDelaUnder två helger i oktober 2022 samlades totalt 160 000 människor på When we were young-festivalen i öknen utanför Las Vegas, Nevada. Det är lätt att föreställa sig att klädkoden gick i svart, trots hettan, och att en svag doft av hårsprej snart hade lagt sig framför scenerna.My Chemical Romance, Paramore, Avril Lavigne, Death Cab for Cutie, The Used, Bring me the Horizon … En enda blick på spelschemat räcker för att man omilt ska kastas tillbaka till mitten av 00-talet – en tid av stela snedluggar, sotigt ögonsmink och män som såg ledsna ut på scen.Med tanke på hur fort biljetterna till When we were young sålde slut verkar det vara en tidsresa som ligger i tiden. 00-talets emo är officiellt tillbaka.Egentligen inleddes återkomsten redan för runt sju år sedan, när Soundcloudrappare som Lil Peep och Juice Wrld började kombinera musiken de lyssnat på i sina tidiga tonår. Resultatet blev en depprockig hiphop med alla känslor utanpå.Lil Peep tog emorappen till topplistorna. Han gick bort 2017.Lil Peep tog emorappen till topplistorna. Han gick bort 2017. Foto: Gunpowder & Sky/Everett CollectionPå senare år har emo fått en revansch även utanför hiphopsfären. Genrepionjärer som My Chemical Romance, Paramore, Fall Out Boy och Blink-182 har alla kuskat runt på utsålda comebackturnéer. Tribe Friday släppte en svartrosa emobomb i förra årets melodifestival. Och samtidigt har flera Generation Z-artister som är för unga för att minnas när MTV fortfarande spelade musikvideor anammat det poppunkiga soundet. Hit hör Billie Eilish, Olivia Rodrigo och Lil Huddy, av vilka den senare samlat över 30 miljoner följare till ett Tiktokkonto tillägnat just 00-talets emoestetik och musik.– Jag tror att vi just nu blickar tillbaka mot allt som har med 00-talet att göra, säger Anna Rosenström, musikkritiker och kulturreporter på Göteborgs-Posten.– Y2k-modet har ju exploderat och stora populärkulturella ikoner som Megan Fox och Kourtney Kardashian dejtar emokillar som Travis Barker och Machine Gun Kelly. Förut fanns 90-talsfester, men nu är det 00-talet som gäller. Det har blivit dags att minnas våra emodagar.På 00-talet var Anna Rosenström ”emo light”, säger hon – ”randigt, snedlugg, Cheap Monday-jeans och kanske ett nitarmband”.Hayley Williams, sångare i Paramore, 2007.Hayley Williams, sångare i Paramore, 2007. Foto: Evan AgostiniDet var jag också, även om termen ”emo” på den tiden användes med visst förakt, även av banden som i dag räknas in i genren. I svenska småstäder användes ordet inte sällan synonymt med ”estet” – men icke att förväxla med ”panda”, en poppigare Broder Daniel-sort som hade sin storhetstid ett par år tidigare.Jag lyssnade varken på My Chemical Romance eller amerikansk poppunk av typen Good Charlotte, däremot täckte jag som 14-åring mina flickrumsväggar med bilder på Ville Valo, sångare i det finska ”kärleksmetalbandet” Him. Jag besökte butiken Shock varje gång jag åkte till Göteborg, var stolt ägare till en välkurerad profil på Helgon.net och sportade en riktigt oklar lila undercut på Hultsfredsfestivalen 2006.”
Jag tycker texten jag citerade blev lite grötig i kommentatorsfältet men jag hoppas det är läsbart! 🙂 Jag tycker att det här är en väldigt intressant artikel, personligen gillade jag aldrig emomusik (Broder Daniel var väl närmast) men det är intressant hur vissa subkulturer verkar komma igen.
Tack för att du delade artikeln i sin helhet, såg bara rubriken på DN. Uppfattade att den synliga subkulturen började försvinna just efter emo- och pandaperioden på 00-talet. Visst, i storstäderna hittar man alltid utmärkande typer, men desto ovanligare när man rör sig ut i periferin. Mer subkulturer!