“Annars handlar det om ett projekt som kräver väldigt mycket el, enligt bolaget 10 TWh för 2,5 miljoner ton stål, vilket motsvarar en stor kärnkraftsreaktor. Förutom till själva ståltillverkningen behövs el för att genom elektrolys av vatten producera vätgasen och för att komprimera den i ett lager. Elektrolysen har för närvarande bara en verkningsgrad på 75 procent – dessutom måste Luleälvens vatten destilleras för att fungera.
– Det finns även ny teknik, som jobbar med vattenånga och kan nå 95 procent. Vätgassektorn är i sin linda, min erfarenhet från andra industrier är att när man börjar jobba med effektivisering så kan man hitta de där 15-20 procenten.
Det finns kritiker som menar att det är fel att bara två projekt – Hybrit och H2 Green Steel – ska använda så mycket av den svenska elen. En av dem är Magnus Henrekson, professor på Institutet för näringslivsforskning.
– För de 1 500 jobb H2 Green Steel skapar kommer man att använda lika mycket el som hela Skåne med 1,4 miljoner invånare och 600 000 arbetstillfällen. Det vore bättre att exportera den svenska gröna elen till andra länder där den gör större klimatnytta.
Stålproduktionen står för drygt 20 procent av industriutsläppen av koldioxid i Europa. Henrik Henriksson menar att Sverige med sin vatten- och vindkraft bör visa vägen.”
> Det finns kritiker som menar att det är fel att bara två projekt – Hybrit och H2 Green Steel – ska använda så mycket av den svenska elen. En av dem är Magnus Henrekson, professor på Institutet för näringslivsforskning.
Tänk om det ändå fanns någon slags mekanism för att prioritera användningen av knappa resurser på ett hyfsat effektivt sätt utan att ha stora planeringskommittéer…
Typ där man tar hänsyn till hur mycket vi har av något, och hur många som vill ha det. Kanske associera någon siffra till det? Och så får vem som helst ta del av resursen i utbyte mot något slags betalmedel?
Då skulle man kanske kunna lista ut om det är bättre att exportera elen eller använda den till stål…
Men ett sånt system skulle ju inte kunna fungera, annars hade ju en professor i näringslivsforskning så klart tänkt på det.
(Förövrigt synd att Institutet för näringslivsforskning använder lika mycket hjärnkapacitet som hela Skåne, den borde exporteras till länder där den kan göra mer nytta istället)
2 comments
“Annars handlar det om ett projekt som kräver väldigt mycket el, enligt bolaget 10 TWh för 2,5 miljoner ton stål, vilket motsvarar en stor kärnkraftsreaktor. Förutom till själva ståltillverkningen behövs el för att genom elektrolys av vatten producera vätgasen och för att komprimera den i ett lager. Elektrolysen har för närvarande bara en verkningsgrad på 75 procent – dessutom måste Luleälvens vatten destilleras för att fungera.
– Det finns även ny teknik, som jobbar med vattenånga och kan nå 95 procent. Vätgassektorn är i sin linda, min erfarenhet från andra industrier är att när man börjar jobba med effektivisering så kan man hitta de där 15-20 procenten.
Det finns kritiker som menar att det är fel att bara två projekt – Hybrit och H2 Green Steel – ska använda så mycket av den svenska elen. En av dem är Magnus Henrekson, professor på Institutet för näringslivsforskning.
– För de 1 500 jobb H2 Green Steel skapar kommer man att använda lika mycket el som hela Skåne med 1,4 miljoner invånare och 600 000 arbetstillfällen. Det vore bättre att exportera den svenska gröna elen till andra länder där den gör större klimatnytta.
Stålproduktionen står för drygt 20 procent av industriutsläppen av koldioxid i Europa. Henrik Henriksson menar att Sverige med sin vatten- och vindkraft bör visa vägen.”
> Det finns kritiker som menar att det är fel att bara två projekt – Hybrit och H2 Green Steel – ska använda så mycket av den svenska elen. En av dem är Magnus Henrekson, professor på Institutet för näringslivsforskning.
Tänk om det ändå fanns någon slags mekanism för att prioritera användningen av knappa resurser på ett hyfsat effektivt sätt utan att ha stora planeringskommittéer…
Typ där man tar hänsyn till hur mycket vi har av något, och hur många som vill ha det. Kanske associera någon siffra till det? Och så får vem som helst ta del av resursen i utbyte mot något slags betalmedel?
Då skulle man kanske kunna lista ut om det är bättre att exportera elen eller använda den till stål…
Men ett sånt system skulle ju inte kunna fungera, annars hade ju en professor i näringslivsforskning så klart tänkt på det.
(Förövrigt synd att Institutet för näringslivsforskning använder lika mycket hjärnkapacitet som hela Skåne, den borde exporteras till länder där den kan göra mer nytta istället)