Ja det är tufft, förlorade min SGI också pga 2 dagars glapp trots att jag uppenbarligen va för sjuk för att skriva in mig. Överklagade, avslaget. Några år senare fick jag kontakt via andra vägar med någon som arbetat på AF i 40 år, han gick igenom mina papper och konstanterade felet de gjorde. Tyvärr finns det inte mycket att göra åt, surt.
Samma hände mig 2017 när jag var 22. Jag tog någon veckas paus och hittade ett nytt jobb, flyttade mm. Var inte med i a-kassan eller något och jag hade bufferpengar så jag valde att skippa bidrag. Det fick man tydligen inte. Att jag inte hade skrivit in mig på arbetsförnedringen gjorde att jag var tvungen att vänta med min pappaledighet i 6 extra månader när det väl var dags pga. det. Sjukt fyrkantiga är de att ha och göra med och man ska helst undvika dem imo.
Jag förstår inte. Varför ska man vara aktivt arbetssökande om man är för sjuk för att jobba?
Förutom de som jobbbar för arbetsförmedlingen, finns det någon som ens vill att de ska finnas?
AMS kommer jag aldrig förstå varför inte Sverige har avskaffat sedan för länge sedan.
De hjälper ingen – de har noll kompetens. De är dessutom helt utkonkurrerade av vettiga privat drivna rekryteringsbyråer som har koll och faktiskt hjälper till i processen, har kompetens.
AF är ju efterblivna. Jag sa upp mig från ett jobb en gång och blev så klart avstängd från a-kassan och sen när jag väl kunde få a-kassa så började AF säga att jag var tvungen att söka jobben som de skickade till mig.
De skickade jobbannonser till tjänster hos mina förra arbetsgivare som jag sagt upp mig från. Jag ringde och frågade ifall de skämtade med mig men handläggare sa att jag var tvungen att söka jobben eller bli avstängd från a-kassan.
Jag bad dem dra åt helvete mer eller mindre och hittade kort därefter ett jobb så behövde inte mer än ett par veckors a-kassa som jag redan hade blivit beviljad. Men jag hade alltså blivit avstängd och tappat a-kassan ifall jag inte sökte jobbet hos en lika efterbliven arbetsgivare.
Är det månne samma människa som skrivit på flashback? Där tycker jag förklaringen till missförståndet och hennes totala motvilja till att arbete lyser igenom lite bättre
​
AF är en dåligt skött och fyrkantigt i sin byråkrati. Men AF har ju rätt i sak och kvinnan och hennes man har misstolkat vad handläggaren sa.
man, the system really needs to step up and take responsibility for the mistakes they make. it’s not fair for people to be left high and dry because of their errors.
Boven här är inte AF utan FK, båda myndigheterna har egna regler som inte kan ta hänsyn till varandras. Skriver du in dig på AF gör Arbetsförmedlingen en bedömning av din nuvarande situation (tex hälsa) om du kan ta ett arbete. Om du själv samt din läkare anser att du inte kan arbeta, kommer detta väga stort i AFs bedömning.
Då kommer du bli satt som förhindrad från att söka arbete, vilket är korrekt. Sen om detta har konsekvenser för andra myndigheter kan inte AF ta hänsyn till utan måste göra sitt jobb och följa sina regler. Sen bör man kanske informera att det kan påverka din SGI men tror inte att man måste.
Det är sen gammalt att FK nekar sjuka människor för att spara pengar.
Ett misstag i sådana har sammanhang ska inte göra livsavgörande beslut sker.
Om nu kvinnan nu misstolkade AF så är problemet att dom på AF inte har fått bekräftelse på att kvinnan förstått vad dom sa.
Du måste som handläggare i AF säga vad som händer om hon skrivs in med den koden, då måste handläggaren ställa frågan till kvinnan: -”Så du förstår vad som faktiskt händer med din SGI, kan du berätta i så fall?”.
På detta vis får handläggaren bekräftelse att kvinnan hade velat förlora sin SGI eller inte.
Problemet är att vissa personer inom både statliga och kommunala verksamheter inte förstår att dom måste vara övertydliga, att normala människor inte har deras kunskap.
Dom måste även vara mer frågande för att få just den bekräftelsen att alla parter har förstått vad som faktiskt gäller.
Jag har liknande. Mitt problem är psykisk ohälsa, jag är kock till yrket.
2020 kom jag tillbaka till Sverige efter 10 år utomlands. Covid slog till och mina arbetsgivare sa upp folk i rena paniken. Jag hade inte varit i Sverige tillräckligt länge för A-kassa. Fick ett nytt jobb men min utbrändhet och PTSD hann äntligen ikapp mig och jag gick in i väggen och uppsagd. Blev sjukpenning i slutet av året, 100% sjukskriven. Beviljades samtalsterapi. Och på de två pelarna, terapi och sjukpenning, vilade hela min återhämtning. Det gick långsamt, men det gick.
Varje gång mitt sjukintyg förnyades började FSK strula och de ville ta ifrån mig min sjukpenning. Fick panik varje gång och FSK var ett direkt hinder i min återhämtning; två steg fram, ett steg tillbaka.
Våren 2022 ville jag försöka börja jobba igen men kockyrket är inte kompatibelt med psykisk ohälsa. Det är något av ett känt skämt att om du “bara” jobbar 40 timmar är det ett deltidsjobb. Det finns ingen gradvis övergång i arbetstid. Det finns inte realistiskt en arbetsgivare som anställer efter mina premisser. Yrket har redan bränt ut mig en gång. Jag vill kunna utföra mitt hantverk utan att bli exploaterad eller utbränd igen. Så jag beslutar mig för att på starta eget på deltid med catering och torghandel. Jag kan sätta mina egna timmar och anpassa mig efter min problematik och mitt mående. Att börja jobba igen gjorde mig gladare och jag hoppades kunna övergå till att jobba heltid inom ett år.
Sommaren 2022, alltså strax efter jag börjat jobba igen, fick jag en neuropsykiatrisk utredning som påvisade ADHD och autism. Samtidigt, alltså överlappande, gjorde jag en arbetsförmågeutredning hos FSK. Trots att mina problem är enbart psykiska blev jag skickad till en sjukgymnast för tester som en del av AFU:n, det var där jag spenderade mest tid och testades mest utförligt.
Sjukgymnasten var oförstående till varför jag skickats till honom alls; i vanliga fall utförde han dessa tester på folk som haft cancer, genomgått amputation och steloperationer. Inte folk med PTSD (detta var innan de neuropsykiatriska diagnoserna fastställts).
Jag gjorde även tester hos en psykolog som enbart gav mig ett WAIS-test och knappt pratade med mig, samt en arbetsterapeut som satte mig 45 minuter framför Excel.
AFU:n fastställde att jag var fysiskt arbetsför och min sjukpenning togs ifrån mig. Trots att jag hade en hög med intyg, brev från psykologer, utlåtanden, rekommendationer… En enda lapp som sa att min kropp funkar, trots att jag mått så dåligt att jag legat inlagd på psyk, knappt ätit, knappt duschat. Det var som om FSK bestämt sig för att jag var lat. Som om lata människor blir utbrända från början. Som om lata människor startar eget. Om jag vore lat hade jag varit lycklig som sjukskriven, men det är jag ju inte.
Överklagan till Förvaltningsrätten gav avslag.
Jag anses för sjuk för att jobba, för frisk för att vara sjuk, jobbar för mycket för den % jag är sjukskriven på, jobbar för lite för att räknas som arbetande. Måste skriva in mig på ABF trots att jag redan jobbar, men jobbar för mycket för att söka jobb jag är för sjuk för att utföra.
Jag faller igenom vartenda glapp. Det är som om FSK bestämt sig för vad jag är och kommmer använda varje kryphål som diskvalificerar mig från det stöd jag behöver för att kunna jobba igen.
Och nu för bara några veckor sen fick jag en fråga från en rehabkoordinator som frågade varför jag inte fick en psykologisk utredning istället, jag tror hon kallade den PAR eller PAS? Som man tydligen utföra få istället för AFU. Jag visste inte ens att detta fanns, annars hade jag bett om en. Nästan ett år efter att min sjukpenning försvann.
Min värld har rasat och jag har fått återfall på nästan varje punkt där jag var 2020 då jag försökte ta mitt liv. Detta hade kunnat undvikas. Jag hade kunnat vara tillbaka nu. Men FSK raserade min återhämtning och har direkt orsakat mitt återfall.
Arbetsförmedlingen är endast ett kontrollorgan. Kan de erkänna det själva och ställa tydliga krav mot de som ska ha bidrag istället?
De är inte där för att ge dig ett jobb. Det är där för att gallra bort alla som söker bidrag men inte ska ha det. Det är kassa på även det dock.
Som arbetande på en av landets alla socialtjänster inom ekonomiskt bistånd så brukar jag inte vara speciellt positiv till AF och deras nya organisering, men här har man gjort helt rätt. Det är FK som felar och man felar eftersom direktiven till myndigheten är sådana.
Vilket gör som konsekvens att vi på ekonomiskt bistånd får ta hand om människor som uppenbart är för sjuka eller aldrig kommer att uppnå en arbetsförmåga. Staten slänger över ansvaret till kommunerna. Systemet är inte designat att fungera på det här sättet.
13 comments
Ja det är tufft, förlorade min SGI också pga 2 dagars glapp trots att jag uppenbarligen va för sjuk för att skriva in mig. Överklagade, avslaget. Några år senare fick jag kontakt via andra vägar med någon som arbetat på AF i 40 år, han gick igenom mina papper och konstanterade felet de gjorde. Tyvärr finns det inte mycket att göra åt, surt.
Samma hände mig 2017 när jag var 22. Jag tog någon veckas paus och hittade ett nytt jobb, flyttade mm. Var inte med i a-kassan eller något och jag hade bufferpengar så jag valde att skippa bidrag. Det fick man tydligen inte. Att jag inte hade skrivit in mig på arbetsförnedringen gjorde att jag var tvungen att vänta med min pappaledighet i 6 extra månader när det väl var dags pga. det. Sjukt fyrkantiga är de att ha och göra med och man ska helst undvika dem imo.
Jag förstår inte. Varför ska man vara aktivt arbetssökande om man är för sjuk för att jobba?
Förutom de som jobbbar för arbetsförmedlingen, finns det någon som ens vill att de ska finnas?
AMS kommer jag aldrig förstå varför inte Sverige har avskaffat sedan för länge sedan.
De hjälper ingen – de har noll kompetens. De är dessutom helt utkonkurrerade av vettiga privat drivna rekryteringsbyråer som har koll och faktiskt hjälper till i processen, har kompetens.
AF är ju efterblivna. Jag sa upp mig från ett jobb en gång och blev så klart avstängd från a-kassan och sen när jag väl kunde få a-kassa så började AF säga att jag var tvungen att söka jobben som de skickade till mig.
De skickade jobbannonser till tjänster hos mina förra arbetsgivare som jag sagt upp mig från. Jag ringde och frågade ifall de skämtade med mig men handläggare sa att jag var tvungen att söka jobben eller bli avstängd från a-kassan.
Jag bad dem dra åt helvete mer eller mindre och hittade kort därefter ett jobb så behövde inte mer än ett par veckors a-kassa som jag redan hade blivit beviljad. Men jag hade alltså blivit avstängd och tappat a-kassan ifall jag inte sökte jobbet hos en lika efterbliven arbetsgivare.
Är det månne samma människa som skrivit på flashback? Där tycker jag förklaringen till missförståndet och hennes totala motvilja till att arbete lyser igenom lite bättre
​
AF är en dåligt skött och fyrkantigt i sin byråkrati. Men AF har ju rätt i sak och kvinnan och hennes man har misstolkat vad handläggaren sa.
man, the system really needs to step up and take responsibility for the mistakes they make. it’s not fair for people to be left high and dry because of their errors.
Boven här är inte AF utan FK, båda myndigheterna har egna regler som inte kan ta hänsyn till varandras. Skriver du in dig på AF gör Arbetsförmedlingen en bedömning av din nuvarande situation (tex hälsa) om du kan ta ett arbete. Om du själv samt din läkare anser att du inte kan arbeta, kommer detta väga stort i AFs bedömning.
Då kommer du bli satt som förhindrad från att söka arbete, vilket är korrekt. Sen om detta har konsekvenser för andra myndigheter kan inte AF ta hänsyn till utan måste göra sitt jobb och följa sina regler. Sen bör man kanske informera att det kan påverka din SGI men tror inte att man måste.
Det är sen gammalt att FK nekar sjuka människor för att spara pengar.
Ett misstag i sådana har sammanhang ska inte göra livsavgörande beslut sker.
Om nu kvinnan nu misstolkade AF så är problemet att dom på AF inte har fått bekräftelse på att kvinnan förstått vad dom sa.
Du måste som handläggare i AF säga vad som händer om hon skrivs in med den koden, då måste handläggaren ställa frågan till kvinnan: -”Så du förstår vad som faktiskt händer med din SGI, kan du berätta i så fall?”.
På detta vis får handläggaren bekräftelse att kvinnan hade velat förlora sin SGI eller inte.
Problemet är att vissa personer inom både statliga och kommunala verksamheter inte förstår att dom måste vara övertydliga, att normala människor inte har deras kunskap.
Dom måste även vara mer frågande för att få just den bekräftelsen att alla parter har förstått vad som faktiskt gäller.
Jag har liknande. Mitt problem är psykisk ohälsa, jag är kock till yrket.
2020 kom jag tillbaka till Sverige efter 10 år utomlands. Covid slog till och mina arbetsgivare sa upp folk i rena paniken. Jag hade inte varit i Sverige tillräckligt länge för A-kassa. Fick ett nytt jobb men min utbrändhet och PTSD hann äntligen ikapp mig och jag gick in i väggen och uppsagd. Blev sjukpenning i slutet av året, 100% sjukskriven. Beviljades samtalsterapi. Och på de två pelarna, terapi och sjukpenning, vilade hela min återhämtning. Det gick långsamt, men det gick.
Varje gång mitt sjukintyg förnyades började FSK strula och de ville ta ifrån mig min sjukpenning. Fick panik varje gång och FSK var ett direkt hinder i min återhämtning; två steg fram, ett steg tillbaka.
Våren 2022 ville jag försöka börja jobba igen men kockyrket är inte kompatibelt med psykisk ohälsa. Det är något av ett känt skämt att om du “bara” jobbar 40 timmar är det ett deltidsjobb. Det finns ingen gradvis övergång i arbetstid. Det finns inte realistiskt en arbetsgivare som anställer efter mina premisser. Yrket har redan bränt ut mig en gång. Jag vill kunna utföra mitt hantverk utan att bli exploaterad eller utbränd igen. Så jag beslutar mig för att på starta eget på deltid med catering och torghandel. Jag kan sätta mina egna timmar och anpassa mig efter min problematik och mitt mående. Att börja jobba igen gjorde mig gladare och jag hoppades kunna övergå till att jobba heltid inom ett år.
Sommaren 2022, alltså strax efter jag börjat jobba igen, fick jag en neuropsykiatrisk utredning som påvisade ADHD och autism. Samtidigt, alltså överlappande, gjorde jag en arbetsförmågeutredning hos FSK. Trots att mina problem är enbart psykiska blev jag skickad till en sjukgymnast för tester som en del av AFU:n, det var där jag spenderade mest tid och testades mest utförligt.
Sjukgymnasten var oförstående till varför jag skickats till honom alls; i vanliga fall utförde han dessa tester på folk som haft cancer, genomgått amputation och steloperationer. Inte folk med PTSD (detta var innan de neuropsykiatriska diagnoserna fastställts).
Jag gjorde även tester hos en psykolog som enbart gav mig ett WAIS-test och knappt pratade med mig, samt en arbetsterapeut som satte mig 45 minuter framför Excel.
AFU:n fastställde att jag var fysiskt arbetsför och min sjukpenning togs ifrån mig. Trots att jag hade en hög med intyg, brev från psykologer, utlåtanden, rekommendationer… En enda lapp som sa att min kropp funkar, trots att jag mått så dåligt att jag legat inlagd på psyk, knappt ätit, knappt duschat. Det var som om FSK bestämt sig för att jag var lat. Som om lata människor blir utbrända från början. Som om lata människor startar eget. Om jag vore lat hade jag varit lycklig som sjukskriven, men det är jag ju inte.
Överklagan till Förvaltningsrätten gav avslag.
Jag anses för sjuk för att jobba, för frisk för att vara sjuk, jobbar för mycket för den % jag är sjukskriven på, jobbar för lite för att räknas som arbetande. Måste skriva in mig på ABF trots att jag redan jobbar, men jobbar för mycket för att söka jobb jag är för sjuk för att utföra.
Jag faller igenom vartenda glapp. Det är som om FSK bestämt sig för vad jag är och kommmer använda varje kryphål som diskvalificerar mig från det stöd jag behöver för att kunna jobba igen.
Och nu för bara några veckor sen fick jag en fråga från en rehabkoordinator som frågade varför jag inte fick en psykologisk utredning istället, jag tror hon kallade den PAR eller PAS? Som man tydligen utföra få istället för AFU. Jag visste inte ens att detta fanns, annars hade jag bett om en. Nästan ett år efter att min sjukpenning försvann.
Min värld har rasat och jag har fått återfall på nästan varje punkt där jag var 2020 då jag försökte ta mitt liv. Detta hade kunnat undvikas. Jag hade kunnat vara tillbaka nu. Men FSK raserade min återhämtning och har direkt orsakat mitt återfall.
Arbetsförmedlingen är endast ett kontrollorgan. Kan de erkänna det själva och ställa tydliga krav mot de som ska ha bidrag istället?
De är inte där för att ge dig ett jobb. Det är där för att gallra bort alla som söker bidrag men inte ska ha det. Det är kassa på även det dock.
Som arbetande på en av landets alla socialtjänster inom ekonomiskt bistånd så brukar jag inte vara speciellt positiv till AF och deras nya organisering, men här har man gjort helt rätt. Det är FK som felar och man felar eftersom direktiven till myndigheten är sådana.
Vilket gör som konsekvens att vi på ekonomiskt bistånd får ta hand om människor som uppenbart är för sjuka eller aldrig kommer att uppnå en arbetsförmåga. Staten slänger över ansvaret till kommunerna. Systemet är inte designat att fungera på det här sättet.