Han var nitton. Och han berättade för mig att han hade planerat att döda nån så långt tillbaka han kunde minnas. Han sa att om han blev frigiven, tänkte han göra det igen. Han sa att han visste att han skulle hamna i helvetet.
Berättaren i Cormac McCarthys roman ”No country for old men” är sheriffen Ed Tom Bell. I bröderna Coens filmatisering från 2007 spelas han av Tommy Lee Jones som gör rollen nästan bara med sina ögon, eller med rynkorna kring dem.
Temat i ”No country” är sheriffens stillsamma, oförstående sorg. Vad är det som händer i hans hemtrakt? Knarkuppgörelser blir kaos och resulterar i ett tiotal solstekta, blodiga lik. Professionella mördare kommer från ingenstans, dödar för en bil, dödar poliser, dödar med bultpistol, dödar varandra, dödar den som kommer i vägen. Till synes utan att ägna det en tanke.
Jag har aldrig behövt döda någon och det är jag riktigt glad över. En del av sherifferna förr i tiden var inte ens beväpnade. Det är många som inte tror på det, men så var det.
Ja, något har förändrats.
Jag är inte säker på att vi råkat ut för den här sorten tidigare. Jag vet inte ens vad man ska göra med dom.
Våldet är som en mytologisk gestalt, en ond gud som griper in i människans liv
Känner vi igen detta? Man vaknar och våldet, tidigare abstrakt och hemmahörande långt borta, är en del av ens vardag och grannskap. Nu har de sprängt igen, nu har de skjutit. Det kan vara vansinnesdåd – planerat att döda nån så långt tillbaka han kunde minnas – eller det kan ha en förklaring klädd i pervers ekonomisk rationalitet:
Jag tror att om jag vore Djävulen och jag satt och funderade på nån plan för att få mänskligheten att klappa ihop då skulle nog svaret bli narkotika.
Det som man aldrig kan glömma efter att ha läst ”No country for old men” är inte den känsla av maktlöshet som våldet skapar till och med hos gamla poliser – utan känslan av oförståelse. Våldet är som en mytologisk gestalt, en ond gud som griper in i människans liv utan att hon kan begripa ens vad det är, än mindre varifrån det härstammar eller hur man ska förhålla sig till det.
Det här countyt har inte haft ett olöst mord på fyrtioett år. Nu har vi haft nio mord på en vecka … Har dom ingen respekt för lagen? Det är betydligt värre än så. Dom bryr sig inte ens om lagen. Den verkar vara helt likgiltig för dom.
Han ger ändå inte upp, Ed Tom Bell. Han är trött och han förstår inte vad som hänt, men han dricker sitt snutkaffe och gör sina brottsplatsundersökningar och tänker att han kanske ändå gör någon skillnad. Åtminstone gör han sin plikt. Och det är väl så vi alla måste tänka. Något kan vi göra. Om så bara försöka.
(Svensk översättning av boken: Ulf Gyllenhak)
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det var en smällkyss, inget sexövergrepp
Isobel Hadley-Kamptz: Trump ser på världen som en byggherre som är ute efter ett klipp