”Det är en svårt tid för Sverige”-talet, del två – Sydöstran

Det är som tur är inte så ofta som statsministrar i Sverige håller tal till nationen. Det är ett arrangemang som ska ske med stor urskiljning.

Det har handlat om Per Albin Hanssons tal under andra världskriget, och senare när Carl Bildt 1992 försökte tala lugnande till svenska folket om nödvändigheten av att göra motstånd mot rasism efter lasermannens härjningar; Göran Persson 2003 efter mordet på Anna Lindh; Stefan Löfven höll flera tal 2020 om covid; Magdalena Andersson om Ukrainakriget 2021.

Och nu senast 2023 när Ulf Kristersson höll tal om våldsvågen på temat ”det är en svår tid för Sverige”. Det här kan sägas vara ”Det är en svårt tid för Sverige”, del 2.

Det har inte blivit bättre sedan förra talet. Vilket heller ingen realist har haft anledning att förvänta sig. Men tal till nationen syftar inte till att lösa problemen utan istället visa undersåtarna att staten gör vad som kan göras och att vi nu bör ha tålamod och visa oss starka inför eländet. Typ.

Det första ”Det är en svår tid för Sverige”-talet var utformat mer som en slags specialvariant på en regeringsförklaring. En statsminister passade på att berätta hur bra regeringen är.

Det var inte ett inkluderande tal till hela folket, utan snarare riktat till de egna supportrarna. Då var det uppenbar uppenbart att statsministern och hans gäng inte riktigt fattat det där med vad en ”landsfader” ska göra.

Nu då?

Det här var ett annat slags tal. Det var bra. Han intog den landsfaderliga rollen på ett helt annat sätt än förra gången. Om det förra talet inkluderade en en lång lista av lagändringar och åtgärder som han och regeringen då försökte inbilla oss att det skulle göra skillnad, var det här istället fyllt av trösterika och välbalanserade ord om att hat besegras inte av mer hat; det finns mycket som är bra med Sverige att vi kommer att klara även denna prövning; kärlek och omtanke starkare än hat och våld; en hyllning till våra inre svenska värderingar.

Och kärnan i statsministerns förkunnelse var att ingen av oss kan göra allt men vi kan alla göra något. Bygga upp det fina landet igen, som han uttryckte det med drottningens ord.

Det var som sagt ett bra tal. Han balanserade bra mot alla dessa som nu ägnar sig åt att vädra sina allmänna synpunkter på vad som är fel i samhället. Helst gärna också försöka hitta någon syndabock eller efterklokt tala om vad som borde ha gjorts för länge sen.

Det kan vi förstås ägna oss åt. Men efter att statsministern nu hållit ett bra tal är det dags att skrida till handling.

Det centrala nu är att staten, och dess främsta företrädare i de politiska partier vi som väljare utser och som skattebetalare finansierar, tar sig samman och genomför de långsiktiga åtgärder som krävs för att återupprätta statens våldsmonopol.

Vilket inkluderar såväl direkta åtgärder mot brottsligheten liksom insatser mot brottslighetens orsaker. Vi vill helst slippa ett tredje ”Det är en svårt tid för Sverige”-tal.

Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör Sydöstran