Nicolas Lunabba om Örebro, rasismen och Sverige

De två veckor som passerat sedan massakern i Örebro har präglats av ett bedrägligt lugn.

I offentligheten har politikers hetsande mot svartskallar tillfälligt pausats.

Det är välkommet, även om jag har svårt att tro att det beror på anständighet eller är en effekt av självrannsakan. Rasismen som politisk strategi är alltför gynnsam i dagens Sverige. Människorna som vanligen utgör måltavlor för regeringens rasistiska politik och retorik – och därmed rasisters våld och vapen – kan njuta av fristen så länge den varar, men snart är de döda glömda och de styrande färdiga med att ”sörja”.

Ett andrum är det hur som helst, och det har gett mig tid att reflektera över mitt föräldraskap och mina barns reaktion på massakern. Den yngsta var fram till nu obekant med driften i människan att döda en annan. När jag skulle natta henne den kvällen var hon så rädd att hon skakade. Hon grät och vädjade till mig, bad mig lova att ingen där ute ville göra henne illa, att ingen skulle komma för att ta henne, att ingen ville att hon skulle dö.

Den äldre var rädd men också förundrad. Hon hade hört från kamraterna på skolan att mannen hade skjutit ihjäl människorna därför att de var bruna, precis som hon.

Men mer än mitt eget föräldraskap har jag funderat över vår föräldrageneration och allt de brukade berätta för oss om livet i Sverige. Det är med stor sorg jag har tänkt på dem, tänkt på min odugliga pappa, och på alla blatteföräldrar som kämpade så hårt och älskade oss så mycket.

Sorg, men också djup förbittring.

Vi stämde in i kören av röster som förödmjukade våra föräldrar. Vi fnissade bakom deras ryggar, likt tjänstepersonerna med sitt översitteri och blatteförakt som utnyttjade deras språkfel och underdånighet, som omyndigförklarade dem med sitt mästrande om barnuppfostran och svenska värderingar.

Vi förbannade våra föräldrars prat om vikten av att skaffa sig en utbildning. Inget var så enerverande som detta eviga tjat: ”En examen kan de aldrig ta ifrån er. Läkare, ingenjör, ekonom kan man jobba som i hela världen.”

De lät så naiva, tyckte vi, så paranoida. Tron att deras ungar, genom att utbilda sig, skulle undgå den förnedring, den mänskliga och statusmässiga degradering, som blivit deras öde i det nya landet. De brast dessutom i trovärdighet. Hur skulle de övertyga oss om att en examen var garanten för ett värdigt liv med ett ansett yrke i Sverige, när de själva – med en examen – torkade upp svenskarnas avföring, vaggade deras avkommor till sömns, sorterade deras sopor, arbetade dubbla skift för att ändå inte ha råd.

Vi lyssnade inte när de försökte göra oss uppmärksamma på det drag hos svenskarna som förbryllade dem mest.

Å ena sidan att förstå sig själv som moraliskt överlägsen – en i ord och tanke oslagbar humanist. Å andra sidan oförmågan att handla i enlighet med dessa ädla ideal och praktisera jämbördighet med utbölingarna.

Vi påminde våra föräldrar om att Sverige inte var som hemländerna. Att svenskarna var världsmästare på att följa och predika om regler och förordningar. Att ett svenskt medborgarskap var grundlagsskyddat och aldrig kunde tas ifrån dem, att de var säkra här.

Vi sa att svenskens övertygelse om sin inneboende godhet och rättrådighet kunde bli räddningen också för oss.

De visste, precis som vi, att Sveriges välstånd och medelklassens levnadsstandard förutsatte ett utarbetat, utfattigt, förtidsdöende blatteprekariat. De fnös åt våra dumma idéer om att alla borde strejka! Vi fnös åt deras ovilja att organisera sig – lägga ner sina moppar och stänga av motorerna och låta Agda ligga och dö för att visa vem som satt på den verkliga makten.

Inte ens när deras barn började mördas på Sveriges gator och i Sveriges skolor – mördas i så oproportionerliga antal att inget jämförbart land var sämre på att garantera sina yngsta medborgare en uppväxt fri från ett pistolskott i huvudet eller en exploderande bomb i deras hus – höjde de sina röster.

Inte ens när det politiska systemet, som slet itu samhällsväven och på rekordtid gjorde Sverige till det snabbast växande klassamhället i världen, och lade skulden för alla samhällsproblem på de döda barnens föräldrar – opponerade de sig.

Vi förstod aldrig varför. Vi kände inte igen oss i deras oro, lyssnade inte på deras varningar, förstod inte deras beredskap att dra härifrån.

Vi förstår dem nu.

Nicolas Lunabba är författare och hedersdoktor i socialt arbete.

Hur kvinnors förväntningar på män driver fram den extrema högern

50:32

Ljudet, konsthallen och det offentliga

37:55