Det har snart gått tre år sedan ukrainska flyktingar började komma i Sverige. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina tvingades miljontals ukrainare fly sina hem, lämna sina skolor och skydda sina nära och kära. Många sökte en fristad i Europa. Under det första året av kriget tog Sverige emot 50 365 ukrainare under massflyktsdirektivet.

Nu, nästan tre år senare, har en tredjedel av de ukrainska flyktingarna, enligt Migrationsverkets statistik, lämnat Sverige. Många har valt att söka stabilitet och bättre integrationsmöjligheter i andra länder som Kanada, Tyskland och Polen. Vad har dessa tre länder gemensamt när det gäller möjligheter för ukrainska flyktingar? Tillgång till språkkurser, ett starkt politiskt engagemang för integration, bättre möjligheter på arbetsmarknaden och en chans att stanna kvar efter att det tillfälliga skyddet löpt ut.

I Sverige var situationen annorlunda. Under det första året fick ukrainska flyktingar ingen möjlighet att studera svenska via officiella kurser som svenska för invandrare (SFI) eller komvux. De erbjöds inte heller någon samhällsorienteringskurs. Ukrainare fick tillgång bara till akut sjukvård, där vårdkvaliteten ofta berodde på vilken läkare de träffade, och tvingades överleva på 37–71 kronor per dag.

Trots dessa utmaningar är 66 procent av de ukrainska flyktingarna sysselsatta och 46 procent har uppnått en grundläggande nivå i svenska (enligt IOM Sweden, 2024). Imponerande, eller hur? Men den framgången är inte tack vare statliga insatser, utan snarare resultatet av hårt arbete från volontärorganisationer. Dessa har erbjudit gratis språkkurser, hjälpt människor att knyta kontakter och hitta jobb samt försett dem med mat och hygienartiklar för att täcka grundläggande behov.

Under två år kämpade ukrainska flyktingar för sina rättigheter – för möjligheten att studera, arbeta och delta i samhället på lika villkor. De krävde tillgång till elektroniska tjänster, möjlighet att betala räkningar online, använda bank-id och swisha pengar till sina barn, möjlighet att stå i bostadsköer och hyra en lägenhet i första hand. Tack vare otaliga namninsamlingar och medieuppmärksamhet blev det till slut verklighet – 2024 fick ukrainska flyktingar personnummer.

Men här uppstod en ny klyfta. De som hade bott i Sverige i två år och hunnit registrera sig innan den 1 november fick full tillgång till sociala förmåner – barnbidrag, bostadsbidrag, LSS-stöd och äldreförsörjningsstöd. Däremot drabbades de som registrerade sig efter den 1 november av betydande begränsningar på grund av den nya lagen Förbättrade levnadsvillkor för utlänningar med tillfälligt skydd. De fick inte samma tillgång till socialförsäkringar som andra invånare.

Den tredje gruppen är de som ännu inte bott i Sverige i 12 månader. De har endast ett samordningsnummer och lever fortfarande på 37–71 kronor per dag.

Trots dessa skillnader finns det en sak som förenar alla tre grupper: ovissheten om framtiden. När en kollega frågar mig hur jag ser på mitt liv om ett år, kan jag inte ge något svar. Och jag är inte ensam. Tusentals ukrainare har integrerats i samhället. Deras barn talar flytande svenska och har svenska vänner. De har funnit arbete och skapat ett liv här. Många kan inte längre återvända – deras hem i Ukraina är förstörda, ockuperade eller minerade.

Men vad händer efter 2026? Massflyktsdirektivet skrevs som en tillfällig lösning för tre år. Nu går det in på sitt fjärde år, men ukrainare har fortfarande inte rätt att ansöka om andra uppehållstillstånd – för arbete, studier eller familjekopplingen. För att göra det krävs en resa tillbaka till Ukraina, där kriget fortfarande pågår. De kan heller inte söka asyl, eftersom Migrationsverket inte behandlar deras ärenden.

Denna konstanta osäkerhet påverkar den psykiska hälsan hos ukrainska familjer. Det minskar motivationen att fortsätta studera svenska eller söka jobb. Barn ser ingen mening i att prestera i skolan när de ändå inte har rätt till studiestöd.

Varje dag pratar jag med ukrainska flyktingar, och i deras röster hör jag samma trötthet. De oroar sig för sina nära och kära som kämpar vid fronten för Europas demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt lever de i en annan sorts kamp – en kamp för att skapa ett stabilt liv för sina barn i Sverige.

Det behöver bli tydligt vad som händer efter 2026. Ukrainare som har byggt sina liv här ska inte behöva leva i ovisshet. Regeringen behöver ge dem en väg till långsiktiga uppehållstillstånd utan krav på att resa tillbaka till ett krigsdrabbat land. De behöver också ha rätt till studiestöd från CSN, så att de kan utbilda sig och bidra till samhället. Och det ska inte spela någon roll om de folkbokfördes före eller efter 1 november 2024 – alla ska ha samma möjligheter. Sverige behöver en rättvis och hållbar lösning.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar

Fler insändare: dn.se/insandare