Helgens tyska val fick mig något oväntat att minnas några dagar förra sommaren.
Omtänksamma vänner hade inviterat mig och min fru till en loppis- och antikhelg i Bergslagen. Sista utflyktsmålet blev Bergslagens bokloppis, Skandinaviens största, sades det.
Som jag gick där och kände mig allt tröttare bland tiotusentals böcker hamnade jag plötsligt framför hyllan ”Tyskland”. Jag erkänner att jag är väldigt restriktiv vad gäller nya bokinköp, men här hittade jag två böcker som fick följa med hem. Först en tysk utgåva av ”Exil” (1940), tredje delen i den judiske författaren Lion Feuchtwangers fascinerande väntsalstrilogi där även ”Oppermanns” och ”Framgång” ingår. Trilogin skildrar ett Tyskland före och under nazismen och Feuchtwanger skrev den utan vetskap om det kommande massmordet på judar. På loppisen hittade jag också författaren och sedermera Akademiledamoten Bertil Malmbergs klippbok ”Utan resolution” från 1949.
Både Feuchtwanger och Malmberg skriver om en tid som det är frestande att jämföra med vår. Men trots medvinden för det högerpopulistiska partiet AFD är det dagens USA som mest liknar trettiotalets Tyskland.
Gunnar Bolin.
Foto: Anette Nantell
Trump är ingen nazist. Mycket är naturligtvis annorlunda men hans chockterapi på det amerikanska samhället, tydligt uttänkt för att visa allvaret bakom talet om att göra sig kvitt en vänsterliberal pengaslukande offentlig sektor, kan ändå bäst jämföras med nazisternas hastiga avskaffande av demokratin efter riksdagshusbranden 1933.
I det tyska valet, och i debatten som föregick det, kan man som utomstående betraktare förvånas över hur hårt alla partier bekänner sig till den så kallade brandmuren som byggts upp mot det högerpopulistiska AFD. En gren i partiet, den i Thüringen, har av den tyska säkerhetstjänsten till och med pekats ut som farlig och högerextrem. Detta innebär att säkerhetstjänsten får avlyssna medlemmar och även infiltrera partiet, men partiledningen har för den skull inte tagit avstånd från kollegorna i Thüringen.
Att överlagt förlita sig på AFD, var det möjligtvis en första spricka i brandmuren?
När kristdemokraterna med den blivande kanslern Friedrich Merz i spetsen för en dryg vecka sedan la fram ett förslag om skärpta regler för invandring och lättnader i regler för hur illegala invandrare ska kunna utvisas, gjorde man det i full medvetenhet om att AFD:s röster behövdes för att förslaget skulle gå igenom.
Att överlagt förlita sig på AFD, var det möjligtvis en första spricka i brandmuren? Man kommer lätt att tänka på hur Sverigedemokraterna hölls ute under sin första riksdagsperiod för att sedan långsamt bjudas in i värmen. Men de tyska valanalytikerna ser ingen risk för att något parti i dagsläget skulle inleda regeringssamtal med AFD, alldeles oavsett vad Elon Musk anser om det.
CDU:s ledare Friedrich Merz.
Foto: Beatrice Lundborg
Retoriken mot AFD, även Friedrich Merz, är hård på ett sätt som vi svenskar är ovana vid. Oftare grälar man högljutt i förbundsdagen med andra partier om AFD, än går i direkt polemik. Det kan komma att ändras nu när AFD är det största oppositionspartiet och därmed enligt förbundsdagens sed kommer att inleda många debatter.
Från min tid som Tysklandskorrespondent minns jag hur förvånad jag blev över att man så ofta återkom till Tysklands historiska erfarenhet av nazismen i den politiska debatten. Den ärkekonservative CSU-ledaren Franz Josef Strauss myntade redan på åttiotalet de berömda orden ”till höger om oss får det inte finnas några demokratiskt legitimerade partier, tokarna kan vi bortse från”. På den tiden hette de högerextrema ”tokarna” (”Die Narren” på tyska), Republikanerna.
Bertil Malmbergs klippbok består av hans eget urval av artiklar som han skrev om Tyskland under och före Hitler. I en text skriven på tjugotalet träder hans fascination för folktalaren och förföraren Hitler fram, men några positiva ord om det nazistiska samhället som kom efter 1933 finns inte med i urvalet. Utelämnar klippboken något?
I DN:s arkiv finns rapporter från en reportageresa som Malmberg gjorde inför de olympiska spelen 1936, tio år efter att han lämnade München. Hänförd tecknar han bilden av ett samhälle som inte längre är kaotiskt och där inga tiggare syns till. Han imponeras av hur nazisterna lyckats lösa upp klassklyftor och gett tyskarna framtidstron åter efter tjugotalets politiska och ekonomiska kris. Han beskriver också inlevelsefullt och med avsmak förtrycket av den judiska befolkningen. Hans artikel om koncentrationslägret Dachau är en isande beskrivning av en tilltagande omänsklig statsapparats behandling av ”die Untermenschen”, undermänniskorna.
CDU:s Friedrich Merz och AFD:s Alice Weidel.
Foto: IMAGO/Frank Hoermann/Sven Simon
I romanen ”Oppermanns” från 1933 skildrar Feuchtwanger den nazistiska maktapparaten lätt från ovan. Många judar vägrar tro att den är något annat än en övergående politisk fas. Den vulgära nytillsatta läraren i tyska som vill få den litteraturintresserade eleverna att betrakta ”Mein Kampf” som högre stående litteratur än Heines dikter kan inte överleva särskilt länge, resonerar man.
De tyska politikernas avståndstagande från den råa högernationalism som AFD representerar uppfattar jag som resolut, än så länge
Både Feuchtwangers och Malmbergs beskrivningar av nazismen förefaller väl oskyldiga för oss som sitter med facit på hand. Naturligtvis skulle Malmberg inte ha fascinerats av gatubilden och samhällsstrukturen i Hitlers Tyskland om han hade känt till den slutgiltiga lösningen, då 1936. Feuchtwanger skulle naturligtvis inte heller ha spelat ner det reella hot som nazismen utgjorde.
Vad är det vi inte ser i dag som morgondagens läsare av artiklar kommer att skaka på huvudet åt?
De tyska politikernas avståndstagande från den råa högernationalism som AFD representerar uppfattar jag som resolut, än så länge. Men efter nästa val? Vad kan till exempel ryska trollfabriker göra för att hjälpa det parti som så tydligt stöder dem? Kommer USA att utöka sina krav på att få in sitt favoritparti i en kommande regering? Genom tullar? Uttåg ur Nato eller andra påtryckningsmedel?
Hur Tyskland och resten av Europa kommer att te sig om tio år är fortfarande en öppen fråga. Det ser mörkare ut för USA. Samtidigt får man konstatera att avgrunden till höger om det bayerska CSU har börjat fyllas. Är det så illa att vi alla är grodor i en gryta som långsamt närmar sig kokpunkten?
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Tysklands extremhöger åker baklänges in i framtiden på en DDR-moped
Gunnar Bolin: Jag insåg att jag varit full och budat på nätauktioner mitt i natten