Migrationspolitik och empati | Karin Pettersson

I denna tid av global turbulens och krigshot kan jag inte sluta tänka på något helt annat.

Det handlar om de två ungdomarna Adan och Falak som förra fredagen hämtades av polisen tidigt på morgonen. Som Dagens Nyheter rapporterat så fördes de bort och låstes in på Migrationsverkets förvar i Flen.

Adan och Falak gick till förra veckan i gymnasiet, Adan skulle ha tagit studenten i juni. De är 18 och 19 år gamla och nu skulle de skickas med ett plan till Pakistan, ett land de inte besökt sedan de var mycket små.

De har bott i Sverige i hela sitt medvetna liv. De är svenskar, i alla ordets rimliga tolkningar och betydelser.

Pojkarna har en pappa som är svensk medborgare. Föräldrarna är skilda, och bröderna har fyra halvsyskon här i Sverige. Lillebror Arsh som går i nionde klass har autism, epilepsi och en grav intellektuell funktionsnedsättning.

Deras mamma har efter alla år av kamp och strid för sina söner helt gått sönder. Hon är inlagd på sluten psykiatrisk avdelning. Hon och Arsh har också ett utvisningsbeslut hängande över sig.

Arsh bor nu tillfälligt hos en person i en stödgrupp som bildats av personal i hans skola. De har följt familjen länge och turas nu om att ta hand om honom.

Jag funderar på vad pojkarna kände, och mamman. Och på personalen, de som skapade en grupp som tog hand om en funktionsnedsatt pojke. Det är som en sval hand på en feberpanna, detta att få läsa om några människors humanism och medmänsklighet.

I går utvisades Adan och Falak.

Det går inte att komma runt detta enkla konstaterande: detta är fel. Det strider mot allt vett och sans och mot grundläggande humanistiska principer. Det som sker är ett svek inte bara mot ungdomarna utan mot samhället som tog emot dem, gymnasieskolan där de gick, medborgarna som betalat för deras utbildning. Det är inte bara grymt utan också ett meningslöst slöseri.

Det värsta är att det finns många fler fall som detta.

Varför har vi låtit det gå så långt, varför har vi inte protesterat mer? Jag talar också om mig själv nu.

Elon Musk sade nyligen att den västerländska civilisationens grundläggande svaghet är empati. För empati, enligt Musk, kan utnyttjas. Det kanske är därför han vägrar ha kontakt med sina barns mammor, och med de av sina barn som inte gör exakt som han vill.

Musks uttalande är brutalt, på gränsen till psykopatiskt. Men samma inställning genomsyrar i dag allt mer av politiken också här hemma.

All politik innebär kompromisser, och kan kräva hårdhet. Men det är mycket farligt när det inte finns krafter som håller emot och det inte längre finns några spärrar mot utstuderad grymhet i ett samhälle.

Jag kan inte turerna i detta fall. Men det jag vet är att de redan hårda reglerna för migration har stramats åt ytterligare de senaste åren. Det som kallas särskilt ömmande omständigheter har tagits bort som humanitära asylskäl för vuxna sedan december 2023. Det var en sorts säkerhetsventil i regelverket, med syfte att undvika de allra grymmaste besluten. Det kunde användas för personer som lider av allvarlig sjukdom eller har vistats mycket länge i Sverige.

Nu är denna ventil borta. Det är ett exempel av många på hur redan rigida regelverk vrids åt, hårdare och hårdare.

I veckan debatterades nya förändringar i utlänningslagen i riksdagen. De innebär bland annat att en person som fått avslag på sin asylansökan inte kan ansöka igen. Det kan låta rimligt. Men i verkligheten finns det många fall där människor inte får asyl, men det ändå finns hinder som gör att beslutet inte kan verkställas. I det glappet kommer nu många leva, även barn. I en debatt i riksdagen frågade miljöpartisten Annika Hirvonen socialdemokraten Ola Möller följande: ”Menar verkligen Ola Möller att om man inte kan återvända till sitt hemland, så ska man kunna leva hela sitt liv på Migrationsverkets återvändandecenter?”. På detta fick hon svaret: ”Slutsatsen blir ju den, ja.”

Så låter det politiska språket i dag. Detta börjar vi nu vänja oss vid. Och jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är med detta budskap Socialdemokraterna vill gå till val nästa gång.

Elon Musks människosyn handlar om styrka och brutalitet. Om över- och underkastelse. Om förakt för svaghet. Han har rätt i att empati är en stark kraft. Det är en känsla som skapar ett fönster mellan människor. Det gör att sådant någon annan upplever går in i oss. Mot empati kan därför man behöva ställa upp skyddsmurar som håller världen på distans. Annars skulle det inte gå att leva.

Men detta gäller också: den som helt stänger ute andras lidande är till slut inte en människa längre.

Café Bambino: Korkade liberaler, alltings skönhet, Bambinokrypto och en duktig patient

Korkade liberaler, alltings skönhet, Bambinokrypto och en duktig patient

53:50