Finns det en opposition i det demokratiska Sverige? – Sydöstran

Och för att fred ska kunna uppnås och upprätthållas krävs att krig förebyggs och att konflikter kan lösas utan militärt våld.

I dagens samhällsklimat är dessa enkla sanningar nästan provokativa att uttala. Alla partier i Sverige, nästan alla opinionsbildare och de flesta organisationer har tagit ställning för upprustning och ökad vapenproduktion som vägen till säkerhet och fred.

Nu finns de där obegränsade resurserna till större militära förband och avancerade vapensystem som aldrig funnits för att bekämpa den globala upphettningen eller bygga bort bostadsbristen eller upplösa köerna inom sjukvården.

Det senaste budet kommer från regeringen som avser satsa 300 miljarder kronor på det militära försvaret. Oppositionen välkomnar satsningen. Socialdemokraternas finansministerkandidat Mikael Damberg säger att tempot i upprustningen måste öka men att ”det är inte rimligt att välfärden betalar för den här utbyggnaden”.

Alla politiker verkar ha gjort en gemensam överenskommelse om att slå blå dunster i ögonen på väljarna. För, allvarligt talat: ingen tror väl att 300-miljardersatsningar på militär upprustning inte får återverkningar på miljöpolitik, sjukvård, skola, social rättvisa, bistånd, bostadsbyggande, infrastruktur eller kultur?

Det har gått så långt att Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt ser europeiska kärnvapen som en del av Västeuropas försvar som i dagsläget inte kan nedrustas. Liksom förespråkarna för massförstörelsevapen har nu även tidigare motståndare nu börjat leta anledningar till att det alltid är fel tidpunkt för nedrustning.

Sverige övergav alliansfriheten utan att någon egentlig opposition hördes och helt utan offentlig debatt. ”Den enda vägens politik” har fått en ny innebörd.

Detta har också lett Sverige bort från engagemanget i FN. Det är i EU och Nato som säkerhetspolitiken numera utformas och idén om en global säkerhetsordning har kastats på historiens sophög.

Det passar naturligtvis krigsförbrytare som Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu som kan fortsätta sina utrotningskrig i strid med internationell rätt och krigets lagar. Det passar dem som inte vill följa förbud mot massförstörelsevapen eller internationella konventioner.

Men det passar också Donald Trump som aldrig varit någon vän av internationellt samarbete eller grundläggande mänskliga rättigheter.

Men tänk om det är så att upprustning inte leder till fred utan ökar krigsrisken? Tänk om freden och säkerheten är förlorarna medan de enda som säkert vinner på upprustningen är det militärindustriella komplexet (och de ministrar och andra som investerat i sådana aktier)?

Tänk om militära satsningar leder till att både inhemska och globala klyftor förstärks?

Visst vore det fint om det fanns en opposition i det demokratiska Sverige?

Lars Ohly, tidigare partiledare V, pensionär och krönikör Sydöstran