Mingel är livsviktigt, konstaterar Johannes Klenell i sin nya bok ”Bananrepubliken Sverige”. I alla fall om du vill göra stora pengar på den svenska välfärden.
Boken bjuder på skräckinjagande läsning om hur välfärdskapitalister, politiker och pr-byråer har skapat ett i princip laglöst system där reformerna du den ena dagen lobbar för som pr-konsult nästa dag kan bli politiken du verkställer som minister för att kort därefter bli det du tjänar stora pengar på som företagsägare.
Att utförsäljningen av välfärden bygger på nepotism, cyniska vinstintressen och korruption är egentligen inget nytt. Styrkan i ”Bananrepubliken Sverige” ligger i den ambitiösa kartläggningen. I Klenells förmåga att sammanställa detta oändliga antal personer som på olika sätt lagt grunden till privatiseringen och dessutom förklara hur dessa hänger ihop med varandra.
Genom att ta med läsaren från 1970 då Sveriges första pr-byrå Kreab grundades, vidare in i 1990-talet då den svenska ”valfrihetsrevolutionen” inleddes och det offentliga började säljas ut, till vår tid då ett gäng belåtna gubbar och gummor räknar sina mångmiljoner, tecknar Klenell Sveriges nattsvarta välfärdshistoria.
Han gör det med hjälp av häpnadsväckande exempel. Det går bland annat att läsa om hur Raja Thoréns gymnasium använde sina egna elever som arbetskraft för att färdigställa skolans bristfälliga lokaler. Inte konstigt att hälften av min generation är semi-analfabeter, tänker jag under läsningen. Det är bland annat 90-talisterna som fick ta smällen av att skolorna såldes ut. Vi blev ”Kentucky fried children”, som Olof Palme varnade för redan på 80-talet då privata förskolor började diskuteras.
Ingen tvekan om att det här är fel och att det är på sin plats att någon förklarar hur det gick till i en gedigen bok. Vad som saknas i ”Bananrepubliken Sverige” är gestaltning. Ett berättande som i stället för att spruta ur sig namn och göra punktlistor av dem tillåter sig att stanna vid detaljer, fördjupa personporträtt och arbeta mer med språk.
Det slängiga tilltalet med ofullständiga meningar kan vara ett medvetet stilval, men upplevs som slarvigt och ibland direkt överfört från anteckningsblocket: ”Jag möter upp Thomas Idergard på Espresso House (…). Min sista intervju. Han skiner upp direkt. Bland de trevligaste personer jag mött under projektet med den här boken. Skrattar mycket”.
Jag undviker helst ordet ”klägg”, av estetiska skäl, men här är det på sin plats
Formen gör att boken känns mer som information än litteratur, vilket är synd, eftersom informationen hade varit lättare att ta till sig om den förmedlats med hjälp av berättande. Alla relevanta pusselbitar finns där: aktörerna, tidsandan och offren, men de förs aldrig samman på ett sätt som tillåter sig att vara komplext eller intressant dramaturgiskt.
I stället blir det ofta förvirrande. De otaliga namnen på finanspampar, ministrar, pressekreterare, lobbyister, journalister, författare och pr-byråer, är – trots det pedagogiska släktträdet i början och slutet av boken – svåra att hålla reda på. Många gånger under läsningen behöver jag stanna upp och påminna mig om vem av alla dubbelspelande miljonärer det är jag läser om just nu.
Samtidigt finns ett värde i namndroppningen. Det förtydligar den gigantiska omfattningen och sätter fingret på hur intrasslade dessa personer är i varandra, trots att de på pappret rör sig i helt olika sektorer. Jag undviker helst ordet ”klägg”, av estetiska skäl, men här är det på sin plats.
Privatiseringen av den svenska välfärden berör alla, vilket borde göra Klenells ”Bananrepubliken Sverige” till en bok av stort allmänintresse. Risken är dock att läsare som inte redan studerat maktens korridorer dribblas bort av formen och att boken blir ytterligare en produkt för de redan invigda. Det är synd, eftersom frågorna som Klenell lyfter fram är brännande relevanta för betydligt fler.