Ojämlikheten i Sverige är extrem

Det publicerades en artikel i Financial Times i veckan, som beskrev vad Sverige har blivit. Sammanfattningsvis: en riktigt sjuk plats. Rubriken var: ”Sverige: ett socialistiskt paradis som kryllar av dollarmiljardärer”.

Financial Times är som bekant ingen vänsterpamflett, och skribenten var inte heller någon radikal. Han heter Ruchir Sharma, jobbar med kapitalförvaltning av mycket stora summor pengar och gillar marknadsliberalism. Under ett antal år har han gjort bedömningar om vilka länder som är så ojämlika att den sociala sammanhållningen hotas. Eller mer andra ord: där våldsamma protester och revolt mot de rika kan uppstå.

I artikeln konstaterade Sharma att Sverige är det land av de 20 han undersökt där de rika samlat på sig allra mest. Dessutom, vilket Aftonbladets ekonomikommentator Andreas Cervenka också uppmärksammade i veckan, så kommer ovanligt många stora förmögenheter i Sverige inte från produktivt företagande utan från arv och passivt ägande. Det gör strukturen på de svenska rikedomarna extra farlig. Bara någon dag efter Financial Times artikel kom det en rapport från SCB som visade att ojämlikheten mellan olika grupper är på rekordnivåer.

I USA brukar den period av extrem förmögenhetskoncentrationen som rådde i början av förra seklet, när landets ekonomi dominerades av ett fåtal industrimagnater, kallas ”The gilded age” (den förgyllda tidsåldern). I Sverige är situationen i dag ännu mer extrem.

De senaste decennierna har politiken med närmast kirurgisk precision gynnat de som redan har. En viktig anledning till den ökande ojämlikheten är politiska beslut: att a-kassa och sjukförsäkring steg för steg urholkats. Pengarna från de gemensamma skyddsnäten har gått rakt ner i fickorna på de välbeställda. Skatt efter skatt har sänkts eller helt tagits bort: på bostäder, förmögenheter, arv och kapital. Och då har jag inte ens nämnt rut- och rot-avdragen, denna stöld från det gemensamma.

Ibland tänker jag att om vanligt folk i Sverige verkligen förstod hur lite rika människor betalar i skatt, eller hur ojämlikt välståndet i vårt land faktiskt är fördelat, så skulle de tåga mot Rosenbad med högafflar.

Så varför händer inget, varför får det bara fortgå? Personligen tror jag att en viktig förklaring är den första delen i Financial Times rubrik – den om Sverige som ett ”socialistiskt paradis”. För fortfarande lever många svenskar – och ännu fler människor i utlandet – med en i dag helt falsk berättelse om Sverige som ett jämlikt och solidariskt land. Vi tror helt enkelt inte att det vi ser kan vara sant, eftersom den nostalgiska storyn om gårdagen är för stark.

Kanske är det dags för en nationell upplysningskampanj om vilka vi egentligen är? En pajasnation till skatteparadis för de superrika, ett land så moraliskt och politiskt svagt att vi inte ens klarar av att slänga ut saudiska riskkapitalister ur skolan. Som väljer att som enda EU-land vägra nödhjälp via FN till palestinska barn och där den politiska klassen är helt sammanvävd med lobbykapitalet.

I slutet av 80-talet var vi världens jämlikaste land, på 00-talet sades det att vi var det modernaste. Får jag föreslå en ny överskrift för nationen: Världens pinsammaste land.

Konstpodd: I själva verket

Konsten att förstöra konsten

31:26