Är jag en svensk jude eller en jude som bor i Sverige?

Debattören: Det som skrämmer mig mest är tystnaden från vänner

DEBATT. Jag är tredje generationens svensk. Mina mor- och farföräldrar kom hit efter Förintelsen, överlevande från ett Europa som ville utrota dem. I Sverige fann de en fristad. Här byggde de upp sina liv på nytt. De lärde sig språket, arbetade hårt, startade familjer, höll huvudet högt. De blev svenska – inte i kraft av blod, utan i kraft av liv.

Jag har alltid sett mig själv som svensk. Sjungit Den blomstertid, gått luciatåg som tomte, firat midsommar, hejat på landslaget, kollat Kalle Anka och druckit glögg. Jag har ett bröllopsfoto på mina farföräldrar. Ett annat på mina föräldrar. Och ett tredje på mig och min fru. Alla tagna på samma trappa i Malmö, men med över 60 års mellanrum. Sverige har varit vårt i tre generationer. Nu växer mina barn upp här – den fjärde generationen. Blir de den sista?

För jag är rädd. Den rädsla jag bär på just nu har jag aldrig känt tidigare.

För det har blivit mer otryggt att vara jude i Sverige. Våra barn går till skolan förbi tungt beväpnad polis. Förskolan har bombhotats. Min fru har ombetts ta av sig sin Davidsstjärna – men kors och slöja verkar vara okej? Judar förväntas ta ställning i politiska frågor på ett visst sätt – till exempel att ta avstånd från Israel – annars riskerar de att stämplas som “dåliga” judar. Hatet flödar i sociala medier och ropas ut på gatorna utan att någon ingriper. I många västländer attackeras judar på öppen gata. Synagogor vandaliseras.

Det påminner om historien. Inte för att vi är tillbaka på 30-talet. Men för att mönstret känns igen. Först kommer hatet. Sedan tystnaden. Sedan normaliseringen. Och till slut – isoleringen. Plötsligt är man inte en granne eller kollega. Man är bara jude.

Det som skrämmer mig mest är inte hatet från främlingar. Det är tystnaden från vänner. De som i det tysta säger att de bryr sig, men som aldrig säger något offentligt. Som inte delar. Inte protesterar. Inte höjer rösten. Som inte tar diskussionen, som låter lögner stå oemotsagda, som inte sätter stopp för hatet, rasismen och antisemitismen.

Men deras tystnad hörs. Högt.

Och då börjar jag undra. Om den där dagen verkligen kommer, hur många skulle våga stå upp? Gömma mig? Skydda min familj?

Jag vill inte tänka så. Jag vill tro bättre om oss. Men historien har lärt mig något annat.

Och till dig som säger: ”Jag skulle säga ifrån om det blev allvar” – för oss är det redan allvar. Vi är redan där.

Så jag frågar mig själv, även om det gör mig ont att formulera:

Är jag en svensk jude eller bara en jude som råkar bo i Sverige? Och om så är fallet – vilket är då mitt land?

Daniel Eisenberg, en helt vanlig svensk jude

FAKTASå skriver du en debattartikel

Läs mer