Pourmokhtari har förbrukat sitt förtroende

Romina Pourmokhtari är ett politiskt underbarn.

Det är gåtfullt att hon valt att förslösa sitt politiska förtroendekapital på någonting så hopplöst som att vara klimatminister i Tidöregeringen.

Den sannolikt minst överraskande nyheten i regeringens budget är att Sverige ser ut att missa såväl det nationella klimatmålet som EU:s klimatkrav till 2030 med betydande marginal.

I SVT häromdagen förklarade den liberala klimatministern Pourmokhtari att hennes parti faktiskt har en tillräcklig politik för att nå upp till EU:s mål, men att andra i Tidösamarbetet gjort tumme ner till hennes förslag.

Vad hade hon väntat sig? Med sänkt reduktionsplikt och infriade löften om att det skulle bli billigare att tanka bilen, är det inte konstigt att det 2024 såldes mer fossilt drivmedel än vad det har gjort på tio år.

– Detta är en tuff utmaning, suckade Pourmokhtari och borstade av sig.

Annat lät det då klimatministern just hade tillträtt. I en intervju i Svenska Dagbladet i november 2022 meddelade hon att hon skulle avgå om Sverige inte når EU-målen och andra partier i regeringsunderlaget inte delade hennes politiska syn.

Det lät likadant i Sveriges radio i fjol. Pourmokhtari skulle ta sitt pick och pack och gå om ”utsläppen ökar med mig som klimatminister”.

Men jag antar att det inte finns någon anledning att förvånas. Pourmokhtari ändrar sig ofta.

Det är inte nödvändigtvis fel, tvärtom, det kan rent av vara nödvändigt för en tänkande människa att byta åsikt då verkligheten förändras och kartor ritas om.

Men hon har en tendens att vända på en femöring i grundläggande ideologiska frågor.

Som ordförande i Liberala ungdomsförbundet var Romina Pourmokhtari starkt kritisk mot att hennes parti bytte ett nej till att samarbeta med Sverigedemokraterna till ett ja.

Och som ny riksdagsledamot efter valet 2022 lovade hon att försöka fälla varje regering där Åkesson & co ingår.

Men plötsligt var hon minister och hoppades sannolikt att ingen skulle märka att hon i sin presentation på twitter tagit bort formuleringen ”Kämpar mot rassar, sossar och patriarkatet”.

– Jag har beslutat att ta ansvar för Sverige, förklarade hon.

Här fanns inget att se, cirkulera, man måste ju få byta åsikt.

Romina Pourmokhtari har varit en av samtidens få riktigt intressanta yngre politiker.

Socialdemokraterna har Lawen Redar, Moderaterna släppte in Benjamin Dousa i regeringen.

Förvisso pragmatiska även de, beredda att begrava ett och annat ideal om det behövs, men båda utrustade med en moralisk kompass som inte vildsint börjar snurra så fort ett politiskt magnetfält befinner sig i närheten.

Nu kräver Socialdemokraterna Romina Pourmokhtaris avgång. Det bryr hon sig knappast om, oppositionen beter sig ju bara som oppositionen ska bete sig.

Sannolikt är det inte heller hela världen att DN, Sveriges största liberala tidning, i går också krävde hennes huvud på ett fat. Den ledarsidans djupa motvilja mot Tidöregeringen är allt annat än okänd.

Icke desto mindre finns det gränser för hur många gånger en politiker kan byta fot i grundläggande frågor utan att trovärdigheten tar skada.

Politikens kapital stavas förtroende. Ett kapital som Pourmokhtari har handskats lika vårdslöst med som en övertaggad finansvalp som fått sitt första vikariat som börsmäklare.

Det här är Oisín Cantwell

1:46