Med bindel för ögonen, fasthållen på en massagebänk, rakades han över hela kroppen. Hans lagkamrater hade knutit ett skridskosnöre runt snoppen på honom, som de skulle dra i om han gjorde motstånd.
Det har gått fyra år sedan Erik Granqvist, hockeyexpert på Viaplay och numera målvaktsansvarig i Färjestad, berättade om hur han som 18-åring utsattes för ett övergrepp under en inkilning i Luleås A-lag i början av 90-talet.
Hösten 2021 fick idrottens insparksritualer enorm uppmärksamhet medialt samtidigt som Erik Granqvist tog emot tusentals mejl från andra drabbade med liknande erfarenheter – exempel från förr men också nutid.
Hösten 2021 öppnade Erik Granqvist upp om hur han utsattes för ett övergrepp av lagkamrater i Luleå 1990. Senare släppte han boken ”Inkilad”, skriven av DN:s sportkrönikör Johan Esk.
Foto: Maxim Thoré/Bildbyrån
Mycket tyder på att inkilningar med förödmjukande inslag på senare år har försvunnit på elitnivå, men var drar man gränsen och hur ser det ut när SHL-lagen välkomnar ny spelare nu för tiden?
Vilka traditioner och ritualer lever kvar och vilka har plockats bort? DN hörde med ligans 14 lagkaptener:
Anton Lander, 34, Timrå
Hur välkomnar ni nya spelare inför säsongen?
– I Timrå får man käka surströmming som ny spelare. Oftast blir det en form av stafett som vi äldre spelare anordnar. Surströmmingen ska ner som avslutning innan det är dags för nästa spelare.
Var det samma för dig när du var ny?
– Ja, jag har också ätit surströmming. Det är en tradition som funnits länge i Timrå. Det är klart att samhället har förändrats men surströmmingen kommer att hänga kvar.
– Det är fortfarande några i laget, som inte behöver käka, som tappar burken när de ska öppna den på grund av lukten. Det väcker väl en del minnen för dem, kanske.
Upplever du att den gamla kulturen med inkilning och inslag av förnedring har försvunnit i svensk hockey?
– Det tror jag. Det är inte mycket förnedring. I alla fall inte i Timrå.
Surströmmingen har länge haft en central plats när nya spelare ska välkomnas in i Anton Landers Timrå.
Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån
Johan Larsson, 33, Brynäs
– Vi brukar inte göra något speciellt på det sättet. Vi brukar ha en gemensam middag för de yngre, men inget specifikt.
Har det blivit mindre av den varan på senare år?
– Det känns som att vi i Brynäs aldrig har haft det. Det har mer varit att vi haft en middag med teambuilding och så.
Upplever du att inkilningar i traditionell bemärkelse har försvunnit i svensk hockey?
– Ja, det upplever jag. Det är nog helt borta nu. Det känns som det i alla fall.
På grund av uppmärksamheten för några år sedan eller även sedan tidigare?
– Det är väl delvis på grund av det, men det har väl dött ut bara och blivit mindre och mindre. Det är väl bara positivt.
Johan Larsson tror att tuffa inkilningar är helt borta i svensk hockey.
Foto: Tobias Sterner/Bildbyrån
Erik Gustafsson, 36, Luleå
Har ni några traditioner eller ritualer när ni välkomnar nya spelare?
– Jo, det har vi, men det är inte samma varje år. Det brukar skilja sig lite grann. Ofta är det roliga lekar, lite frågesport och sedan avslutar vi med en middag på kvällen.
Vad är det för nivå på det?
– Det är saker man själv kan ställa upp på. Det är inte samma som tidigare, när jag växte upp. Det ska vara roligt, alla ska ha en kul dag tillsammans med laget och vi ska lära känna varandra. Alla väljer nivå själv, men det är roliga grejer.
Hur var det på din tid?
– Ska vi belysa det ämnet igen så vet jag inte om det är positivt för hockeyn, men det är klart att det var ganska hårt när jag kom upp. Det kunde skilja sig mycket, men det var tuffare miljö.
Tror du att det försvann i samband med att inkilningar var på tapeten för några år sedan?
– Jag har inte koll på vad andra klubbar gör fullt ut. Men min uppfattning är att det nu är på en väldigt bra nivå i hockey-Sverige. Jag tycker att man tog åt sig av kritiken som kom då.
Luleås Einar Emanuelsson och Erik Gustafsson under SHL-premiären mot Malmö.
Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån
Glenn Gustafsson, 27, Örebro
– Vi har bara en rookie-middag, som det heter, där vi delar upp kostnaden bland spelarna. De som varit här innan får betala mindre och de nya får betala lite mer. Sedan går vi ut och käkar för de pengarna. Det är inget mer än så.
– De unga kommer ganska lindrigt undan. Det är inga större summor, men det räcker till en trevlig middag.
Lindrigt undan jämfört med hur det var förr i tiden?
– Jag vet inte hur illa det var förr i tiden, men det är inte så att folk ska gå på knäna för att betala en rookie-middag, liksom. Det är på en rimlig nivå.
Finns inkilningar kvar inom hockeyn?
– Jag tror att det har försvunnit ganska drastiskt, faktiskt. Jag har inte varit med om det på många år. Jag är ganska ung fortfarande, men i vårt lag är det bara en rookie-middag och inga värre inkilningsgrejer i alla fall.
Glenn Gustafssons Örebro brukar anordna en så kallad rookie-middag inför säsongen.
Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån
Marcus Krüger, 35, Djurgården
Har ni någon form av inspark för de nya spelarna?
– Nej, vi har ingen sådan inkilning.
Inga välkomstritualer eller traditioner?
– Vi har kört någon rookie-middag. Sedan, i vårt lag är det alltid svårt att veta vilka som är rookies. Vissa kanske inte har spelat på några år och sedan kommer tillbaka (exempelvis Jacob Josefson). Men det brukar bli en middag, inte mer än det.
Upplever du att inkilningskulturen har försvunnit i svensk hockey?
– Ja, just den inkilningsgrejen har väl försvunnit. Det här med middagar kan jag tänka mig att många lag kör. Det känns som ganska standard. Men när jag kom upp var det inga speciella grejer heller. Det var samma sak.
Enligt Marcus Krüger förekommer inga inkilningar i Djurgården och han minns inte att han själv utsattes för det som ny spelare heller.
Foto: Emma Wallskog/BIldbyrån
Max Friberg, 32, Frölunda
Brukar ni välkomna de nya spelarna på något sätt?
– Vi har inget avancerat. De får sjunga en valfri låt. Det är det ungefär.
I samband med en middag?
– Ja, precis.
Skulle du säga att den tuffare inkilningskulturen har försvunnit?
– Jag tror att vi hade samma upplägg även innan. Jag tror att det är nionde säsongen för mig nu och jag gjorde samma sak när jag kom hit. Vi har haft det på en bra nivå, tycker jag, så länge jag har varit i Frölunda i alla fall.
I Frölunda får de nya spelarna sjunga en sång inför laget i samband med en middag.
Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån
Linus Johansson, 32, Färjestad
Har ni några traditioner för att sparka in de nya?
– Nej, ingenting faktiskt. Det kanske låter tråkigt men så är det.
– Vi hade en team-building men då delades vi upp oss i lag. Alla som var med skulle göra en underhållning på 15 minuter, men det var inte bara för de nya. Vi har inget bara för de nya.
Är det ett nytt upplägg?
– Inte sedan jag kom till Färjestad. Det var sju år sedan. Då har vi inte haft någon inkilning. Jag tror inte vi hade det när jag var i Djurgården heller (2016–2018).
Har det förändrats något sedan du var ny?
– På hockeygymnasiet fanns det kvar några ”klassiker” från den tiden, raka håret, klä ut sig på någon fest, typ. Men annars har det inte varit något superallvarligt.
Är inkilningskulturen borta?
– Svårt för mig att säga vad alla andra lag gör, men jag har inte varit med om det. Sista året i Mora (2015–2016) hade vi roliga tävlingar för alla nya, det var svinkul och det skulle vi kunna göra nu också.
– Det är det här med att raka håret som skulle kunna vara kränkande för någon, men det var inget vad jag hörde på den tiden. Det tycker jag så klart inte är bra, att tvinga någon att göra.
Linus Johansson minns att det var tuffare inkilningar när han gick på hockeygymnasiet än när han blev professionell.
Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån
Olle Alsing, 29, HV71
– Det här med inkilningar och sådant har försvunnit mer och mer med åren. Vissa kunde ju inte riktigt bete sig. Vissa kör rookie-middagar nu. Vi har inte så mycket sådant, men när vi åkte till Gotland och spelade försäsongsmatcher spelade vi golf, hade lite kul och drack några bira. Då kom vi ihop som grupp ganska snabbt. Det är väl det vi gör.
– Vi har lite middagar. Man får träffa fruar, flickvänner och respektive. Vi har kul och käkar middag och lär känna varandra.
Försvann inkilningar i samband med att temat var på tapeten för ett par år sedan eller fasades det ut tidigare?
– Jag har nog inte varit med om någon inkilning på fem, sex år. Man kör en middag, kanske, där de nya betalar, eller bara har en rolig kväll. Så att det inte blir några skandaler eller att någon känner sig illa behandlad. Det är mer den gamla skolan.
Hur tufft kunde det vara när det begav sig för dig?
– Det var elva, tolv år sedan man kom upp i A-laget. Då var det ganska tufft. Men man skulle göra det, och det var också en gemenskap. Det var mer av kärlek. Det var ingen som skrattade åt en utan man skrattade ihop. Man fick skämmas lite, göra bort sig lite, men det gjorde också gruppen stark. Så länge man kan bete sig så tycker jag inte det är något fel med inkilningar. Då kan man få ihop gruppen på ett jättebra sätt. Jag tycker att man får göra vad man vill så länge alla är nöjda och glada.
Det är snällare nu än när Olle Alsing började spela A-lagshockey: ”Det var ingen som skrattade åt en utan man skrattade ihop. Man fick skämmas lite, göra bort sig lite, men det gjorde också gruppen stark”, säger HV71-kaptenen.
Foto: David Wreland/Bildbyrån
Jonathan Pudas, 32, Skellefteå
– Vi har inte så mycket av den varan. Vi har egentligen ingenting för alla nya, men vi brukar ha någon form av teambuilding-aktiviteter. Det är inget speciellt för de nya spelarna. Det är mer för att lära känna varandra.
Varför har ni inget just för de nya?
– Teambuilding-grejen är ju mest för de nya så att de kan komma in i laget.
Upplever du att inkilningskulturen är borta i hockey-Sverige?
– Ja, det känns väl som att det har försvunnit. På en bra nivå tycker jag att det är en bra grej att göra, men när det har spårat ur så har det inte varit bra, så klart. Men man kan ha någon grej för att få ihop laget. De nya ska inte känna sig förödmjukade utan man gör det för att de ska komma in i gänget. Har man det på en bra nivå ser jag det som något positivt.
I Skellefteå hålls teambuilding-aktiviteter för alla spelare och inte bara de nya.
Foto: Jesper Zerman/Bildbyrån
Anton Bengtsson, 32, Rögle
Har ni några ritualer för att välkomna de nya spelarna?
– Nej, faktiskt inte. Inte sedan jag kom ner till Ängelholm. Vi brukar ha lite middagar ihop men inga riktiga inkilningar. Det handlar mer om att umgås och ha trevligt ihop.
– Det är för hela laget. Oftast är det någon kväll med respektive också.
Har synen på inkilningar förändrats på senare år efter att det var på tapeten medialt?
– Ja, absolut. Det skulle jag tro. Det har nog minskat efter allt som kom ut med alla skriverier. Det har nog blivit ännu mycket mildare. Jag vet inte hur det är i andra klubbar men jag tror inte att det är så mycket sådant längre.
Lukas Ekeståhl-Jonsson, Anton Bengtsson och Mark Friedman jublar efter ett mål mot Färjestad i SHL-premiären.
Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån
Fredrik Händemark, 32, Malmö
– I år har vi faktiskt inte haft någonting. Vi var i Graz (Österrike) och spelade en försäsongsturnering. Där hade vi med oss sponsorer, åt middag på kvällen och så.
– Jag tror att det blir mindre och mindre av sådant överlag. Jag vet inte hur det är i andra sporter men i hockeyn äter man mest middag och har trevligt ihop.
Det är snällare tider nu?
– Ja, det tror jag. Det är bra, tycker jag. Det är en bra miljö att vara i.
Är det något ni har bestämt eller pratat om i Malmö?
– Det är nog inget vi aktivt har pratat om så. Jag har varit kapten i ett par år och då har vi kört på det här sättet. Det tycker jag är det bästa. Att sätta press på nya spelare på det sättet… Under några år har vi gjort lite roliga tävlingar men det har inte varit mer än det.
Är inkilningskulturen som sådan är borta?
– Ja, det skulle jag säga.
Fredrik Händemark anser att elithockeyn är en trygg miljö för spelarna.
Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån
Peter Cehlarik, 30, Leksand
– Vi tillbringade en del tid ihop i Strömstad under en försäsongsturnering. Jag tror inte att vi gjorde något speciellt.
Är det mer aktiviteter för hela laget och inte bara de nya?
– Ja, mer så. Vi har en rolig dag på golfbanan tillsammans. Vi tävlar mot varandra i lag, avslutar med en middag och lite drinkar. Det är ingen press på de nya att göra något alls.
Är det hårdare tag i Slovakien där du kommer ifrån?
– Jag spelade bara juniorhockey där men i USA, när jag var i AHL och NHL så var det rookie-fester där du behövde betala för middagen och du måste antagligen sjunga eller dra ett skämt inför alla. Sedan måste du dricka upp allt de lägger upp på bordet. Det kunde vara hårda kvällar och en tuff morgon dagen efter.
– Jag tycker nog inte att det var något som var över gränsen. Jag tror att det håller på att försvinna, hur det var på den gamla tiden.
”Det är ingen press på de nya att göra något alls”, säger Leksands slovakiske lagkapten Peter Cehlarik.
Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån
Joel Persson, 31, Växjö
Vad har ni för välkomstritualer?
– Det har varit likadant ända sedan jag kom till Växjö för åtta år sedan. Ingen ska behöva må dåligt över en sådan grej. Det viktiga är att alla kommer in i det på ett bra sätt, kommer ihop och har roligt.
Hur ser det ut?
– Det är väl inget man säger i tidningen. Det kallas väl inkilning, men det avslutas alltid med en middag och en utgång tillsammans. Det handlar inte om att förnedra någon eller så. Det handlar om att få ihop laget och gruppen, så alla känner sig välkomna.
Tvingas de nya sjunga en sång? Betala middagen?
– Nej, ingen betalning. De kanske får dra ett skämt, men det är inget förnedrande. Inget sådant. Alla ska ha roligt tillsammans.
– Det är mer en välkomstgrej. Det är på en rimlig nivå, inget jätteavancerat.
Tror du att inslag av förnedring är helt borta numera?
– Man hoppas ju att det är passé. Det är inget som jag har märkt av de senaste åren. Jag hoppas att vi är förbi den tiden.
”De kanske får dra ett skämt, men det är inget förnedrande”, säger Växjös lagkapten Joel Persson.
Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån
Christoffer Ehn, 29, Linköping
Har ni någon inspark för de nya?
– Nej, det är inget vi gör. Det känns som att det där har dött ut lite de senaste åren. Vi försöker göra saker tillsammans, hela gruppen. Det är teambuilding och aktiviteter, vi käkar middag och umgås för att komma ihop som lag.
– Vi vill att alla ska komma in i gruppen så fort som möjligt.
Har den gamla inkilningskulturen försvunnit?
– Jag vet inte om det försvunnit helt. I vissa fall kan det vara en härlig grej om man har det på en lagom nivå. Jag har varit med om att man fått sjunga en låt eller göra ett litet uppträdande. Det är lagom. Så trygg ska man känna sig i gruppen när man kommer som ny spelare. Man kanske får skämmas lite, men inom rimliga gränser. Då är det välkommet.
– Alla killar som kommer in i Linköping ska snabbt känna att det här är deras nya familj. Här tar vi hand om varandra och ingen ska känna sig ensam. Det är det vi vill förmedla.
”Alla killar som kommer in i Linköping ska snabbt känna att det här är deras nya familj”, säger LHC-kaptenen Christoffer Ehn.
Foto: Niclas Jönsson/Bildbyrån