Dawit Isaak – den svensk-eritreanske medborgaren – journalist, dramatiker och mottagare av Edelstampriset 2024 – har varit olagligt frihetsberövad på okänd ort i Eritrea i 24 år. Det nyligen fattade beslutet av Sveriges riksåklagare att inte inleda en brottsutredning mot eritreanska tjänstemän för brott mot mänskligheten är ett allvarligt rättvisemisslyckande. Sverige måste sända ett tydligt budskap: straffriheten måste få ett slut, och Dawit Isaak måste friges.
Stiftelsen Harald Edelstam uttrycker sitt starka stöd för Betlehem Isaaks uttalande om att den svenska regeringen ska ta ansvar och ställa Eritrea till svars.
***
Dawit Isaak föddes i Asmara, Eritrea, och flydde den brutala konflikten mellan Eritrea och Etiopien 1985, och slog sig så småningom ned i Sverige. Inspirerad av Sveriges demokratiska värderingar och yttrandefrihet blev Isaak en framstående förespråkare för pressfrihet, mänskliga rättigheter och demokratiska reformer. Efter Eritreas självständighet 1993 återvände han till sitt hemland och var med och grundade Setit – landets första oberoende tidning – där han använde sin penna för att utmana det auktoritära styret.
I september 2001, under ett statligt tillslag mot journalister och reforminriktade politiker – känt som ”G15-rensningen” – greps Dawit Isaak och gömdes undan från omvärlden. Han har aldrig åtalats för något brott, och hans vistelseort är fortfarande okänd.
Uttalande från Betlehem Isaak, dotter till den svenske journalisten Dawit Isaak
Sverige måste sända ett tydligt budskap
Eritreanska regimen måste hållas ansvarig för de allvarliga brott som begåtts mot Dawit Isaak
Beslutet av Sveriges riksåklagare Katarina Johansson att inte inleda en brottsutredning mot medlemmar av den eritreanska regimen är djupt oroande.
Det innebär att svenska rättsliga myndigheter under mer än två decennier har varit ovilliga att ställa eritreanska tjänstemän till svars för de fortsatta brotten som begåtts mot min far, den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, samt för andra allvarliga människorättsbrott som begåtts mot Eritreas medborgare, både i hemlandet och utomlands.
Det aktuella beslutet bortser från ett tidigare beslut från Riksåklagarämbetet från mars 2015. Det beslutet fastslog att det påtvingade försvinnandet av min far och hans journalistkollegor år 2001 uppfyller kriterierna för ”brott mot mänskligheten” och att en formell utredning av anklagelserna mot Eritreas ledarskap kunde och borde inledas.
Det är viktigt att poängtera att Riksåklagarens beslut 2015 kom strax efter antagandet av en ny lag som i teorin stärkte Sveriges åtagande till principen om ”universell jurisdiktion” – idén att varje stat har en skyldighet och ett grundläggande intresse av att åtala brott mot mänskligheten.
Varför anta sådan lagstiftning om svenska myndigheter saknar vilja att tillämpa den och vägrar agera i ett fall som direkt rör de långvariga övergreppen och tortyren av en svensk medborgare?
Lagstiftningen ger Sverige en viktig möjlighet att skydda sina egna medborgare och att säkerställa rättvisa. Lika viktigt är att den bekräftar både legitimiteten och styrkan i den internationella människorättslagstiftningen.
Min far, hans kollegor och deras familjer har utstått ofattbart lidande.
Sverige kan inte förbli tyst. Den eritreanska regimen måste hållas ansvarig för sina allvarliga brott mot mänskliga rättigheter.
En sak är säker: utan nödvändiga insatser kommer min far inte att bli fri, och Eritrea kommer att fortsätta agera som det har gjort sedan självständigheten för över trettio år sedan – med total straffrihet.
Betlehem Isaak
Göteborg, 6 oktober, 2025