Många unga män upplever att de inte har med jämställdhet att göra. Och Skolverkets nya rapport kan inte sägas visa annat än att den känslan stämmer, skriver forskaren Fredrik Zimmerman.
DEBATT | JÄMSTÄLLDHET
Den 19 november är det den internationella mansdagen. Denna dag är det viktigt att diskutera varför många unga män upplever sig bortkörda från jämställdhetsdiskussionen. Nyligen publicerades en intervju med den amerikanska vänsterpolitikern Bernie Sanders där intervjuaren läste upp statistik om unga mäns situation och undrade varför unga män upplevde sig övergivna. Sanders svar var ett ickesvar. Den rad som fick mest gillande i kommentarsfältet var att unga män inte känner sig övergivna, de känner sig hatade. Om unga män känner sig övergivna och/eller hatade är det ett problem och viktigt att fundera på varför. Men låt oss börja med ett exempel där unga män inte är övergivna.
SvD hade nyligen en artikel om högstadiet på Rosengårdsskolan. Detta var ett högstadium som hade så mycket problem att det stängdes. Men nu är det öppet och eleverna presterar över förväntan. Nu ska Rosengårdsskolan inte beläggas med mitt perspektiv på pojkar som jag har i denna text. Personalen arbetar efter devisen att alla elever ska lyckas. Men att de lyckas så bra med flickor och pojkar är värt att uppmärksamma. De gör det med en tydlig undervisning, höga förväntningar och återkommande samtal med de som har det svårast om vilket stöd de behöver. Att pojkarna vet vad de ska göra har ökat studiero och trygghet på skolan. När jag intervjuat pojkar på högstadiet som haft hög lektionsfrånvaro, men börjat gå på lektioner igen återkommer samma berättelse. De säger att de mött personal som arbetat för att förstå vad de behöver (tydlighet och struktur) och nu klarar de skolan. Så går det om man inkluderar och lyssnar på pojkar.
Men varför upplever sig många pojkar och unga män övergivna i jämlikhetsdiskussionen? Låt oss ta Skolverkets senaste rapport om könsskillnader i betyg som exempel. I rapporten står att flickornas betygssnitt under den senaste tioårsperioden har minskat med 1 meritpoäng. Skolverket slår på stora trumman att flickornas resultat har försämrats. Värdeladdade ord används som att det är oroande och allvarligt att flickornas resultat försämras. De skriver att det i synnerhet är viktigt att öka flickors självförtroende gällande matematik. Detta är givetvis ett viktigt arbete, framförallt om flickornas resultat fortsätter att försämras, för skolan är avgörande för en individs liv. Men frågan som måste ställas är varför ett så starkt fokus läggs på flickorna som grupp när pojkar som grupp ligger långt efter dem?
I samma rapport står det att pojkarnas avgångsbetyg ligger nästan 20 meritpoäng under flickornas och så har det varit i många år. Men detta lyfts inte fram som oroande och allvarligt. Att pojkarna presterar sämre än flickorna i läsning och har sämre självförtroende i detta leder inte till att Skolverket skriver att skolan i synnerhet ska fokusera på pojkar gällande detta.
I rapporten står även att: ”En klar majoritet av studenterna på högskolor och universitet är kvinnor och andelen har ökat över tid”. Ändå skriver Skolverket att skolan ska arbeta med att få in fler flickor i högre utbildning (STEM-utbildningar). Men enligt UKÄ är nästan alla satsningar som universitet och högskolor gör utifrån ett könsperspektiv riktade till att få in fler kvinnor i utbildningar, detta trots att de redan dominerar inom högre utbildningar.
Samma syn på jämställdhet finns i rapporter som jämför jämställdhet världen över. Där flickor har lägre betyg än pojkar ses detta som ett icke jämställt land. Men länder där flickor har bättre betyg än pojkar ses som jämställda. Det blir ett märkligt synsätt med olika måttstockar; att man säger sig vara jämställd innebär inte att man argumenterar för det.
Ett sämre avgångsbetyg hos pojkarna leder till minskade framtidsmöjligheter. Det märks bland annat på unga mäns högre arbetslöshet än unga kvinnors och på chefspositioner, då dessa ofta rekryteras bland högutbildade. I privat sektor är cirka 35 procent av cheferna kvinnor och 65 procent män. Men i kommunal sektor är över 70 procent av cheferna kvinnor och i regional sektor är det ännu fler kvinnor som är chefer. I statlig sektor är det också fler kvinnor än män som är chefer. Richard Reeves, som är världens mest framträdande mansforskare, frågar sig varför det endast diskuteras områden där män dominerar ur ett jämställdhetsperspektiv? Men inte områden där kvinnor dominerar ännu mer?
En kvinnlig forskarkollega som arbetar för att flickor och pojkar ska lyckas i skolan, har av andra kvinnor inom akademin blivit kallad för könsförrädare. Detta vittnar om en syn som stöter bort pojkar. Argumentet är ofta att pojkarna lyckas sämre, men flickorna uppger att de mår sämre. Flickors psykiska hälsa är en oerhört viktig fråga, men det går att fokusera på den utan att samtidigt sänka pojkarna. Det har tidigare varit en utbredd förklaring att pojkars sämre resultat i skolan beror på att pojkar tar avstånd från, och talar negativt om, skolan. Nu poängterar Skolverket i sin rapport att pojkar säger att de trivs bra i skolan och pratar positivt om den och därför ska det fokuseras på flickorna. Här misstänker jag att argumentationen om pojkar ändras efter vad som gynnar flickor.
Skolverket gör ett viktigt, svårt och i många fall bra jobb, men när det gäller pojkar har de anammat en syn på jämställdhet som går emot skolans mål om likvärdig utbildning. Jag hävdar detta eftersom Skolverket lägger så stort fokus på och använder värdeladdade ord för att lyfta flickorna, utan att nämna att det är viktigt att även stödja pojkarna. Detta reproducerar synen att osynliggöra pojkarna och pojkarna får det på nytt bevisat att jämställdhet inte gäller dem.
Poängen med dessa exempel är att visa varför många pojkar upplever sig övergivna och hatade och uttrycker detta på sociala medier. De är inte dumma, de vet att mångas definition av jämställdhet inte inkluderar dem. Pojkar behöver stöd och guidning av vuxenvärlden, men uteblir detta är min stora oro att det leder till att fler pojkar söker sig till destruktiva krafter.
Fredrik Zimmerman
skolforskare och lektor vid Högskolan i Borås, har nyligen släppt boken ”Pojkars värld: hur föreställningar om maskulinitetsnormer påverkar viktiga jämställdhetsfrågor och pojkar i skolan”
Har varit på två föreläsningar han hållit i i jobbsammanhang, där han pratar om sin forskning på pojkar respektive flickors skolprestationer. Upplever att han varit väldigt saklig när han presenterar sina resultat, så jag blir förvånad när han här blandar saklig information med anekdotiska upplevelser (angående hans kollegas upplevelse av att ha blivit kallad könsförrädare).
Att unga kvinnor får räkmacka inom den akademiska världen och näringslivet samtidigt som narrativet att de skulle vara förtryckta fortgår är djupt provocerande. Det är skrattretande t.ex. att handels vill avskaffa hp-provet för att resultatet blivit att deras antagning inte lever upp till deras mångfaldsmål. Men det är tabu att ändra problemformuleringen till att undersöka varför flickor tenderar att få mer glädjebetyg än pojkar.
Ett tankeexpriment om jämlikhet är alltid om en man hade samma perdonlighetsdrag och beteende som kvinnan hur hade det gått. Ponera en nevrotisk blyg försynt man som förhandlar lön. Garanterat lika eller sämre lön än en kvinna med samma förutsättningar. Då är det inte könet som är problemet utan personlighetsdragen.
Jämlikhet har alltid varit att kvinnor ska få mer plats, det har aldrig handlat om män eller pojkar.
Det snackas aldrig om att män ska komma in i kvinno dominerade branscher, för det fungerar inte politiskt eller PR mässigt.
En organisation är jämlik om det är mer kvinnor än män. Så är det bara.
Kvinnor glider på en räkmacka i samhället just nu. Det är resultatet av flera års förtryck av män samtidigt som man enbart lyft kvinnors utveckling och plats i samhället.
Just those things.
Jag undrar vad man kan göra för att vända den här utvecklingen, utan att backa och dra in det (onekligen behövda) riktade stödet som ges till kvinnor och icke-binära.
Om en äldre herre gör en debattare om pojkar och jämställdhet i SD’s dagblad…
Vi män är starkare än kvinnorna, låt dem få ha det här med jämställdheten för sig själva. Det anstår inte riktiga män att gnälla och kräva en massa tramsigheter.
Klart grabben ska få stöd!
Sedan undrar kvinnan varför det inte finns attraktiva män längre, hejsan säger hypergami
Tänkte skriva en positiv kommentar, gjorde misstaget att läsa kommentarsfältet först så behåller därför kommentaren för mig själv. Har absolut ingenting att bidra med till den här diskussionen.
Kvinnliga problem = kollektiva problem. Manliga problem = individuella problem. Ironiskt att jämställdhetsarbetet förstärker traditionella könsroller på detta vis.
13 comments
Många unga män upplever att de inte har med jämställdhet att göra. Och Skolverkets nya rapport kan inte sägas visa annat än att den känslan stämmer, skriver forskaren Fredrik Zimmerman.
DEBATT | JÄMSTÄLLDHET
Den 19 november är det den internationella mansdagen. Denna dag är det viktigt att diskutera varför många unga män upplever sig bortkörda från jämställdhetsdiskussionen. Nyligen publicerades en intervju med den amerikanska vänsterpolitikern Bernie Sanders där intervjuaren läste upp statistik om unga mäns situation och undrade varför unga män upplevde sig övergivna. Sanders svar var ett ickesvar. Den rad som fick mest gillande i kommentarsfältet var att unga män inte känner sig övergivna, de känner sig hatade. Om unga män känner sig övergivna och/eller hatade är det ett problem och viktigt att fundera på varför. Men låt oss börja med ett exempel där unga män inte är övergivna.
SvD hade nyligen en artikel om högstadiet på Rosengårdsskolan. Detta var ett högstadium som hade så mycket problem att det stängdes. Men nu är det öppet och eleverna presterar över förväntan. Nu ska Rosengårdsskolan inte beläggas med mitt perspektiv på pojkar som jag har i denna text. Personalen arbetar efter devisen att alla elever ska lyckas. Men att de lyckas så bra med flickor och pojkar är värt att uppmärksamma. De gör det med en tydlig undervisning, höga förväntningar och återkommande samtal med de som har det svårast om vilket stöd de behöver. Att pojkarna vet vad de ska göra har ökat studiero och trygghet på skolan. När jag intervjuat pojkar på högstadiet som haft hög lektionsfrånvaro, men börjat gå på lektioner igen återkommer samma berättelse. De säger att de mött personal som arbetat för att förstå vad de behöver (tydlighet och struktur) och nu klarar de skolan. Så går det om man inkluderar och lyssnar på pojkar.
Men varför upplever sig många pojkar och unga män övergivna i jämlikhetsdiskussionen? Låt oss ta Skolverkets senaste rapport om könsskillnader i betyg som exempel. I rapporten står att flickornas betygssnitt under den senaste tioårsperioden har minskat med 1 meritpoäng. Skolverket slår på stora trumman att flickornas resultat har försämrats. Värdeladdade ord används som att det är oroande och allvarligt att flickornas resultat försämras. De skriver att det i synnerhet är viktigt att öka flickors självförtroende gällande matematik. Detta är givetvis ett viktigt arbete, framförallt om flickornas resultat fortsätter att försämras, för skolan är avgörande för en individs liv. Men frågan som måste ställas är varför ett så starkt fokus läggs på flickorna som grupp när pojkar som grupp ligger långt efter dem?
I samma rapport står det att pojkarnas avgångsbetyg ligger nästan 20 meritpoäng under flickornas och så har det varit i många år. Men detta lyfts inte fram som oroande och allvarligt. Att pojkarna presterar sämre än flickorna i läsning och har sämre självförtroende i detta leder inte till att Skolverket skriver att skolan i synnerhet ska fokusera på pojkar gällande detta.
I rapporten står även att: ”En klar majoritet av studenterna på högskolor och universitet är kvinnor och andelen har ökat över tid”. Ändå skriver Skolverket att skolan ska arbeta med att få in fler flickor i högre utbildning (STEM-utbildningar). Men enligt UKÄ är nästan alla satsningar som universitet och högskolor gör utifrån ett könsperspektiv riktade till att få in fler kvinnor i utbildningar, detta trots att de redan dominerar inom högre utbildningar.
Samma syn på jämställdhet finns i rapporter som jämför jämställdhet världen över. Där flickor har lägre betyg än pojkar ses detta som ett icke jämställt land. Men länder där flickor har bättre betyg än pojkar ses som jämställda. Det blir ett märkligt synsätt med olika måttstockar; att man säger sig vara jämställd innebär inte att man argumenterar för det.
Ett sämre avgångsbetyg hos pojkarna leder till minskade framtidsmöjligheter. Det märks bland annat på unga mäns högre arbetslöshet än unga kvinnors och på chefspositioner, då dessa ofta rekryteras bland högutbildade. I privat sektor är cirka 35 procent av cheferna kvinnor och 65 procent män. Men i kommunal sektor är över 70 procent av cheferna kvinnor och i regional sektor är det ännu fler kvinnor som är chefer. I statlig sektor är det också fler kvinnor än män som är chefer. Richard Reeves, som är världens mest framträdande mansforskare, frågar sig varför det endast diskuteras områden där män dominerar ur ett jämställdhetsperspektiv? Men inte områden där kvinnor dominerar ännu mer?
En kvinnlig forskarkollega som arbetar för att flickor och pojkar ska lyckas i skolan, har av andra kvinnor inom akademin blivit kallad för könsförrädare. Detta vittnar om en syn som stöter bort pojkar. Argumentet är ofta att pojkarna lyckas sämre, men flickorna uppger att de mår sämre. Flickors psykiska hälsa är en oerhört viktig fråga, men det går att fokusera på den utan att samtidigt sänka pojkarna. Det har tidigare varit en utbredd förklaring att pojkars sämre resultat i skolan beror på att pojkar tar avstånd från, och talar negativt om, skolan. Nu poängterar Skolverket i sin rapport att pojkar säger att de trivs bra i skolan och pratar positivt om den och därför ska det fokuseras på flickorna. Här misstänker jag att argumentationen om pojkar ändras efter vad som gynnar flickor.
Skolverket gör ett viktigt, svårt och i många fall bra jobb, men när det gäller pojkar har de anammat en syn på jämställdhet som går emot skolans mål om likvärdig utbildning. Jag hävdar detta eftersom Skolverket lägger så stort fokus på och använder värdeladdade ord för att lyfta flickorna, utan att nämna att det är viktigt att även stödja pojkarna. Detta reproducerar synen att osynliggöra pojkarna och pojkarna får det på nytt bevisat att jämställdhet inte gäller dem.
Poängen med dessa exempel är att visa varför många pojkar upplever sig övergivna och hatade och uttrycker detta på sociala medier. De är inte dumma, de vet att mångas definition av jämställdhet inte inkluderar dem. Pojkar behöver stöd och guidning av vuxenvärlden, men uteblir detta är min stora oro att det leder till att fler pojkar söker sig till destruktiva krafter.
Fredrik Zimmerman
skolforskare och lektor vid Högskolan i Borås, har nyligen släppt boken ”Pojkars värld: hur föreställningar om maskulinitetsnormer påverkar viktiga jämställdhetsfrågor och pojkar i skolan”
Har varit på två föreläsningar han hållit i i jobbsammanhang, där han pratar om sin forskning på pojkar respektive flickors skolprestationer. Upplever att han varit väldigt saklig när han presenterar sina resultat, så jag blir förvånad när han här blandar saklig information med anekdotiska upplevelser (angående hans kollegas upplevelse av att ha blivit kallad könsförrädare).
Att unga kvinnor får räkmacka inom den akademiska världen och näringslivet samtidigt som narrativet att de skulle vara förtryckta fortgår är djupt provocerande. Det är skrattretande t.ex. att handels vill avskaffa hp-provet för att resultatet blivit att deras antagning inte lever upp till deras mångfaldsmål. Men det är tabu att ändra problemformuleringen till att undersöka varför flickor tenderar att få mer glädjebetyg än pojkar.
Ett tankeexpriment om jämlikhet är alltid om en man hade samma perdonlighetsdrag och beteende som kvinnan hur hade det gått. Ponera en nevrotisk blyg försynt man som förhandlar lön. Garanterat lika eller sämre lön än en kvinna med samma förutsättningar. Då är det inte könet som är problemet utan personlighetsdragen.
Jämlikhet har alltid varit att kvinnor ska få mer plats, det har aldrig handlat om män eller pojkar.
Det snackas aldrig om att män ska komma in i kvinno dominerade branscher, för det fungerar inte politiskt eller PR mässigt.
En organisation är jämlik om det är mer kvinnor än män. Så är det bara.
Kvinnor glider på en räkmacka i samhället just nu. Det är resultatet av flera års förtryck av män samtidigt som man enbart lyft kvinnors utveckling och plats i samhället.
Just those things.
Jag undrar vad man kan göra för att vända den här utvecklingen, utan att backa och dra in det (onekligen behövda) riktade stödet som ges till kvinnor och icke-binära.
Om en äldre herre gör en debattare om pojkar och jämställdhet i SD’s dagblad…
Vi män är starkare än kvinnorna, låt dem få ha det här med jämställdheten för sig själva. Det anstår inte riktiga män att gnälla och kräva en massa tramsigheter.
Klart grabben ska få stöd!
Sedan undrar kvinnan varför det inte finns attraktiva män längre, hejsan säger hypergami
Tänkte skriva en positiv kommentar, gjorde misstaget att läsa kommentarsfältet först så behåller därför kommentaren för mig själv. Har absolut ingenting att bidra med till den här diskussionen.
Kvinnliga problem = kollektiva problem. Manliga problem = individuella problem. Ironiskt att jämställdhetsarbetet förstärker traditionella könsroller på detta vis.
Comments are closed.