När jag startar Call of Duty: Black Ops 7 första gången känner jag direkt den där bekanta tryggheten. Menyerna, ljudet av automatkarbiner, små puffar av nostalgi från gamla Black Ops-minnen. Treyarch vet exakt hur man får en CoD-spelare att känna sig som hemma och rent krasst, på ytan levererar Black Ops 7 egentligen precis det jag trodde att jag skulle få.

Känslan för skjutandet är fortfarande grym. Multiplayermatcherna flyter på, vapnen låter okej, feedbacken sitter där den ska och zombieläget är det där lagom stökiga kaoset som jag räknar med varje höst. Som spelare känner du rätt snabbt att det här är ett spel du utan problem kan hälla timmar i, särskilt om du redan är investerad i serien.

Men sen börjar man skrapa lite på ytan. Och ju längre jag spelar, desto mer känns Call of Duty: Black Ops 7 som ett spel som inte riktigt vet vad det vill vara.

Ingen shooter av värdighet är komplett utan en battle royale-del.

Kampanjen är faktiskt inte bra

På pappret gillar jag idén med en psykologisk, hallucinatorisk Black Ops kampanj. Gaskatastrof, manipulerade sinnen, gamla antagonister som kommer tillbaka, det låter som klassiskt Black Ops fast steget mer skruvat. Problemet är att Black Ops 7 skruvar upp det så hårt att det nästan släpper från fästet.

Som spelare kastas du mellan surrealistiska sekvenser, monster, märkliga bossar med livsmätare och fragmenterade scener som knappt hänger ihop. Jag känner ofta att spelet mest letar ursäkter för att få slänga in ännu en konstig twist, i stället för att använda sina idéer till att berätta något intressant. Där tidigare spel byggde upp det psykologiska som en payoff, börjar Black Ops 7 där och har ingenstans att ta vägen.

Co-op upplägget hjälper tyvärr inte. På förhand lät det rätt mysigt att kunna köra hela kampanjen tillsammans med kompisar, men i praktiken känns den designad mer som ett konstigt online-läge än en klassisk CoD kampanj. Spelar du ensam syns inte dina squadkamrater i världen, men de fortsätter prata som om de står bredvid dig. Du kan inte pausa, du är beroende av serverlobbys och dör alla rullar ni bara vidare som om ingenting hänt i stället för att få en naturlig omstart.

Som spelare känner du sällan någon tyngd i det som händer. Fiendernas AI är tråkigt passiv, uppdragen kokar ofta ner till att rensa en yta, hålla en zon eller trycka på några knappar. Jag kommer på mig själv med att mest vilja bli klar, i stället för att se vad som händer härnäst. När en CoD kampanj får mig att tänka ”jaha, är det bara fem timmar, skönt” då vet jag att något är fel.

Det finns glimtar där spelet hittar hem, framför allt i slutet när det mer påminner om klassisk popcorn CoD med tydligt koreograferad action. Men det är undantag. För det mesta känns det som att Call of Duty: Black Ops 7 försöker vara spektakulärt bara för sakens skull och tappar bort den där känslan av fokus som gjorde gamla Black Ops kampanjer minnesvärda.

Hur intetsägande kampanjen än är så gillar jag fortfarande att spela multiplayer i Black Ops 7.

I multiplayer har jag faktiskt roligt

När jag lämnar kampanjen och hoppar in i multiplayer slappnar jag av direkt. Här känner jag att Black Ops 7 är på betydligt tryggare mark. Det är fortfarande CoD som du känner det, på gott och ont, men i just det här fallet mest på gott.

Rörelsesystemet bygger vidare på omnimovement från föregångaren. Som spelare känner du dig snabb och responsiv, du kan slira, kasta dig i sidled, utnyttja väggar för extra hopp men utan att det blir den där cirkusen i luften som vissa äldre futuristiska delar av serien bjöd på. Jag tycker tempo och kontroll landar i en rätt skön balans, även om meta fortfarande premierar aggressivt spelande och snabba reaktioner.

Kartorna är överlag riktigt bra. Jag märker att jag sällan sitter och hoppas att en specifik karta inte ska bli vald, vilket alltid är ett gott tecken. Det finns tajta arenor för kaos, mer öppna ytor där långdistansvapen får glänsa och lagom mycket vertikalitet för att ge dig alternativ utan att göra allt rörigt.

Vapenutbudet är brett, men inte överdrivet. Som spelare känner du igen CoD mallen direkt, men det finns små smarta twistar i vissa vapen som faktiskt påverkar hur du bygger dina loadouts. Att kunna dela konfigurationer via koder är dessutom en liten detalj som gör stor skillnad i praktiken, särskilt om du gillar att nörda ner dig eller följa loadouts från communityn.

Den kanske största förändringen är lättare matchmaking, där fokuset på strikt skill-baserade lobbies har tonats ned. Jag märker rätt snabbt att matcherna blir mer blandade. Vissa rundor springer man igenom motståndet, andra får man ordentligt på käften. Som spelare känner du en större variation i intensitet och utmaning, vilket i längden gör spelkvällarna roligare.

Multiplayer är inte en revolution, men det är stabilt, genomtänkt och väldigt spelbart. Här tycker jag faktiskt att Call of Duty: Black Ops 7 levererar det fansen förväntar sig.

Skjut, ladda om, somna om…

Stort, skruvat och fortfarande beroendeframkallande

Zombiesidan fortsätter på spåret ”större, mer, galnare”. Huvudkartan är enorm, full av små hemligheter, uppgraderingar och ett rejält easter egg som känns designat för de mest hängivna. Som spelare känner du att här finns potential att fastna länge, särskilt om du har ett gäng att spela med.

Jag uppskattar hur Call of Duty: Black Ops 7 försöker kombinera det klassiska ”försvara en ruta, öppna nästa, överlev en runda till” med ett mer öppet upplägg. Samtidigt blir storleken ibland ett problem. Tempot kan svaja, vissa partier känns lite tomma och jag märker att jag saknar den där klaustrofobiska känslan från äldre, mer fokuserade kartor.

Det som stör mig mest är att samma system som pressats in i kampanjen även smugit sig in här. Plattor, rustningsnivåer och rent allmänt mer loot-ifierade mekaniker gör att det ibland känns mer som en PvE-variant av Warzone än det där råa zombieläget som en gång stack ut. Som spelare känner du att det är kul, men också att det är lite onödigt tungt.

Samtidigt, när det väl klickar, när kartan öppnat upp sig, uppgraderingar sitter och kommunikationen med laget funkar, då är Black Ops 7 Zombies fortfarande precis så intensivt och belönande som man vill att det ska vara. Det är definitivt en av spelets starkare delar.

Snygg yta, ojämn helhet

Rent tekniskt har jag svårt att klaga på Call of Duty: Black Ops 7. Spelet rullar stabilt, matchmaking känns snabb, multitplayer flyter på utan konstigheter. Grafiskt är det framför allt cutscenes som sticker ut, där Black Ops 7 verkligen visar vilken budgetnivå det rör sig på. Ansikten, ljussättning, kameraföring, allt känns tungt producerat.

I gameplay är det lite mer blandat. Multiplayer ser bra ut, tydlig läsbarhet och bra effekter. Kampanjens mer öppna zoner är däremot ofta ganska sterila. Jag känner ibland att spelet bara lägger ut ytor för att de behövs till designen, inte för att de ska kännas trovärdiga eller intressanta att röra sig i.

Ljudet tycker jag är en av de största missarna. Skjutandet har tappat tyngd, många vapen låter plattare än i tidigare delar och helhetsmixen gör inte riktigt jobbet för att lyfta intensiteten. Dialogerna funkar okej, men just vapenkänslan, som brukar vara seriens paradgren, känns nedtonad. Som spelare känner du det där undermedvetet, även om du inte alltid kan sätta ord på varför.

Ett spel för de redan frälsta

Efter ett gäng kvällar med Call of Duty: Black Ops 7 landar jag i en ganska kluven känsla. Å ena sidan är det här fortfarande ett spel med ett rejält innehållspaket, riktigt bra gunplay och ett multiplayerläge som är lätt att fastna i. Zombieläget bjuder på mycket att göra och det tekniska grundarbetet är stabilt.

Å andra sidan känns kampanjen som en tydlig varningssignal. För mig blir den symbolen för en serie som försöker göra allt större, konstigare och mer spektakulärt utan att ställa den viktigaste frågan: varför. Som spelare känner du att serien har tappat en del av sin identitet, särskilt på den narrativa sidan.

Om du redan älskar Call of Duty och framför allt lever för multiplayer och zombies, då kommer Call of Duty: Black Ops 7 hålla dig sysselsatt. Men om du hoppades på en riktigt stark kampanj eller att serien skulle ta ett tydligt kliv framåt, då är risken stor att du går härifrån mer trött än taggad på nästa del.