Debattören: Även jag bär sår från barndomen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
DEBATT. I många avseenden delar jag en liknande uppväxt som Joakim Lundell. Vi är två människor som burit på sår som formades tidigt, inte av våra egna val utan av omständigheter vi kastades in i. Min barndom präglades av år på barnhem, en mamma som kämpade mot svåra psykiska sjukdomar och en skolgång där mobbningen följde mig som en skugga. Det var egentligen bara under de första skolåren, i ettan till fyran, som jag fick andas lite lättare innan verkligheten hann ikapp.
Därför gör det mig djupt illa berörd att se vad Joakim nu utsätts för. Det väcker något i mig som jag trodde att jag hade vuxit ifrån — en känsla av utsatthet, av att vara det enkla målet, av hur det alltid är lätt att trampa på den som redan ligger ner. Det spelar ingen roll hur många år som gått eller hur stark man blivit; vissa sår i själen är fortfarande känsliga för beröring.
pullquoteKommer också mina ärr bli ifrågasatta?
Jag har precis skickat in mitt bokmanus om min egen uppväxt till ett förlag. Det borde vara en tid av stolthet, förhoppning och mod. Men istället känner jag en slags rädsla som är ny för mig. När jag ser drevet, hårdheten, hur någon som öppnat sitt innersta blir sliten i stycken, då undrar jag: Vad händer när min historia kommer ut? Kommer jag också bli ett enkelt mål? Kommer mina ärr bli ifrågasatta, misstolkade eller användas emot mig?
Det finns något djupt orättvist i hur samhället behandlar människor som vågat vara öppna om sina trauman. Vi som redan burit mer än vi borde som barn borde inte behöva stå ut med att bli ifrågasatta, attackerade eller använda som slagpåsar i vuxen ålder. Att våga berätta borde inte vara en risk — det borde vara en styrka.
Men ändå är det just så det ofta blir. De som står längst ner är de som det är lättast att trycka ännu längre ner. Och kanske är det därför det gör så ont att se någon annan utsättas för något man själv känner igen från insidan. Det påminner en om hur sårbara vi egentligen är, trots all livserfarenhet, trots all kamp, trots allt helande.
Det enda jag vet med säkerhet är att tystnad aldrig har räddat någon. Sanning, hur skör den än känns, är fortfarande det enda som kan bära oss vidare. Och kanske är det just i de här stunderna — när rädslan kryper nära — som det är viktigast att stå kvar i sin egen berättelse. Att fortsätta tala, fortsätta skriva, fortsätta finnas. För ingen ska behöva bli trampad på bara för att de vågat visa vilka de egentligen är.
Thomas Eriksson, S-politiker i Ånge
expand-left
helskärm
Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.
arrow Debattartikel:
Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.
arrow Replik:
Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Läs mer