- Nina Cavalli-Björkman
- överläkare, specialist i onkologi, Uppsala
I november och december har jag bröstcancermottagning, och alla patienter jag träffar är kvinnor, utom en. På min undersökningsbrits avhandlas julen medan jag lyssnar, palperar och perkuterar. En 80-årig dam blir nostalgisk när hon berättar om den julen då hon fick strålbehandling. »Det var den bästa i mitt liv!« säger hon. »Jag låg på soffan hela helgen, och hade en bra ursäkt också. Jag skulle önska att jag kunde få strålbehandling alla jular.«
Annons
Jag kan se en skiljelinje som går någonstans kring 70 år. Damerna över det strecket berättar om jultvättning av gardiner, putsning av adventsstakar, fritering av struvor. Och städningen! En kvinna står på stegar och tömmer köksskåpen, torkar ur, sätter tillbaka. Eller diskar en hel trave rena tallrikar, för säkerhets skull. Det dammtorkas och pyntas. Damerna berättar livligt, och det finns de som gör det med glädje. Det finns också de som ser plågade ut, skakar på sig och önskar att de någon gång fick erfara vad julfrid egentligen innebär.
De unga mammorna gör allt för att ordna en fin jul åt barnen. Mammas flintskallighet och kortisonsvullnad ska kompenseras med massor av klappar och glittrande julgran. Den tunga stämningen hemma kan lätta under den lilla respit som julveckan erbjuder. Allvaret kan tillfälligt skjutas åt sidan. En mamma anförtror mig att hon gråter om kvällarna när barnen lagt sig. »Jag väntar tills jag är säker på att de somnat.«
Annons
Jag palperar, mäter omkrets på armar med lymfödem. Det känns som om ett långt tåg av människor väntar där ute och tas in en efter en på mitt rum. Jag ropar upp, hämtar i väntrummet, läser kroppsspråket. Bemödar mig att vara lugn, säga med emfas att allt ser bra ut när det gör det. När jag misstänker att nästa DT-svar kan visa cancerprogress så planerar jag redan i oktober att det beskedet inte ska lämnas veckan före jul. Det är ett pusslande med tidboken i advent.
Sedan kommer Birgitta, som åldersmässigt är under mitt imaginära streck. Hon berättar om sin mormors jular och alla minnen från dem. Mormor gjorde stort julbord, medan morfar ansvarade för snapsen. Det är fina minnen som hon återger medan jag rullar fingertopparna över halsens lymfkörtelstationer. Mormor hade ett specialrecept som gått i arv: köttbullar med flera sorters färs, ägg, ströbröd och kryddpeppar. Kryddpepparn är den magiska ingrediensen, och numera är det Birgittas uppgift att rulla köttbullar till hela släkten.
»Men du«, säger hon, »jag är trött på att ägna massor med timmar åt att blanda färs och rulla den. För att inte tala om att steka 4 kilo köttbullar. I år har jag en plan.« Hon blinkar åt mig. »Du vet frysta delikatessköttbullar? Jag tänker mala en massa kryddpeppar och röra ner i mycket smör. Sedan steker jag köttbullarna i det.« Vi gapskrattar båda två. Sedan skojar vi (halvt) om att det skulle kunna bli årets julklapp: en bok med tips om genvägar för alla som sliter ihjäl sig så här års.
Glädje och sorg. Familj, ensamhet, dödsångest, recept på skinkgriljering. På undersökningsbritsen hos onkologen bjuds ett koncentrat av livet, med allt vad det innebär. Nu är det jul igen.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
Läs mer