Ätstörningar är ett samlingsbegrepp för flera olika diagnoser kopplat till mat, vikt och kroppsuppfattning. Enligt Socialstyrelsen har drygt 200 000 personer i Sverige någon form av ätstörning, men mörkerantalet är stort. För varje individ varierar symtom och sjukdomsförlopp.
– Det är sällan en enskild orsak bakom en ätstörning. Biologi, psykiskt mående och sociala faktorer samverkar – och kommentarer, skämt och prat om kroppar påverkar mer än man tror, säger Emma Forsén Mantilla, forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan inom ätstörningsområdet.
Även om forskning inte tyder på att idrott och fysisk aktivitet i stort är en riskfaktor tycks vissa typer av idrotter – uthållighetsidrotter, estetiska idrotter och idrotter med viktklass – ha ett samband med högre risk att drabbas jämfört med andra. En ätstörning påverkar den psykiska och fysiska hälsan men även prestationsförmågan som idrottare.
Forskning visar också att idrott och fysisk aktivitet kan vara en skyddande faktor. Den ökade självkänslan och positiva kroppsbilden som idrott kan bidra med är betydande. En trygg och uppmuntrande idrottsmiljö kan ha stor betydelse ur ett psykosocialt perspektiv. Generellt är det fler kvinnor och tjejer som drabbas, men även män och killar är utsatta.
– Elitaktiva män har en högre risk att drabbas än motionärer, men sättet man mäter ätstörningar på är ofta ”kvinnligt” kodat. Frågor som rör platt mage eller smala höfter fångar inte männens uppelevser. Där handlar det i stället om definierade muskler eller låg kroppsfettprocent. Vi måste bli bättre på att ställa rätt frågor, säger Emma Forsén Mantilla och fortsätter:
– De tidiga tecknen på att något inte står rätt till kan vara subtila. Det kan börja med att någon blir mer intresserad av innehållsförteckningar, recept eller matkonton på sociala medier. De kanske hoppar över måltider, drar sig undan eller pratar mycket om kroppar och jämför sig med andra.
Att prata om ätstörningar inom idrotten är fortfarande svårt, det finns ett stigma. Det finns även rädsla och oro att bli dömd, inte få träna eller bli uttagen till tävling.
– Vi behöver se psykisk ohälsa och ätstörningar på samma sätt som fysiska skador – något man kan läka, säger Emma Forsén Mantilla.
Hon betonar vikten av att det finns många runt om de aktiva som är kunniga om ätstörningar för att kunna fånga upp individerna i ett tidigt stadie.
– Grunden till en förändring är utbildning. Det är viktigt att de aktiva hör samma sak i hemmet som på träning, att det är viktigt att äta och återhämta sig. Tränare och ledare behöver kunskap om hur man upptäcker och bemöter ätstörningar. Som ledare handlar det om att ha stora öron i det vardagliga arbetet med de aktiva, lyssna på konversationerna och inte vara rädd att ställa frågor. Vi ska inte avbryta deras konversationer, utan det är viktigt att vi vågar vara en del av samtalet och ställer öppna frågor. Hur kommer det sig att ni pratar om det här? Vill ni berätta mer? säger Emma Forsén Mantilla.
Trots allvaret finns hopp.
– Det går att bli frisk. Med rätt vård och stöd från personer som bryr sig kan man återhämta sig helt. Vi behöver förebilder som visar att det går att komma tillbaka, Jessie Diggins är en av dem, säger Emma Forsén Mantilla.
Behöver din förening stöd eller hjälp, kontakta ditt RF-SISU distrikt.