Det finns några stora tistlar i den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin. Men också långvariga principer av amerikansk utrikespolitik, som vid första anblick verkar trovärdiga.
Detta gäller framförallt strategins erkännanden om värdet av USA:s allianser och allierade, vilka betonas som absolut avgörande för supermaktens egen säkerhet, också i en ”America first”-kontext.
”Europa är fortfarande strategiskt och kulturellt avgörande för USA. Vi har inte råd att avskriva Europa – att göra det skulle vara självdestruktivt för vad denna strategi syftar till att uppnå,” lyder dokumentet.
Detta är en tydlig förändring från president Trumps uttalanden under valkampanjen och under hans första månader i Vita huset, då allianser fördömdes som föråldrade och onödigt kostsamma för amerikanska skattebetalare.
Det är som att det – trots de tistlar jag ska återkomma till – har spridits en insikt i Ovala rummet att USA faktiskt existerar i en global värld och endast kan behålla sin dominerande position genom allianser och partnerskap.
På många fronter förebådar dock Trumps nationella säkerhetsstrategi en annan typ av samarbete mellan USA och Europa i framtiden. Hårda krav kommer att ställas från amerikansk sida, varav några är helt oacceptabla, och detta kommer att slå hårt mot Europa.
Europeiska länder måste kunna ”stå på egna ben” genom att ta ”huvudansvaret för sitt eget försvar utan att domineras av någon fientlig makt.”
Ur amerikansk synvinkel är den uppgiften enorm, därför att Europa tappar ekonomisk betydelse globalt, saknar politiskt självförtroende och, på grund av invandring, riskerar att etniskt rensas ut, med utsikterna för en ”civilisationens utrotning.”
EU och ”andra transnationella organ” förvärrar den utvecklingen genom att ”undergräva politiska friheter, censurera yttrandefrihet och undertrycka politisk opposition.”
Vill påverka Europas politiska riktning
Därför skriver Trumpadministrationen, utan skam, att USA kommer att ”odla motstånd mot Europas nuvarande kurs i enskilda europeiska länder.” I detta sammanhang noteras att ”det ökande inflytandet från patriotiska partier ger anledning till stor optimism.”
Nu har målet att blanda sig i europeiska länders inre angelägenheter blivit en del av USA:s officiella säkerhetsdoktrin
Kopplingen till vicepresident Vances sensationella tal i München i februari är tydlig. Här stöddes europeiska högernationalistiska och EU-kritiska partier, och europeiska regeringar anklagades för att ha undertryckt dem.
Vid den tiden spekulerades det om att USA kanske skulle göra något åt saken. Nu har målet att blanda sig i europeiska länders inre angelägenheter blivit en del av USA:s officiella säkerhetsdoktrin.
”Vårt mål är att hjälpa Europa att rätta till sin nuvarande kurs,” säger den rakt ut.
Orden lär sända kalla kårar längs ryggraden på beslutsfattare i europeiska huvudstäder.
Dels kan man förvänta sig att USA kommer att ge stöd till partier och rörelser i opposition till demokratiskt valda europeiska regeringar. Dels grävs skyttegravarna i det transatlantiska förhållandet allt djupare. Förhållandet är visserligen grundat och utvecklat på en gemensam värdegrund, men nu är det Trumps värdesyn som gäller.
Transatlantiska spänningar
Även om USA fortfarande påstår sig vara en del av Natosamarbetet, står det klart att det kommer med ett pris som dikteras av Washington och som går bortom högre försvarsutgifter.
Kommer det att ställas krav på förändringar i EU-samarbetet? Färre gemensamma europeiska lösningar? Mindre invandring? Ett förändrat klimatpolitiskt förhållningssätt?
Frågorna är relevanta eftersom amerikanerna redan kräver färre affärsregleringar från europeiskt håll, främst i samband med teknikföretag, som ses som bärare av den demokratiska rätten att uttrycka sig fritt.
Dessutom finns tvister inom handelsområdet, som endast fått en tillfällig lösning, men som kan bryta ut igen. Till saken hör att Trump ser tullar och handelsvillkor som legitima utrikespolitiska instrument.
Att döma av den nya säkerhetsstrategin kommer det att bli andra liknande sammandrabbningar som kommer att få det transatlantiska samarbetet att vackla och slitas ut.
Europa kritiseras – Ryssland slipper undan
Det är också anmärkningsvärt att Europa är ensamt om att kritiseras i dokumentet, som ju tar sig an en global omfattning. Ryssland slipper helt undan trots sitt aggressionskrig mot Ukraina.
Det nämns inget om Putins auktoritära styre, eller hans ansvar för att ha initierat konflikten, terrorbombningarna av civila, drönarattackerna mot dussintals europeiska länder eller de omfattande cyberattackerna.
Formuleringarna om ett ”vapenstillestånd” är otydliga och principen att nationella gränser inte ska kunna flyttas med våld nämns inte. Tvärtom blir ett centralt mål att ”återställa strategisk stabilitet med Ryssland.”
Existentiella frågor för kontinenten
På ett sammantaget plan uppstår ett antal existentiella frågor för europeiska regeringar och beslutsfattare.
Hur länge kan Europa framgångsriks övertala Washington att inte ingå en separat fredsförhandling med Moskva om Ukraina? Det har man lyckats med vid två tidigare tillfällen, men hur länge kan det fortsätta?
Det nämns inget om Putins auktoritära styre, eller hans ansvar för att ha initierat konflikten
Hur många amerikanska förolämpningar kan Europa tolerera innan det europeiska folket säger ifrån?
Kommer europeiska regeringar att acceptera utländsk inblandning i interna europeiska angelägenheter? Vad händer om svaret är nej, och vad händer om det görs ändå?
Kan Europa gå med på amerikanska krav på att EU ska försvagas som en samlad politisk enhet? Eller kommer svaret bli mer europeisk integration?
Hur snabbt kan europeiska länder rusta sig militärt för att stå på egna ben? Och kan vi lita på amerikanskt stöd under tiden?
Skyttegravarna grävs djupare
USA:s nya säkerhetsstrategi ska inte ses som en färdplan som kommer forma amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik under de kommande åren. Den kommer i stället att anpassas efter specifika omständigheter, och Trump är inte känd för att stå fast vid sina ståndpunkter.
Men vad som är säkert är att dokumentet är ett uttryck för hur Washington ser på världen och USA:s förmåga att påverka den.
Det är både sorgligt och olycksbådande att klyftan mellan Europa och USA grävs djupare vid en farlig tidpunkt, när det finns all anledning att göra motsatsen och samarbeta.