Det är Luciakväll i Norrtälje, 1984. Publiken står tätt. En trång aula, ett band på väg mot stjärnorna. Minnet av kvällen lever kvar – långt innan ”The Final Countdown” ekade över världen. Det här var kvällen då Europe tog Norrtälje med storm.
Jag har bara fragmentariska minnen från den där hemmafesten i Fågelsången, luciakvällen 1982. Det var ett vimmel av människor, både inne i radhuset på Nyponvägen och ute på gatan.
Husen kallade vi för giraffstallarna, och ännu idag kan jag inte minnas vem som egentligen bodde där. Det jag däremot minns tydligt är hur några av oss samlades framför tv-apparaten i vardagsrummet. På skärmen rullade den direktsända finalen i Rock-SM från restaurang Tyrol i Stockholm, och vi satt där, uppfyllda av förväntan.
Band efter band tog plats på scenen. Vi såg Plasma från Malmö, Fort Knox från Uppsala och flera andra som passerade revy i strålkastarljuset. Men så klev de fram: ett gäng långhåriga tonåringar från Upplands-Väsby, med en sångare i täten som bar en fjunmustasch värdig nog att göra varenda Zündapp KS-förare grön av avund.
Annons
Annons
Det rådde ingen tvekan om att det här gänget verkligen kunde lira. Gitarristen, den då 18-årige John Norum, gjorde särskilt intryck.
När programmet var slut var det solklart för oss där framför tv:n vilket band som fastnat hårdast i minnet. Jag minns särskilt en av killarna på festen – han blev så till sig i trasorna att han rusade runt hela kvällen och vrålade att Europe vann! Hans eufori smittade av sig, och till och med gruffet som uppstod ute på gatan mellan två objudna gäng tappade plötsligt kraften. Det var som om även de stannade upp ett ögonblick, fångade av samma märkliga, elektriska stämning.
Den kvällen fick den svenska rockpubliken plötsligt ett nytt namn att lägga på minnet. På vår lilla fest i Fågelsången anade ingen av oss vilken resa som just hade tagit fart. Vi visste inte då att samma band, inom två år, skulle fylla Roslagsskolans aula till bristningsgränsen och göra Norrtälje till en del av deras väg mot något större.
Luciakvällen 1984 stod Europe på scen i Roslagsskolans aula. De hade anlänt redan tidigare under dagen och tog sig tid att ströva runt i Norrtälje, småprata med folk och turista som om det var den mest självklara saken i världen.
En av besökarna den kvällen var den då 19-åriga Anneli Fjellström och hennes starkaste minne handlade egentligen inte alls om själva konserten. Hon berättar:
Annons
”Det starkaste minnet är ändå att min bästa vän jobbade i klädaffären Osco på Hantverkaregatan, som fanns då. Jag brukade hänga där på eftermiddagarna efter jobbet. Och så kom hela Europe in för att handla jeans och kalsonger, du kan ju tänka dig oss, två 19-åriga fans …”
Annons
Bandet höll även en skivsignering på Expert vid Stora torget, och trängseln var stor. Alla ville lägga vantarna på ett signerat exemplar av Lp:n Wings of Tomorrow, som släppts tidigare under året.
En av dem som trängdes i butiken den dagen var den då 13-årige Richard Åberg. Han minns hur den lilla radio- och tv-butiken nästan svämmade över av folk, det var varmt, trångt och förväntansfullt. På kvällen skulle han få uppleva sin allra första hårdrockskonsert, och minnet sitter kvar än i dag. Det var galet bra, berättar han, sedan dess har Richard fortsatt följa bandet.
Han har sett Europe flera gånger genom åren, senast på Sweden Rock 2023.
Två andra som bär med sig starka minnen från kvällen är de då 16-åriga Catharina Erdtman och Mattias Glassel, som gick på konserten tillsammans. Catharina berättar att Europe egentligen inte var hennes favoriter: ”Jag lyssnade väl pliktskyldigt på dem, mest för att min far var kusin med deras manager Thomas Erdtman.”
Att hon var släkt med bandets manager var dock inget hon gjorde någon större affär av. ”Jag berättade sällan själv att jag var hans släkting men det kändes som att alla visste om det ändå” säger Catharina och fortsätter: ”Jag minns att min pappa körde oss till Roslagsskolan den kvällen. Jag gick med ena benet i gips efter en MC-olycka. När vi kom fram blev vi insläppta via sidoingången och fick platser allra längst fram vid scenkanten”.
Annons
Hon hade inte föreställt sig att publiken skulle bli så stor. ”Hela aulan fylldes snabbt och det var då det gick upp för mig hur stora Europe faktiskt var.”
Och visst, det var en magisk konsert. Catharina skrattar när hon tänker tillbaka på kvällen, inte åt musiken, utan också åt bandets klädsel:
Annons
”Hela konserten satt vi där och stirrade på deras svart/grå spandexbyxor. Alla som någonsin sett en kille i spandex vet vad det innebär och vi såg det från absolut första parkett. Närmare än alla andra. Det var typ det enda man såg. Vi var nog rätt fascinerade av just det.”
Efter konserten fick de följa med ner i logerna. För Catharina var det stort, nästan overkligt, att plötsligt stå öga mot öga med Europes medlemmar.
”Det kändes väldigt märkvärdigt, men samtidigt lite förvirrande att få träffa bandet så nära,” minns hon.
Två saker etsade sig särskilt fast. Den ena var samtalet om den då nye trummisen, Ian Haugland, som snart skulle kallas in till lumpen. Paniken låg på lur i bandet. Det gick ju inte för sig, inte nu när bandets framgångar bara gick uppåt. Hur skulle de lösa det? Hjärnorna började arbeta. Förslag kastades mellan väggarna. Till slut kläckte någon i bandet idén: Han kunde ju ansöka om frisedel, på grund av koordinationssvårigheter!
Catharina skrattar åt minnet än i dag. Det andra minnet sitter minst lika tydligt kvar, och borde, enligt Catharina vara preskriberat vid det här laget.
”Vi stod där i logen och försökte få ur oss något vettigt att säga, när sångaren Joey Tempest plötsligt kom fram till mig och frågade om jag ville följa med in i duschen? Jag blev helt paff, röd i ansiktet, och fick bara fram: ”Jag tror nog att mitt gips blir förstört då.”
Annons
Då ingrep bandets manager, Thomas Erdtman, resolut ”Du, det är min släkting du pratar med.” Och samtalet dog tämligen snabbt. Efter konserten gick Catharina, Mattias och en tredje vän hem och satte sig vid en lånad reseskrivmaskin för att knåpa ihop en recension av kvällen.
Annons
I efterhand är det lätt att förstå varför luciakvällen 1984 fortsätter att lysa så starkt i minnet hos så många Norrtäljebor. Där, i Roslagsskolans aula, stod ett band på tröskeln till något större, men fortfarande nära, mänskliga och fullt åtkomliga.
De signerade skivor i en trång butik, strosade runt på stan, skämtade i logerna och tog sig tid att möta publiken öga mot öga. Bara två år senare förändrades allt.
Bild: Pressbild
När The Final Countdown släpptes 1986 small det till på riktigt. Titelspåret blev en global sensation, toppade listorna i 25 länder och skrev in sig i rockhistorien som en av genrens mest odödliga låtar. Europe blev ett världsnamn, men här i Norrtälje minns vi dem från en tid då scenljuset glimmade i spandex, aulan fylldes till sista stol och avståndet mellan band och publik bara var ett par meter.
Och historien fortsätter skrivas. Nästa år ger sig Europe ut på “The Final Countdown 40th Anniversary Tour” en jubileumsturné genom 12 länder med 19 konserter under september och oktober 2026.
Annons
Minnet av den där luciakvällen i Roslagsskolan ligger kvar som ett vibrerande startskott. Då, innan världsturnéerna, arenorna och raketerna i öppningsriffet var Europe fortfarande ett band på väg, så nära att man kunde möta deras blickar och känna att världen ännu låg öppen för dem. Kanske är det just därför den kvällen lever kvar hos så många.
För innan The Final Countdown ekade över världen, innan listettor och berömmelse, fanns en intim spelning i en skolaula i Norrtälje.
Och vi var där.
