Publicerad 21 aug 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 07.40

Efter Trump och Putins möte i Alaska har Rysslands attacker mot Ukraina intensifierats.

Författaren och soldaten Artem Tjech påpekar att Putin är ute efter mer än Ukrainas mark. 

Vladimir Putin välkomnas till Alaska av Donald Trump.

Foto: BENJAMIN APPLEBAUM / DOD / POLARIS

Öppna bild i helskärm

Artem Tjech, ukrainsk författare och soldat. Hans böcker har översatts till engelska och tyska.

Foto: Privat

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Världen blir aldrig rättvis. Det har nog varje ukrainare förstått. Rättvis skulle den bli först om våra barnsliga förhoppningar från de senaste tre och ett halvt åren kunde infrias och det uppdagades att det bland ryska politiker och näringslivstoppar har funnits en sammansvärjning som plötsligt störtar Putin-regimen och avbryter detta krig, vilket ju inte bara lägger Ukraina i ruiner utan också förtär Ryssland inifrån. Eller om det kunde utbryta ett inbördeskrig som skulle tvinga Kreml att lägga all kraft på inre stridigheter. Eller ett mer fantastiskt scenario: en kinesisk intervention i Sibirien. 

Något sådant lär nu inte hända i det närmaste. Och därför kommer Ukrainas existens även fortsättningsvis att vara beroende av våra väpnade styrkor, våra understödjare i väst och – kanske överraskande – diplomatin. Men rättvis blir världen aldrig. För det kan inte vara tal om rättvisa i en värld där landområden stjäls, människor tvingas ge upp sitt självbestämmande och ondskan förblir ostraffad.

Artem Tjech är är soldat och författare, översatt till bland annat engelska och tyska.

Foto: Julia Weber / Privat

Öppna bild i helskärm

Redan dagen efter det bisarra ”fredssamtalet” i Anchorage mellan världens mest oförutsägbara och farliga politiker utförde Putins trupper nya attacker – mot ett bostadshus i Charkiv (sju döda), mot Zaporizjzja (tre döda, över 20 skadade) och mot en universitetsbyggnad i Sumy. Attackerna kan uppfattas som ett budskap från Putin till ukrainarna: Acceptera mina villkor, annars fortsätter jag att mörda och föröda ert land.

All denna död och förödelse utgör en obeveklig, trögt verkande kraft som Ryssland förfogar över – ett Ryssland som helt har ställt om till krigsekonomi och vars samhälle livnär sig på att pressa fram Ukrainas ovillkorliga kapitulation. Formeln är enkel: Ge upp! Ge upp ert land, era barn och den frihet ni lidit så för, annars hamnar ni under rasmassorna, annars tvingas ni leva i skräck.

De flesta ukrainare har sedan länge övervunnit den skräcken, ur vilken de i stället har destillerat fram värdighet och en förmåga till självuppoffring. De dör i strid och de dör i sina hem i städer långt från fronten, de lever och överlever med utslitna nerver, men de ger inte upp, för då vet de att allt blir värre. Ockupationen är vidrigare än skyttegravarna och raketbeskjutningarna. Rysk ockupation innebär en långsam, ofrånkomlig död i en oupplyst antiutopi. Så även om vi är utmattade och missmodiga är vi beredda att kämpa in i slutet för att katastrofen inte ska drabba hela landet.

Jag avundas inte vår president.

Samtidigt önskar vi alla, mer än någonting annat, att kriget ska ta slut och att freden ska komma, till och med om den är orättvis, med kompromisser och en ondska som tills vidare går ostraffad.

Jag avundas inte vår president. Hela landet förväntar sig att han ska fatta ett välbalanserat beslut. Men Ryssland kräver det oacceptabla, det ukrainska folket går inte med på någon kapitulation, USA utövar hårda påtryckningar samtidigt som stödet från Europa är kompakt. Hur kan man hålla tanken klar i denna väldiga geopolitiska storm? Hur kan man förbli trogen Ukraina och ändå få ett slut på kriget? Hur vara orubblig och ändå eftergivlig? Vi andra kan nog leva med kriget, men något riktigt liv är det förstås inte.

Annons

Var står vi då efter mötena i Alaska och Washington? Vi står med flera obesvarade frågor, ett svagt hopp på diplomatin och fördubblade förväntningar på våra väpnade styrkor. För Ukrainas öde bestäms inte bara i de höga kabinetten utan också vid fronten.

Våra soldater reagerar i allmänhet ganska uppgivet på alla dessa toppmöten. De talar om sin beredskap att strida, de skickar uppgivna meddelanden om att de nog lär behöva fortsätta ett år till, de skriver att alla kommer att behöva strida, också männen som klarat sig så långt, och kvinnorna, alla som kan hålla i ett vapen. De ler åt diplomaternas ansträngningar. Det är som om de har slutat tro på en tillvaro efter kriget. Tre år i skyttegravarna, det är ett helt liv i fält. Det större sammanhanget glider i väg för dig när din uppmärksamhet slukas av en enda sak: överlevnad. Därför denna cynism. Därför denna demonstrativa hybris. Men om man får soldaterna att öppna sig medger de att de är vansinnigt utmattade och vill återvända till sina familjer och civila liv. Samtidigt upprepar de att de inte litar på några överenskommelser, att de inte litar på politikerna, att detta krig aldrig kommer att ta slut.

Och Ukraina har lyckats försvara sig – trots allt.

Putin är inte ute efter Ukrainas mark utan dess själ. Han vill att vi ska tala hans språk, be i hans kyrkor, betala skatt till hans tjänstemän och åter bli en provins där han fritt kan utvinna mänskliga och materiella resurser. Putin behöver Ukraina som en del av Sovjetunionen. Och det kan president Zelenskyj under inga omständigheter gå med på. Vi kommer aldrig mer att vara en koloni. Vår historia kommer aldrig mer att skrivas i form av en förslavad provins lokalhistoria. Vi ska själva skriva vår historia och utgöra dess mittpunkt.

Nästan direkt efter Rysslands fullskaliga invasion började man prata om att detta skulle bli ett utnötningskrig. Och Ukraina har lyckats försvara sig – trots allt. Och trots underläget i manskap och vapenkraft, trots det tidvis vacklande stödet från väst och trots våra inre stridigheter har vi kunnat återta en betydande del av vårt territorium och hejda angriparna längs en linje där de i dag förlorar tusentals soldater då de försöker stjäla ytterligare en kvadratkilometer eller två av Ukrainas jord.

Putin tycks nu ha satt sig vid förhandlingsbordet. Han tuppar sig och flinar som en stöddig tonåring hos rektorn, samtidigt som hela världen vet att Ryssland är utmattat, kanske inte mindre än Ukraina. Jag kan bara önska de ukrainska och europeiska diplomaterna all styrka och uthållighet, för det arbete de har framför sig är inte enklare än det som ligger bakom dem. Parternas förhandlingspositioner bestäms av situationen vid fronten, men det är i de stora, ljusa salarna som krig avslutas. Det är uppenbart att freden kommer att bli orättvis. Men efter kriget kan vi ändå träda ut i en ny värld med bevarad värdighet. Nya, interna utmaningar väntar då för Ukraina. Utan tvekan kommer vi att kunna hantera även dem.

Av Artem Tjech 

Artem Tjech (född 1985) är soldat och författare, översatt till bland annat engelska och tyska.

Översättning Nils Håkanson