share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
De hemliga tilläggen i USA:s nya säkerhetsstrategi är ännu ett tecken.
Kanske hade vi fel, jag och nästan alla andra. Kanske skiter Trump i Kina.
Det är i så fall oändligt dåligt för Europa.
När jag för snart ett år sedan försökte förstå Trumps agerande mot Ukraina såg jag bara en rimlig förklaring:
Att han var på väg att offra Ukraina för att värva Ryssland till sin sida i den globala maktkampen med Kina.
Den republikanska utrikespolitikens ”tre stammar” höll som bäst på att kriga om USA:s riktning.
FAKTADe tre ”stammarna” i republikansk utrikespolitik
Grovt räknat finns tre läger:
- Primaterna, primacists, är de traditionella republikanerna, som vill betona USA:s roll som supermakt, avskräcka Ryssland och Kina samt bibehålla allianserna och USA:s militära närvaro runt om i världen, även om det kostar mycket pengar.
- Prioriterarna, prioritizers, ser hotet från Kina som det USA borde fokusera på, och tror inte att USA:s resurser räcker till att hantera alla andra kriser samtidigt.
- Återhållarna, restrainers, vill att USA blandar sig i så lite som möjligt i världen.
Läs mer
Jag trodde att bilden av Kina som det stora hotet var så cementerad i Washington att ”primaterna” och ”prioriterarna” tillsammans skulle kunna driva igenom en vridning mot stormaktskonkurrensen i Asien.
Jag var inte ensam.
De flesta politiker i både Sverige och Europa har de senaste åren hummat på om USA:s vridning mot Asien som närmast ödesbestämd, blocköverskridande och strukturell.
Problemet för oss i Europa skulle i så fall vara ett amerikanskt maktvakuum som vi själva måste kliva fram för att fylla.
Lagom och hanterbart, åtminstone på sikt.
USA:s nya nationella säkerhetsstrategi som kom förra veckan slår upp dörren på vid gavel för en mycket värre tolkning.
Att Kina inte alls är prioriterat.
Att Trumps mål i själva verket är ett helt annat.
Strategin väljer tydligt dominans i västra hemisfären framför inflytande i världen.
Den är emot gammaldags amerikansk idealism, och för att hänsynslöst pungslå omvärlden på så stora ekonomiska vinster det bara är möjligt.
Visserligen talar den om behovet att avskräcka konflikt i västra Stilla havet, men av den analys som 2022 fick Nato att kalla Kina ett hot mot ”våra intressen, säkerhet och värderingar” finns ingenting kvar.
Nu beskrivs motsättningen bara i ekonomiska termer.
Det talar emot att Kina står i fokus.
Det gör även strategins mildare språk om Taiwan (förut var USA ”emot” att Kina tar över ön – nu heter att det att man ”inte stödjer” det) och det uppluckrade stoppet av chipförsäljning till Kina.
Men det stora indiciet är attackerna på Europa.
I en förlängd, hemlig version av säkerhetsstrategin uppges USA planera att särskilt rikta in sig på Österrike, Ungern, Italien och Polen – med målet att få dem att lämna EU.
Trump-administrationen förnekar att den längre versionen finns, men uppgifterna är helt i linje med USA:s agenda.
I alla de fyra utpekade länderna finns regeringar eller betydande opinioner som är positiva till Trumps projekt att göra Europa ”great again”.
Försvarsministern Pete Hegseth luftade häromdagen liknande tankar: De länder som ”kliver fram” ska få speciella förmåner av USA – de som inte gör det ska mötas av ”konsekvenser”.
Att splittra EU är logiskt som ett led i en anti-liberal världsomvälvning och gynnar USA:s kortsiktiga ekonomiska egenintresse.
Det blir enklare att mobba, ställa krav på och vinna handelskrig mot enskilda småstater i Europa var för sig, om vi inte är samlade i ett betydligt mer kraftfullt EU.
Men om målet är att vinna över Kina är strategin helt kontraproduktiv.
Visst, Trump skulle kanske kunna utpressa vissa länder att sluta upp på USA:s sida, och motarbeta Kina med tullar och exportkontroller.
Men i ett splittrat Europa är de enskilda staterna vidöppna även för kinesiska påtryckningar. Kina drar sig inte för att använda sin makt – det får Japan uppleva just nu, Norge och Litauen har fått det tidigare. Få av Europas länder skulle enskilt våga mucka med världens realekonomiska supermakt.
USA har i dag ett stort övertag mot Kina:
Sina allierade.
Utan våra marknader, fabriker, teknologier och vårt politiska stöd står USA sig slätt.
Om målet är att begränsa Kinas makt är strategin att splittra oss och ”odla motståndet mot Europas nuvarande kurs” alltså ett solklart självmål.
Det kan vara så att gänget runt Trump inte fattar det, eller att deras förmåga att koppla orsak till verkan är skakig.
Men Ockhams rakknivinfocloseOckhams rakknivOm det finns flera möjliga förklaringar har den enklaste, som kräver minst antal antaganden, störst chans att vara sann. antyder något annat:
Att USA:s främsta mål faktiskt inte är att kontra Kina, utan att införa en illiberal, transaktionell, kleptokratisk världsordning, där stormakternas diktatorer och autokrater i misstänksam armkrok delar upp planeten mellan sig.