Publicerad 13 dec 2025 kl 16.00
”Psycho therapy” börjar som en vass relationskomedi om en mansbebis och hans högpresterande fru. Men slutar i ett irriterande farsartat ingenting.
Frågan är om den ens kvalar in som färdig film.
Öppna bild i helskärm
Britt Lower i ”Psycho therapy”.
Öppna bild i helskärmÖppna bild i helskärmSå bra är ”Psycho therapy”
Genre: Thrillerkomedi (USA).
Av: Tolga Karaçelik.
Med: Steve Buscemi, John Magaro, Britt Lower.
Längd: 1:42.
Från: 15 år.
Premiär: På bio 12/12.
Visa mer
Bara titeln får mig i och för sig att börja ana oråd. ”Psycho therapy” heter egentligen ”Psycho therapy: The shallow tale of a writer who decided to write about a serial killer.” Det var ju kul. Eller inte. Men greppet rimmar ändå med huvudkaraktärens uppblåsta personlighet.
Keane (John Magaro) är författaren som tror sig vara beundrad, men som i själva verket är så medioker att inte ens hans agent orkar läsa hans böcker. Förlåt, bok. För efter att ha belönats med ett mindre pris för romanen ”Sorgen på stäppen”, så har Keane knappt skrivit alls på fyra år.
Han ältar gärna sin process, och pratar om idén till en kärlekshistoria mellan en homosapiens-kvinna och en neandertalarman i någon slovensk grotta 40 000 f Kr. Men där verkar allt stanna.
Hans fru Suzie (Britt Lower från ”Severance”) har samtidigt fullt upp som framgångsrik inredningsarkitekt, och förhållandets ofrivilliga projektledare. Det är hon som lämnats med alla beslut i deras tillvaro, medan Keane är konstant initiativlös. Så full av sig själv att han missat Suzies växande håglöshet, fram tills den kväll hon kräver skilsmässa.
Steve Buscemi och John Magaro i ”Psycho therapy.”
Öppna bild i helskärm
I den röriga vevan kliver Kolmick (Steve Buscemi) in i bilden.
Han är en pensionerad seriemördare och ett fan av Keanes bok, som vill att Keane nu ska skriva något inspirerat av honom. Själv vill Kolmick fungera som rådgivare och lära den karaktärssvage Keane allt han kan om rättsmedicin, förgiftningar och kidnappning.
Ett upplägg som går snett samma stund som den berusade Keane bjuder hem den bestämde seriemördaren, varpå hustrun Suzie misstar honom för en äktenskapsrådgivare.
Ungefär hit känns filmen kul lite som en krimkomedi av bröderna Coen.
New York-miljöerna är som marinerade i asfalt och neon. Musiken är ”The white lotus”-suggestiv, och Steve Buscemi passar givetvis i knarrig skinnjacka, mustasch och udda glasögon.
Med tanke på hur mycket sönderstressade kvinnor i medelåldern brukar prata om sina icke ansvarstagande män, så finns här också potential för dramakomedi med fingret på parrelationens sårigaste jämställdhetsdilemman.
Men nej. ”Psycho therapy” dumpar allt bakom sig, för att i stället bli en fars av tröttsamma missförstånd, klantiga kriminella, en stulen lama och skämt i höjd med skrevet.
Plötsligt är den ”Dum & dummare”. Med den skillnaden att den gamla Jim Carrey-komedin ändå hade ett tillfredsställande slut i form av en svensktalande Anna Anka i bikini.
”Psycho therapy” slutar i stället i ett underkokt antiklimax.
Nästan som en spegling av hur filmens fiktive författare försöker maskera sin idétorka bakom måttligt övertygande trams.