På drygt en månad har Sanae Takaichi gjort klart att hon inte bara kommer att försvara status quo – hon vill rädda ett Japan som nu står mellan en aggressiv supermakt i öst och en oförutsägbar allierad i väst. Hur stort inflytande den nya premiärministerns linje faktiskt kommer att ha på Japan återstår att se – men det är tydligt att hon för landet i en ny riktning.
Kina pressar – och Japan flyttar sina gränser
Den geopolitiska bakgrunden är både enkel och dramatisk: regeringen i Peking har aldrig varit mer självsäker. Det ständigt ökande trycket kring Taiwan, med kinesisk patrullering i Östkinesiska havet och hård retorik, har lett till ökad spänning i regionen och oro bland USA:s allierade. För Japan, som ligger några tiotals mil bort och med en stor del av sin handel och energiförsörjning via området, innebär detta en risk på liv och död. I årtionden har japanska ledare försökt hitta en balans: att kritisera Kina diplomatiskt, men undvika att dra hårda gränser. Sanae Takaichi, som representerar det statsbärande Liberaldemokratiska partiet (LDP) och länge har beskrivits som en hök gentemot Kina, bryter med denna linje.
Takaichi har upprepade gånger förespråkat säkerhetssamarbete med Taiwan – och bara några timmar efter hennes seger gratulerade öns president Lai Ching-te henne som en ”trofast vän till Taiwan”. Redan under sin andra månad som premiärminister sade hon att en eventuell kinesisk attack mot Taiwan skulle utgöra ett hot mot Japans existens.
Kommentaren antydde att Japans försvarsstyrkor skulle kunna ingripa militärt i ett sådant fall – något som skapade politiska svallvågor både hemma och internationellt. Uttalandet bröt med tidigare premiärministrars försiktiga hållning som undvek att koppla Taiwan direkt till Japans försvarspolitik. Detta är en dramatisk förändring, inte bara för Japan utan för hela Östasien. Om Japan faktiskt ingriper kommer stora delar av regionen att dras in.
Takaichis kommentarer om Kina och Taiwan har väckt en del kritik. Protest utanför premiärministerns kansli i Tokyo i november 2025. Foto: Louise Delmotte/AP/TT
Hennes kommentar väckte stark kritik från Peking. Kinas generalkonsul i Osaka använde starka ord i ett inlägg på X och skrev att man borde ”skära av den smutsiga halsen som utan tvekan har kastat sig över oss” – en tydlig uppmaning till vedergällning mot Japan. För att lugna situationen skickade regeringen i Tokyo ett högt uppsatt sändebud för att försäkra Kina om att Japans ståndpunkt förblir oförändrad och för att förhindra att relationerna försämras ytterligare.
Sådana försök att släcka elden visar hur känsliga de historiska spänningarna mellan Kina och Japan fortfarande är. Kinas press kan också tolkas som ett varningsskott – både för att hindra Takaichi från att spela på nationalistiska stämningar på hemmaplan och för att signalera att hon bör hålla sig borta från Taiwanfrågan.
I linje med detta har Peking uttryckt förhoppningar om att Sanae Takaichi ska ha en ”korrekt förståelse” av Kina, vilket kan tolkas som ett försök att sätta tryck på Japan i historiska och territoriella frågor. Takaichi har bekräftat att Japan står fast vid tidigare uttalanden – däribland ett som erkänner Peking som Kinas enda legitima regering.
Samtidigt innebär den nya premiärministerns politik att USA inte längre står ensamt som avskräckande faktor mot en eventuell invasion av Taiwan. Peking kommer sannolikt att bevaka noga om Takaichis ord följs upp med konkreta åtgärder, medan Tokyo kommer att försöka balansera formella åtaganden med informell samordning med både Taiwan och Washington. För Kina verkar hon vara både en strategisk utmaning och en oundviklig samtalspartner – ett tecken på att Östasiens framtid i stor utsträckning kan komma att bero på hur de två länderna hanterar Taiwanfrågan.
Spänt grannskap. Ett kinesiskt stridsplan flyger mycket nära ett japanskt spaningsplan, varifrån bilden uppges vara tagen, över Östkinesiska havet i juni 2025. Foto: Japans försvarsdepartement via AP/TT
Ett opålitligt USA
Samtidigt är relationerna med USA mer komplicerade än på länge. Under normala omständigheter skulle Japan kunna lita på att Washington står fast vid sina försvarsåtaganden, men under Donald Trump är alliansen långt ifrån förutsägbar. Trump har tidigare ifrågasatt värdet av asiatiska allianser, krävt större ekonomiska bidrag till försvar och vill säkerställa att han får någonting tillbaka i säkerhetspolitiken. För Japan – som är helt beroende av amerikanska styrkor för sitt försvar – skapar detta en grundläggande osäkerhet.
Under sitt första toppmöte med Trump – vilket i Japan beskrevs som ”nästan perfekt” – visade Sanae Takaichi tydligt sin önskan att bygga upp goda relationer mellan de två länderna. I det guldpläterade mottagningsrummet i Tokyo stod premiärministern sida vid sida med den amerikanske presidenten. De kallade varandra ”Sanae” och ”Donald” – en ovanlig ton i japansk diplomati. Med både symbolik och strategi i åtanke välkomnade hon Trump till Akasaka-palatset – samma plats där hennes mentor, den mördade Shinzo Abe, hade träffat honom för många år sedan. Abe hade byggt upp en nära relation med Trump – och var känd som ”Trump-viskaren” – och allt tyder på att Takaichi vill ta över denna roll.
Utöver symboliken gav toppmötet också konkreta resultat. Sanae Takaichi presenterade regeringens plan att öka försvarsbudgeten till 2 procent före årets slut – och betonade att regeringen arbetar med att revidera Japans säkerhetsstrategi. Detta signalerar en tvådelad strategi: å ena sidan att stärka det japanska bidraget till alliansen med USA, å andra sidan att förbättra landets egen försvarskapacitet. Regeringens första tilläggsbudget visar tydligt dess prioriteringar: så kallat hypersoniskt (extremt snabbt) missilförsvar och satsningar på försvarsindustrin med mera.
Sanae och Donald med varandra. Det första mötet mellan Japans premiärminister Takaichi och USA:s president Trump beskrevs som nära perfekt. Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT
På kort sikt bidrar detta till att dämpa USA:s kritik av hur bördorna fördelas på försvarsområdet, även om frågan sannolikt kommer att dyka upp igen. Resultatet är en ny insikt: Japan måste bygga upp sin egen kapacitet för att avskräcka attacker. Detta är en utveckling som påminner om situationen i Europa efter Rysslands invasion av Ukraina – där en allians med USA fortfarande existerar, men inte kan tas för given.
Sydkorea: från kylig rival till strategisk nödvändighet
Takaichis valseger möttes med både oro och skepsis i Sydkorea, där många har reagerat på hennes nationalistiska åsikter. Hon har till exempel tidigare ifrågasatt delar av Japans krigsansvar, bland annat vad gäller ”tröstekvinnorna”, ett begrepp som avser tusentals koreanska kvinnor som tvingades till sexuellt slaveri. Fram till valsegern hade hon regelbundet offrat vid Yasukuni-helgedomen, ett minnesmärke för japanska soldater, däribland flera krigsförbrytare. Sanae Takaichi har också upprepade gånger hävdat suveränitet över de omtvistade Liancourtöarna, kända i Japan som Takeshima och i Sydkorea som Dokdo, en fråga som har utlöst starka diplomatiska konflikter i det förflutna.
Trots oro från sydkoreansk sida har tonen varit anmärkningsvärt vänlig. Båda länderna har lovat att arbeta för ett framåtblickande partnerskap – och kommit överens om att återuppta tät diplomatisk kommunikation. Takaichi har visat en vilja att bygga vidare på och stärka säkerhetssamarbetet med Sydkorea. Förhållandet mellan de två länderna har länge präglats av historiska konflikter, men realpolitiken vinner nu mark. Eftersom både Japan och Sydkorea skyddas av USA:s säkerhetsparaply – och samtidigt utmanas av militär upprustning från Kina och Nordkorea – är ett närmare samarbete nästan oundvikligt.
Förre premiärministern Shinzo Abe, som mördades i valrörelsen 2022, beskrivs som Sanae Takaichis läromästare. Hon hade flera ministerposter i hans regeringar. Bilden är från 2014. Foto: Toshifumi Kitamura/AP/TT
En militärmakt i förändring
Utvecklingen i Japan markerar ett brott med landets egen självbild. Efter andra världskriget var landet fast beslutet att aldrig mer ta på sig en militaristisk roll, och pacifism blev en grundläggande del av dess identitet. De väpnade styrkorna hölls i schack och politikerna drog sig för att formulera tydliga strategiska mål. Takaichis politik innebär inte bara en återuppväckelse av gamla idéer, utan utgör även, och snarare, ett tecken på att världen har förändrats. Det kan då vara nödvändigt för Japan att formulera bestämda säkerhetspolitiska gränser eller inta en starkare hållning vad gäller både militär makt och politiskt tryck gentemot omvärlden.
Det som verkligen skiljer den nya premiärministern från tidigare ledare är viljan att spendera pengar på försvaret. För ett land som i generationer har varit stolt över att vara icke-militärt är detta en stor förändring. Det är inte en återgång till förkrigstidens militarism, utan en återuppbyggnad av kapaciteten – driven av en blandning av osäkerhet, realism och geopolitisk nödvändighet.
Sammantaget verkar Sanae Takaichi vara en ledare som vill positionera Japan som en medelstor men självständig makt med tydliga mål. Om detta leder till varaktig balans eller ökad rivalitet beror på hur väl hon lyckas navigera mellan tre krävande poler: Washington, Peking och Seoul.
Översättning: Ola Westerberg