share-arrowDela

unsaveSpara

expand-left

helskärm Foto: Junge, Heiko / NTB

Ingenting talar för att den svenska jägarkåren skulle vara den mest räddhågsna i Europa. Norrmännen möjligen undantagna.

Dessutom är en mycket liten andel av oss svenska jägare fårfarmare. Många av oss är självklart hundägare, men inte heller det kan förklara det glödande varghatet just bland svenska jägare.

I inget annat land i EU är kravet att få skjuta vargar en särskilt framträdande politisk fråga.

Men i Sverige är det en stor sak för såväl Centern som de tre högerpartierna. Centerpartisterna kan visserligen tänkas ha en viss andel fårägare bland sina väljare men för de tre högerpartierna handlar det om annat. Ju högrare desto mer uttalat varghat. SD leder klart, därefter KD och sist M.

Men detta kan inte förklaras med att vargarna skulle likna, än mindre kunna blandas ihop med , SVT-journalister, feminister, Palestinademonstranter eller dylikt som normalt utlöser högerpartisternas huggreflexer.

Det är inte heller så att vi i EU:s mest glesbefolkade land trängs med våra 300 vargar, som högern vill skjuta ner till utrotningsgränsen 170 individer. Med samma befolkningstäthet som Italien bleve vi sisådär 90 miljoner svenskar. I Italien finns för övrigt 2 400 vargar, i våra små baltiska grannländer 2 200, i Spanien 2 500, i Polen 2 000, i Rumänien 2 400 och så vidare. I hela EU uppskattas vargstammen till 13 000. Men i inget av dessa länder kan man föreställa sig  fyra politiska partier i parlamentet som prioriterar kravet på intensifierat vargskytte.

Det är alltså något till synes mysko med det säregna svenska varghatet som alla inhemska jägare känner till, men som få av oss kan  begripa. Utom när det gäller samernas speciella situation, men det är en sidofråga. Som medlem i Svenska Jägareförbundet har jag decennium efter decennium sett förbundets två viktigaste frågor drivas i medlemstidningen Svensk Jakt (vargjakt i VARJE nummer). Den andra huvudfrågan är hur vi ska kunna ta ifrån samebyarna deras särskilda jakträttigheter.

Vår politiska kamp mot samekulturen är åtminstone i viss mening rationell, Kan vi reducera deras jakträttigheter så får den vita majoriteten, ”i demokratisk ordning” utökad jakt. Demokrati som när tio vargar och två får ska rösta om vad man ska ha till middag. Det är  inte  sympatiskt, men fullt begripligt.

Att år ut och år in tvingas läsa artiklar som kräver mer vargdödande är frustrerande på ett helt anat sätt. Jo, det är synd om alla jägare som får sin hund vargdödad. Men jakthundens liv är sunt, kul  och kort. Landsvägstrafiken, tunna isar och mänskliga jaktkamrater dödar uppskattningsvis tio gånger så många jakthundar som vargarna. Så varghatet kan inte heller förklaras med kärleken till hundar.

Men det är en politiskt klargörande händelse att Svenska Jägareförbundets ordförande Peter Eriksson plötsligt avgick i november för att han erbjudits en plats på Sverigedemokraternas riksdagslista. I hovsam avskedsintervju i Svensk Jakt framhöll han som sin största besvikelse bristande framgång i kampen mot samerna, men pekade på den intensifierade vargjakten som sin största fackliga framgång.

Trillar kanske polletten ner nu? I SD:s politik kan man normalt inte vänta sig någon vurm för den svenska faunan, vars eventuella problem inte kan skyllas på invandrare. Så varifrån  kommer då partiets relativt nymornade intresse för svensk jaktlagstiftning? Förutom det där med hänförelsen inför vissa halvautomatiska gevär med stor eldkraft (som inte är avsedda för, och dessutom olämpliga för jakt).

Det handlar om ett begränsat landsbygdsuppror mot överheten i Fjollträsk, alla  dessa invandrarförespråkare, hysteriska feministkärringar, transvestiter på biblioteken och dylika som tagit makten i vårt fina gamla land och som kollektivt kan misstänkas för att vara vargkramare, fast de inte vet ett skit om det hårda manliga livet i vildmarken.

Det förhåller sig med till visshet gränsande sannolikhet så att de flesta vargar som dör i Sverige (”försvinner spårlöst”) skjuts av  ett väl  fungerande uppror som organiserat sig som en väpnad motståndsrörelse under ockupation.  De har en effektiv underrättelsetjänst som rapporterar in såväl vargobservationer som länsstyrelsens och polisens biltrafik. De omges av en tystnadskultur lika rigid som på en internatskola för överklassen. Det är oklokt att göra sig till ovän med den hårda kärnan i den rörelsen.

De är de enda jägare i Sverige som jag kan föreställa mej med  det av högerextremister i USA och sverigedemokrater dyrkade vapnet AR-15. De krigar på riktigt, enligt sin övertygelse  för friheten och nationens väl. Att SD fått upp ögonen för och lierat sig med denna rebellrörelse borde inte förvåna någon.

Varghatet har således inte så mycket med vargar att göra och kan framför allt inte förknippas med traditionell jakt, naturvård eller respekt för vår fauna, framför allt inte med jakt. En normal anständig jägare skjuter inte utrotningshotade djur.

Varghatet är alltså alls inte obegripligt. Det är politik. Närmare bestämt högerextremistisk politik. Fegt har såväl jägarförbundet som de  demokratiska högerpartierna vikt ner sig för denna rörelse. Det går att förstå. Men det är beklämmande ynkligt.

FAKTAFör övrigt anser jag att …

… en första åtgärd mot vargkriminaliteten bör vara att dra av antalet ”försvunna vargar” från den årliga tilldelningen av lagliga licenser. Det betyder förstås tillfälligt stopp för all laglig vargjakt, men också för tjuvjägarligornas stöd från omgivningen.

 

… norrmännens orubbliga föreställning att får skall vistas obevakade på fjällsidorna sommartid förklarar att den norska vargstammen skjutits ned till 60 individer. I Rumänien vaktas får av fåraherdar. Vilket förklarar en vargstam på över 2000 vargar utan hysteri.

Läs mer