KRÖNIKA: Innebandymagazinets grundare Magnus Fredriksson om Sveriges semifinaluttåg i VM 2025.
Landslagschefen Sofie Andersson och tillförordnade landslagschefen Julia Sidklev har kontaktats med anledning av den skarpa kritik som framförs i denna krönika. Båda är föräldralediga och hänvisar till Joakim Lindström, chef för idrottsutveckling på Svenska Innebandyförbundet. Han meddelar att förbundet avböjer att kommentera personliga krönikor under pågående mästerskap.
Promotion: Stjärnornas favorit – här är CARBSKIN BLACK EDITION från UNIHOC
Matchfoto: IFF/Robert Long Wang
Det har varit ett hemskt år för svensk innebandy.
Ett år präglat av oro, tveksamheter och en förbundsorganisation som allt oftare gett intryck av att vara mer upptagen av intern stabilitet än av att utveckla sporten fullt ut.
Allvarlig intern turbulens i styrelsen. Sponsorer som tvekar. Landslagsarrangemang med tomma läktare och minimalt genomslag.
Och till sist: ett svenskt damlandslag som blir fullständigt överkört av Schweiz i VM-semifinalen i Ostrava.
Det här fiaskot kom inte som en blixt från klar himmel.
Det har hängt i luften hela hösten.
VM-truppen var inte tillräckligt bra när den togs ut. Flera spelare har saknat form, tempo och pondus under hösten – både i SSL och i landslagssammanhang. Det var uppenbart redan innan mästerskapet, och matchen mot Schweiz blev det brutala kvittot.
Sverige var uddlöst.
Sverige var passivt.
Sverige var sämre i precis allt: försvarsspel, anfallsspel, dueller, tempo, hunger.
Det här var ingen otursmatch.
Det här var inte små marginaler.
Det här var ett lag som inte var redo.
Kritik är förbjudet – tills det smäller
I svensk fotboll är kritik en självklar del av offentligheten.
Fredrik Reinfeldt fick stenhård kritik som ordförande i Svenska Fotbollförbundet – trots sitt CV som statsminister – och fick avgå.
Generalsekreteraren Andrea Möllerberg fick lämna kort efter tillträde.
Och i dagarna petades Kim Källström från sin topposition.
Inom svensk innebandy är det annorlunda.
Här uppfattas kritik ofta som något personligt.
Som ett hot.
Som något illojalt.
Men nu går det inte längre att ducka för de här frågorna.
Det här måste vara slutet
Det här måste vara slutet för den svenska landslagsorganisationen som den ser ut i dag.
Sofie Andersson behöver bytas ut som ansvarig för landslagsverksamheten. Punkt.
Inte av personliga skäl – utan av organisatoriska.
Hon och hennes ersättare under föräldraledigheten, Julia Sidklev, har fått sina roller utan att det – sett utifrån – är självklart att erfarenhetsprofilen matchar uppdragets tyngd. Varken hon eller Andersson har varit ledare på elitnivå i den omfattning som många menar att en sådan här roll kräver. Sofie kom från en roll som bland annat psykolog till rollen som landslagschef på Svenska Innebandyförbundet. Och märkligt nog är båda två föräldralediga under VM, även ersättaren.
Det har under lång tid funnits omfattande diskussioner i sporten om hur rekryteringar görs i landslagsorganisationen – och om transparens, kravbilder och tillsättningsprocesser. Det går inte längre att vifta bort.
Och förbundskaptenen Linn Lundström ska inte be om ursäkt för att hon tackade ja till jobbet.
Jag har alltid gillat Linn, hon är en cool person med hjärtat på rätt ställe.
Felet ligger inte där.
Felet ligger i hur hon fick rollen.
Efter endast ett år som huvudtränare i herrallsvenskan fick hon uppdraget som förbundskapten. Det är ett mycket stort steg på den här nivån – och nu har vi facit.
Om det går i SSL – varför inte i förbundet?
I damernas SSL har mer än handfull antal tränare fått lämna redan efter halva säsongen.
Där accepteras inte uteblivna resultat.
Varför skulle inte samma krav gälla på högsta nivå inom Svenska Innebandyförbundet?
Varför ska landslagsorganisationen vara fredad?
Foto: IFF/Matyas Klapa
Ett historiskt fiasko
Det här är det näst största fiaskot i svensk innebandyhistoria.
I min bok slås fiaskot i Tjeckien endast av Borlänge-VM 1999. Det var när Sverige på hemmaplan missade VM-finalen och ställde allt på sin ända när SVT skulle direktsända en damlandskamp för första gången – och Sverige var inte där. Finalbiljetter hade sålts som att Sverige skulle spela final, men laget fick spela bronsmatch i stället. Det var en annan tid, absolut, men ändå lite värre än förlusten i Ostrava.
Det här är tredje gången damlandslaget missar en VM-final.
Herrarna har ännu inte upplevt det – men den dagen kan komma snabbare än många tror.
Efter nio raka VM-guld måste en era ta slut.
Men det är hur det sker som är problemet.
Problemen är djupare än en match -Sverige har tappat farten
Vi har ett fiaskobetonat VM 2024 i Malmö i färskt minne – framför allt utanför planen: lite publik på matcherna och tveksam PR för sporten, men också delvis sportsligt, om än oturligt efter sudden death.
På juniorsidan är resultaten blandade och oroväckande, utan att några tydliga krav på förändring upplevs ställas.
Känslan är tydlig:
Det finns en tendens att problemformuleringar tonas ned.
Att organisationen sluter sig när det blåser.
Och att den diskussion som borde föras öppet ibland uteblir.
Och detta sker samtidigt som matcherna direktsänds i SVT.
Sverige är inte hungrigast längre
Sverige var tama från första till sista bytet mot Schweiz.
Inget tryck.
Ingen desperation.
Ingen energi trots stort underläge.
Jag förstår att Linn Lundström stod med tårarna i SVT:s sändning efter matchen.
Men de största tårarna tillhör innebandyfolket.
För vi har kört fel – länge.
Sverige är inte hungrigast i innebandyvärlden längre.
Inte ens tvåa.
Tjeckien är hungrigast.
Deras ungdomslag reser oftare än oss de senaste 20 åren. Deras talanger flyttar utomlands för att bli bäst om det krävs. Vi i Sverige är bekväma, och ingen pratar om vikten av att mäta oss med de bästa finska, tjeckiska och schweiziska lagen på deras hemmaplaner, som exempel, på samma sätt som de andra nationerna tänker.
Finland är tvåa – mer påkopplade, mer kompromisslösa, mer utvecklingsfokuserade.
Sverige står kvar med kepsen i handen.
Nöjda.
Självbelåtna.
Upptagna av att hylla varandra på sociala medier.
Samtidigt står vi och stampar – som för 20 år sedan.
Foto: IFF/Matyas Klapa
Otydlighet i stället för elitmiljö
Prestationskraven är för låga.
Det säger många med insyn i verksamheten.
Beslut kring juniorlandslagen – där spelare kan tas ut till U19 men inte får spela distrikts-SM för att de är ”för unga” – är ett typexempel på förvirringen.
Panikåtgärder.
Inkonsekvens.
En upplevelse av att helheten saknar tydlig riktning.
Det här gynnar inte svensk innebandy.
Nu måste det städas
Ordentligt.
På riktigt.
Inte med ursäkter.
Inte med pressmeddelanden om att allt är bra.
Inte med interna ryggdunkningar.
Utan med krav.
Ansvar.
Och förändring.
För svensk innebandy förtjänar bättre än det vi såg i Ostrava.
Och om inte ens ett VM-fiasko i direktsänd TV leder till förändring –
då är problemet större än resultatet.
ANNONS
