ANALYS. Att som biståndsminister Benjamin Dousa hävda att svenskt bistånd inte gett några resultat är inte bara djupt okunnigt, utan direkt vilseledande när evidens visar motsatsen. Tvärtom är tillväxten hög och biståndets andel av BNP blir allt längre. Regeringens beslut minskarvåra möjligheter att få tillgång till denna viktiga marknad, skriver forskarna Jonas Ewald och Lennart Wohlgemuth som båda följt utvecklingen i Tanzania under flera decennier.

Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarnas egna.

Det är självklart att Sverige ska stödja Ukraina. Ett starkt och uthålligt stöd till Ukraina ligger i vårt eget, Nordens och Europas säkerhetsintresse – både på kort och lång sikt. Däremot är det orimligt att detta vårt eget centrala säkerhetsintresse ska finansieras genom biståndsbudgeten. Särskilt problematiskt är förslaget att göra det genom att avveckla det bilaterala biståndet till några av världens fattigaste länder. 

Sveriges långsiktiga säkerhet, vårt upplysta egenintresse, humanism och solidaritet kräver att vi fortsatt bidrar till utveckling och stabilitet även i fattiga länder, inte bara medelinkomstländer som Ukraina. Till detta finns också en stark vilja hos den svenska befolkningen att bidra till fattigdomsminskning i världen. Att undergräva fattiga länders utvecklingsmöjligheter riskerar i förlängningen att skapa ökade globala spänningar, instabilitet, migrationsflöden och klimatutmaningar som också påverkar oss och Europa. Stödet till Ukraina och utvecklingssamarbetet med de mest utsatta länderna står därför inte i konflikt – båda är nödvändiga för en hållbar och säker omvärld – för vår gemensamma säkerhet och ekonomiska utveckling. 

Lennart Wohlgemuth har följt Tanzanias utveckling och svensk biståndspolitik sedan mitten av 1960-talet, och Jonas Ewald sedan slutet av 1980-talet. Att hävda, som biståndsministern gjort i flera intervjuer, att ingen utveckling skett i länder som Tanzania och Moçambique sedan 1970-talet och att svenskt bistånd inte gett några resultat är inte bara djupt okunnigt, utan direkt vilseledande. Vi har bokstavligen personligen upplevt den omfattande samhällsomvandling som Tanzania genomgått under denna period.  Biståndsministern baserade sin omlagda biståndspolitik på att han ”känner” att socialistiska länder som Tanzania och Moçambique inte har utvecklats och att svenskt bistånd inte bidragit till utvecklingen i dessa länder (Göteborgsposten 5/12 2025). Vi vill nedan peka på att evidensen pekar i motsatt riktning. Även om många utmaningar naturligtvis finns kvar.

Snabb ekonomisk och social omvandling

Tanzania genomgår för närvarande en omfattande ekonomisk och social omvandling, där det svenska utvecklingssamarbetet har bidragit inom flera centrala sektorer. Enligt Internationella valutafondens rapport från oktober 2025 beräknas den ekonomiska tillväxten uppgå till omkring sex procent under 2026 – en nivå som i stort sett har varit stabil under de senaste två decennierna. Samtidigt förväntas inflationen förbli låg, på cirka 3,4 procent. Landets BNP per capita har ökat markant, från 304 USD år 1960 och 364 USD år 1975 till 1 224 USD år 2025, vilket motsvarar en fyrdubbling sedan mitten av 1970-talet. Tanzania klassificerades 2021 som ett lägre medelinkomstland. 

Det innebär inte att det inte finns många utmaningar. Den relativt snabba tillväxten under de senaste femton åren har i hög grad drivits av kapitalintensiva investeringar i infrastruktur och energi. Ett av de mest framträdande exemplen är Afrikas första elektrifierade snabbtågsjärnväg, som invigdes 2024 mellan huvudstaden Dodoma och landets ekonomiska centrum Dar es Salaam. Järnvägen förväntas inom kort förlängas till Mwanza och därefter vidare mot Rwanda och Demokratiska republiken Kongo. Därtill har vägar och broar moderniserats och byggts ut i stor skala. Även energisektorn har expanderat, bland annat genom färdigställandet av Julius Nyerere-dammen, som nu tagits i drift och producerar 2,1 MW vattenkraft, om än i ett kontroversiellt läge i ett naturreservat. Gasutvinningen har intensifierats och gasbaserad elproduktion, liksom gasdrivna bussystem i Dar es Salaam, har etablerats.

Trots omfattningen av dessa investeringar har de dock genererat relativt få nya arbetstillfällen, vilket understryker att tillväxten i stor utsträckning varit kapital- snarare än arbetskraftsdriven. I Tanzanias nya utvecklingsplan (Vision 2050) är huvudmålet att skapa en inkluderande, jobbskapande, diversifierad och konkurrenskraftig ekonomisk utveckling baserad produktivitet, innovation och en stark privat sektor.

Sedan början av 1990-talet har därmed biståndsberoendet sjunkit till ungefär en femtedel av sin tidigare nivå

Utvecklingsbiståndet har traditionellt haft stor betydelse för Tanzania, men dess relativa roll har successivt minskat i takt med att ekonomin vuxit och diversifierats. Bistånd per capita uppgick till 18 USD år 1975, steg till 44 USD 1990 och till 46 USD 2023. Mätt som andel av bruttonationalinkomsten (BNI) utgjorde biståndet 1,4 procent år 1961, ökade till 5,1 procent 1975, nådde sin topp med 19,4 procent 1991 och har därefter minskat till 3,9 procent år 2023. Sedan början av 1990-talet har därmed biståndsberoendet sjunkit till ungefär en femtedel av sin tidigare nivå.

Även sociala indikatorer visar tydliga framsteg. Barnadödligheten har minskat drastiskt, från 241 per 1 000 födda, (1962), 182 per 1 000 (1975) till 39 per 1 000 födda år 2023 – en reduktion till en femtedel jämfört med 1970-talet. Idag är i princip alla barn inskrivna i grundskolan, och ungefär hälften fortsätter till gymnasiet, men av dem går bara 20 procent färdigt gymnasiet. Antalet universitetsstudenter har ökat från runt 2500 1975 till strax under 350 000 år 2023, vilket är strax under 5 procent av åldersgruppen. Medellivslängden har ökat från 49 år 1975, till 67 år 2023. Andelen av befolkningen som lever i fattigdom har sjunkit från omkring 70 procent på 1970-talet till cirka 35 procent 2025.

Turistparadiset Zanzibar. Foto: David Isaksson.

Den ekonomiska strukturen har också förändrats. Jordbruket har diversifierats och produktiviteten har ökat. Gruvnäringen, särskilt inom guldutvinning, har blivit en central del av ekonomin, och små och medelstora företag har vuxit fram inom både varu- och tjänstesektorn. Turism är en snabbt växande del av ekonomin, inte minst på Zanzibar Under samma period har befolkningen vuxit från 9,9 miljoner till drygt 65 miljoner år 2025, och väntas fördubblas till omkring 130 miljoner år 2050. Med 50 procent av befolkningen under 18 år utgör den unga generationen en enorm utvecklingspotential – men också en källa till oro om inte en inkluderande ekonomisk och social utveckling säkerställs.

Generation Z allt viktigare

Det växande missnöjet bland unga – i synnerhet Generation Z – kan analytiskt förstås som ett resultat av ett växande frustrationsgap. Trots att Tanzania uppvisar stabil makroekonomisk tillväxt har denna inte översatts i en motsvarande ökning av arbetstillfällen eller i en accelererad minskning av fattigdomen. När utbildningsnivåerna ökar, digital tillgång förbättrar informationsspridningen och urbaniseringen skapar nya livsförväntningar, ökar också kraven på staten att leverera inkluderande ekonomiska resultat. När dessa uteblir tenderar politisk frustration att intensifieras. 

Denna dynamik är inte unik för Tanzania. Erfarenheterna från Arabiska våren för femton år sedan, från Kenya (maj 2024), Madagaskar (2025) och protesterna i samband med Tanzanias val den 29 oktober, illustrerar en global trend där unga generationer utmanar etablerade maktstrukturer när socioekonomiska möjligheter inte utvecklas i takt med deras aspirationer. Det är särskilt problematiskt i samhällen där den demografiska utvecklingen innebär att hundratusentals nya arbetssökande träder in på arbetsmarknaden varje år. Under dessa förhållanden kan även relativt små politiska spänningar snabbt övergå i massmobilisering eller massemigration. Kanske ser vi början på nya sociala rörelser drivna av de yngre generationerna som kräver förändringar som leder till minskad korruption, en snabbare och inkluderande samhällsutveckling.

Riskstrukturen förstärks av statliga säkerhetsapparaters historiska benägenhet att möta protester med hårda metoder. Empirisk forskning från liknande exempel visar att tidiga och oproportionerliga säkerhetsinsatser ofta fungerar som eskalerande snarare än dämpande faktorer, genom att underminera statens legitimitet och skapa incitament för mer konfrontativ mobilisering. Resultatet kan bli en självförstärkande instabilitetsspiral som får långsiktiga konsekvenser för både ekonomisk utveckling och samhällsstyrning.

I ett bredare regionalt perspektiv utgör Tanzania och Moçambique potentiella tillväxtmotorer i östra och sydöstra Afrika, förutsatt att den politiska utvecklingen förblir stabil. Båda länderna har växande marknader, betydande befolkningsunderlag och stora naturresurstillgångar som – vid effektiv och transparent förvaltning – kan generera omfattande möjligheter både för inhemsk utveckling och svenska intressen. Men den strukturella sårbarheten är påtaglig: om politisk oro eskalerar riskerar inte bara den inhemska utvecklingen att stagnera, utan även grannländer att påverkas genom ökade flyttströmmar, handelsstörningar och spridningseffekter av konflikter. 

En sådan utveckling skulle också få direkta implikationer för europeiska och svenska intressen. För det första kan ökad instabilitet öka migrationsflöden från regionen. För det andra minskar politiska risker investeringsviljan hos internationella företag, inklusive svenska aktörer, vilket i sin tur försvårar ekonomisk diversifiering och fördjupad handel. För det tredje är både Tanzania och Moçambique rika på råvaror som är centrala för den globala gröna omställningen – gas, olja, guld, samt i synnerhet uran och sällsynta jordartsmetaller. En destabilisering av dessa leveranskedjor skulle få bredare geopolitiska konsekvenser.

Ett kraftigt nedtrappat engagemang riskerar att reducera Sveriges politiska och ekonomiska handlingsutrymme

Mot denna bakgrund framstår Sveriges långvariga partnerrelationer i regionen – uppbyggda under mer än sex decennier – som en strategisk tillgång. Ett kraftigt nedtrappat engagemang riskerar att reducera Sveriges politiska och ekonomiska handlingsutrymme i ett område som blir alltmer geostrategiskt konkurrensutsatt, samtidigt som det öppnar för andra aktörer att fylla det vakuum som kan uppstå. 

Biståndsministern Benjamin Dousa beskriver det som den största förändringen i biståndet ”någonsin i Sveriges historia” i den tidigare nämnde artikleln. Men till skillnad från hur landstrategier tidigare utvecklats genom omfattande konsultationer med olika aktörer som har kunskap om landet, eller bistånd och en öppen debatt, så har detta beslut fattats utan större debatt eller konsultationer. 

Civilsamhälle viktigare än någonsin

Svenskt bistånd – tillsammans med stöd från andra bi- och multilaterala givare och EU – har bidragit till att stärka Tanzanias civilsamhälle och demokratiseringsprocesser. Genom partnerskap med organisationer som Legal and Human Rights Center, Human Rights Defenders Coalition, Twaweza och Tanzania Media Council har Sverige bidragit till att upprätthålla kanaler för information, ansvarsutkrävande och medborgerligt deltagande. Det svenskstödda civilsamhällessamarbetet har även byggt långsiktiga nätverk, fördjupat kunskapen om Tanzania i Sverige och skapat plattformar för dialog mellan tanzaniska och svenska aktörer.

Detta stöd har varit politiskt neutralt: insatserna har inte riktats till oppositionen, utan till kapacitetsbyggande åtgärder såsom utbildning av folkvalda och stärkande av valmyndigheter, stärka civil samhälle och media. Genom att förbättra formella kontrollmekanismer har Sverige bidragit till ökad transparens, stärkt maktbalans och stärkt legitimiteten i det demokratiska systemet. 

Statliga institutioner behövs för ansvarsutkrävande 

En annan nyckelkomponent i Sveriges engagemang har varit att stärka institutioner som utgör fundament för demokratiskt ansvarsutkrävande: Riksrevisionen, Kommissionen för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning– ett konstitutionellt oberoende organ som övervakar och främjar mänskliga rättigheter samt god förvaltning och Statistiska centralbyrån. Dessa institutioner säkerställer granskning av offentliga medel, skydd av mänskliga rättigheter och tillgång till oberoende samhällsdata. 

Stödet utgör klassiska investeringar i institutionell kapacitet. Genom att förbättra procedurer för insyn, granskning och informationsspridning skapas förutsättningar för både statliga och samhälleliga aktörer att hålla regeringen ansvarig. Ett abrupt tillbakadragande skulle därför riskera att underminera centrala pelare i Tanzanias demokratiska infrastruktur.

Därför ska vi finnas på plats

Trots omfattande stöd har Tanzania de senaste åren utvecklats i en tydligt auktoritär riktning. Mellan 2015 och 2021 krympte det politiska utrymmet kraftigt genom inskränkningar av oppositionens rättigheter, mediecensur och begränsningar för civilsamhället. Den politiska öppning som följde 2022 gav hopp om reformer: oppositionen mobiliserade för en demokratiskt förankrad konstitution, reviderade vallagar och en oberoende valkommission.

Inför valen 2024–2025 stängdes utrymmet återigen. Oppositionskandidater utestängdes, media tystades och civilsamhället begränsades. I april 2025 arresterades oppositionens huvudkandidat, Tindu Lissu, anklagad för högförräderi efter att ha krävt reformer innan valet och hotat att CHADEMA skulle bojkotta valet om detta inte genomfördes – ett brott som formellt kan innebära dödsstraff. CHADEMA tilläts inte nominera riksdagskandidater. Det näst största oppositionspartiets presidentkandidat tilläts inte heller att ställa upp i valet. Journalister och aktivister utsattes samtidigt för kidnappningar och flera är fortfarande försvunna. Viktiga sociala media siter som Jamiiforum, som varit en viktig plattform för politisk debatt, och X stängdes ned.

När de uppenbart manipulerade valen genomfördes den 29 oktober utbröt protester i samtliga större städer. Staten svarade med tårgas, vattenkanoner och skarp ammunition. Undantagstillstånd infördes, internet stängdes ner och landets institutioner – inklusive universiteten – hölls stängda i sex dagar. Det verkliga valdeltagandet kan ha varit mycket lågt, enligt civilsamhällesobservationer. Inga utländska journalister tilläts komma in i landet och rapportera, och de inhemska kunde inte inhämta information, eftersom utegångsförbud rådde, transporter var nedstängda och internet släckt. Det är ännu inte klart hur många som dödades, skadades eller försvunnit under de våldsamma kravallerna.

Den nyutropade presidentens påstådda 97 procent av rösterna saknar all legitimitet. Utan opposition är detta i praktiken en återgång till ett enpartisystem. Oppositionen kräver att valen ogiltigförklaras, vallagar reformeras och nyval genomförs. Vilket avvisas av regeringen. Inför de fredliga demonstrationerna som planerades till Tanzanias självständighetsdag den 9 december förklarade presidenten den 5 december att protesterna skulle betraktas som statskuppsförsök – vilket effektivt kriminaliserade all form av samhällelig mobilisering. Alla tillgängliga polisstyrkor patrullerade de största städerna den 9 december, befolkningen uppmanades att hålla sig hemma. Inga protester kunde genomföras.

I denna snabbt försämrade situation blir internationell närvaro och stöd helt avgörande.

I denna snabbt försämrade situation blir internationell närvaro och stöd helt avgörande. När politiskt utrymme krymper, kritiska röster tystas och opposition kriminaliseras är det centralt att externa aktörer fortsätter att bevaka situationen, stödja civilsamhället och bidra till att grundläggande demokratiska rättigheter inte utplånas. 

Risker med ett tillbakadragande av svenskt bistånd 

Sveriges relation med Tanzania bygger på decennier av samarbete, förtroende och kunskapsutbyte. Ett abrupt tillbakadragande riskerar att: 

  1. Försvaga Sveriges politiska och ekonomiska inflytande och underminera möjligheter till framtida dialog. 
  2. Minska våra möjligheter till tillgång i framtiden av viktiga mineraler och andra resurser 
  3. Driva Tanzania ännu mer än hittills närmare auktoritära stormakter som Kina, Ryssland och Förenade Arabemiraten – exempelvis genom utvidgning av kinesiska investeringar, handel och företagande, planerad ryskledd uranutvinning från 2026, utvecklingar som strider mot svenska säkerhetsintressen. 
  4. Öka risken för intern instabilitet, då auktoritärt styre kombinerat med utebliven inkluderande utveckling riskerar att urholka samhällskontraktet och skapa framtida konflikter.

Slutsats: Rikta om i stället för att lägga ned

Sverige bör inte lämna tanzaniska medborgare och civilsamhället utan stöd i ett läge där demokratiska friheter snabbt monteras ned. En mer strategisk inriktning vore att: 

  • Frysa eller omrikta stöd via statliga institutioner där risken är stor att legitimering av ett auktoritärt styre sker. 
  • Bibehålla – och helst stärka – stöd utanför statsapparaten, särskilt till civilsamhälle, media, aktivister, lokaldemokratiska initiativ och till de fattigaste medborgarna som direkt gagnats av svenskt bistånd och inte kan hållas ansvariga för statens agerande. 

Ett sådant inriktat stöd skulle säkerställa fortsatt internationell närvaro, skydda centrala demokratiska aktörer och bidra till långsiktig stabilitet – utan att samtidigt stärka en allt mer repressiv stat. 

Jonas Ewald
Universitetslektor inom freds- och konfliktstudier vid Linneaus universitet med fokus på bland annat östra Afrika, demokratiprocesser och konflikt samt biståndsutvärdering. Han har följt utvecklingen i Tanzania sedan 1980-talet.

Lennart Wohlgemuth 
Gästprofessor Emeritus i Afrikakunskap med speciell inriktning på svensk och europeisk biståndspolitik vid Göteborgs Universitet. Lennart har tidigare arbetat under nästan 30 år på Sida och varit direktör för Nordiska Afrikainstitutet. Han har skrivit och utvärderat biståndet till Tanzania ända sedan 1960-talet.

Läs också