Författare: Alex Schulman.
Titel: 17 juni.
Förlag: Albert Bonniers Förlag.
Tänk dig att du plötsligt hittar numret till din barndoms sommarhus. Och ringer det. Och din pappa, som inte längre lever, svarar.
Det är upplägget i Alex Schulmans nya roman, ”17 juni”.
45-årige Vidar är avstängd från sitt jobb som lärare, för att ha tagit för hårt i en elev. Han vet inte själv vad som flög i honom.
Efter att ha hittat en gammal telefonbok ringer han till sommarhuset han var i som barn. Och märkligt nog svarar inte bara hans pappa, utan även hans mamma, hans syster – och han själv som åttaåring.
Snart visar det sig att något hemskt hände på sommarlovskvällen 17 juni, 1986. Det är till den dagen Vidar blir besatt av att ringa. Och av att återskapa.
Alex Schulman har som författare, imponerande konsekvent, sökt sig till smärtpunkterna i sin egen uppväxt eller, som i ”Bränn alla mina brev” bakåt i släkthistorien för att förstå sig själv som vuxen.
”17 juni” ligger nära hans bok ”Glöm mig” om hans mamma och hennes alkoholism. Det är en falling down-berättelse med drag av danska Solvej Balles uppmärksammade svit ”Om uträkning av omfång” där en dag upprepas om och om igen. Och de terapeutiska telefonsamtalen bakåt i tiden leder tankarna till Maria Gripes magiska och mystiska böcker…
Än en gång skildrar Alex Schulman hur utsatt en liten pojke kan vara, också i det som ska vara hemmets trygga vrå. Och påminner oss föräldrar om vilka livslånga ärr vi kan ge våra barn.
Och han gör det med precision, både vad gäller språk och intrig. Och stor ömsinthet, även om den urscen han cirklar kring är ett bråddjup av förträngda, trasiga minnen.
Gräv där du står, brukar man ju säga. Eller håll dig kvar i såret som blöder som ymnigast… För jag anar att det är det Alex Schulman sysslar med, även den här gången.
Och så gripande – och faktiskt gastkramande – det blir. De där telefonsamtalen når verkligen fram till läsaren.