Det som nu sker kring 13-årsgränsen för elittävlan är i grunden inte en fråga om en specifik ålder. Det är en fråga om demokrati, förankring och maktutövning inom Svenska Ridsportförbundet.

Det är, ärligt talat, otroligt märkligt att ett så långtgående beslut kunnat fattas utan att gå ner i leden och förankras.

När Svenska Ridsportens Centralförbund (SRC), Svenska Lantliga Ryttarföreningars Centralförbund (SLRC), Ridfrämjandet och Svenska Ponnyföreningen slogs ihop till Svenska Ridsportförbundet betonades tydligt att styrelsen skulle vara just en styrelse – medan sporten skulle drivas av sporten.

I dag utgör hoppningen 75–80 procent av tävlingsverksamheten. Att då fatta ett beslut som så kraftigt påverkar tävlandet, utan att stämma av med hoppkommittén eller andra sakkunniga instanser, är svårt att beskriva som något annat än maktmissbruk i vad som borde vara en demokratisk organisation.

Att hänvisa till barnkonventionen i detta sammanhang är dessutom djupt problematiskt. Barnkonventionen handlar om skydd mot att giftas bort, kidnappas och utsättas för traficking, övergrepp och exploatering – inte om att barn inte ska få tävla i serier eller delta i utvecklande tävlingsformer.

Inom ridsporten finns i dag tävlingar som Children Challenge och Ponny Equitation i Falsterbo eller Ridskoleequitation i Jönköping, där fokus ligger på inverkan, ridning och horsemanship – inte på att rida fort eller hoppa högst. Att som nu kalla även detta elitsatsning är att urholka begreppet fullständigt.

Det betyder inte att utmaningar saknas när det handlar om att värna barnen. Alla vi som varit länge i sporten har sett exempel på barn som pressats för hårt, av vuxna med egna ambitioner. Det är inte sunt.

Men det är heller inget nytt – och det är inte något som löses genom ett generellt förbud för en viss åldersgrupp. Tvärtom riskerar man att slå undan benen för de allra flesta som har en sund relation till sin sport.

Nästa steg borde inte vara fler förbud, utan bättre verktyg. Domare, överdomare och tävlingsfunktionärer måste ha mandat att agera när man ser att ett barn inte mår bra eller att situationen är olämplig. Att kunna steppa ner, pausa eller till och med skicka hem ekipage när det behövs – det vore att verkligen skydda barnen.

Det allvarligaste i detta är dock inte sakfrågan i sig, utan processen. Ett beslut som inte är genomtänkt, som inte är förankrat och inte följer förbundets egen ordning undergräver förtroendet för hela organisationen. Man börjar undra: vad blir nästa beslut som fattas på samma sätt?

Vill Svenska Ridsportförbundet behålla sin trovärdighet måste man kunna backa, släppa prestigen och säga: det här blev fel. Att ta ansvar för demokratin är svårare – men nödvändigt.

För frågan handlar inte om en 13-årsgräns. 
Den handlar om alla barn och unga i sporten, alla under 18 år. 
Den handlar om deras rätt att få sin idrott förvaltad på ett öppet, förankrat och respektfullt sätt.

Detta är ett debattinlägg, en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.

Alltid uppdaterad! Prenumerera gratis på Ridsports nyhetsbrev.
Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.