Publicerad 17 dec 2025 kl 11.30
James Cameron är tydligen dollarmiljardär nu.
Ändå tror jag inte han gör det här för pengarna, utan för ett slags galenskap, som i den tredje ”Avatar” blir tydligare än någonsin.
Neytiri och Jake Sully.
Foto: 20th Century Studios.
Öppna bild i helskärm
Quaritch.
Foto: 20th Century Studios
Öppna bild i helskärm
Kiri.
Foto: 20th Century Studios
Öppna bild i helskärmSå bra är ”Avatar: Fire and ash”
Genre: Äventyr (USA).
Av: James Cameron.
Med: Sam Worthington, Zoe Saldaña, Sigourney Weaver, Kate Winslet, Oona Chaplin, Edie Falco.
Längd: 3:17.
Från: 11 år.
Premiär: På bio 17/12.
Visa mer
Det är förvånansvärt ofta som jag tänker på hur den kanadensiske regissören för tretton år sen blev den första människan att ensam nå Marianergravens djup, över en mil under ytan. Att resan ned genom mörkret och havsmassorna tog lite mer än 2,5 timme, och att vi inte vet vad han under sina sex timmar hittade där egentligen. Bortom mikroberna och bakterierna.
Camerons blick för havsdjupet fylldes redan i ”Avgrunden” (1989) med mystik. En egen ton som sen dess pendlat mellan det barnsliga och nästan obehagligt visionära. Redan i ”Terminator” (1984) gjorde han dystopi av den AI-verklighet i vilken vi nu lever, och blandade det med fåniga Schwarzenegger-skämt.
Tunga robotar rullade över fält av mänskliga kranier, i ett mörkt bildspråk som mer än någonsin går igen i den tredje ”Avatar”. En film som under sina nära 3,5 timmar misslyckas med att få till en konkret handling, utöver den ständiga kampen mellan den kroniskt onde general Miles Quaritch (Stephen Lang) och den ädle Jake Sully (Sam Worthington) med familj.
Det är å andra sidan världsbyggandet som är det egentliga dragplåstret. Den frodiga växtligheten, oceanens små glittrande mirakel, idén om att överlämna sig till naturen.
Men tiden går så fort, och om jag under den första filmen förundrat sträckte ut mina händer mot illusionen, så känns det här med 3D-glasögon nu lika passé som cgi-animationer i overklig pastell.
Häxan Varang.
Foto: 20TH CENTURY STUDIOS
Öppna bild i helskärm
Neytiri och Jake Sully.
Foto: 20th Century Studios
Öppna bild i helskärm
Men till slut vinner Cameron på envishet och överflöd: På fantasidjur och svindlande höjder. På intensitet och delirium. Mellan skog, vatten och eld, när nu häxan Varang och hennes ”Mad Max”-blodtörstiga ask-rövare ansluter till kriget, vilket får Neytiri (Saldaña) att ilsket fräsa exakt som Sarah Connor i T2. Tydligen var det inte människan som tog destruktiviteten till Pandora. Den fanns redan där. Det är faktiskt den enda nyheten i en berättelse som till hälften är kitch och cringe.
Resten är en upptäcktsfärd längs den tunna linjen mellan död och liv, själ och organism, hård metall och bräckligt kött. Här finns, i synnerhet i den orgiastiska slutstriden, scener som jag tror mer än någonsin närmar sig det som Cameron i alla fall hoppades på att hitta i Marianergraven.
Det känns lite som att flyta runt i en dåres längtan efter mirakel och mening, och fundera på om man orkar ett varv till. Bara den här filmen har kostat 400 miljoner dollar. Två till ska det tydligen bli, och med tanke på att vi redan nu nått maximalism i nivå atombomb, så är jag absolut underhållen, men också lite rädd för vart allt ska ta vägen.